meddelande 13.0

Jag är inte förvirrad, alls.

Ovant, jag har dragits med den där konstanta förvirringen i så många år,
och plötsligt - stiltje.
Men en bra sådan, långt från stagnation.
Vi är på väg uppåt, framåt.
Vi är på väg hem.

Det finns något där, och jag borde vara rädd.
Men nej, vi står stadigt nu, gör vi inte?

Det spelar ingen roll, all världens åsikter.
Vi är här nu, är vi inte?
Det är bra nu, bra och fint.

Såhär ska det vara.

So be it!

Och helt plötsligt faller alla pusselbitar på plats.
Jag har slitit som ett djur - och nu är jag här.

Och allting är bara alldeles...alldeles underbart!

Det var en fin dag.

stressmoment.

4 timmar spenderade jag med att försöka fixa min dator.
Jag borde ha skrivit klart arbeten.
Imorgon har jag två exkursioner, sen ska jag packa ihop alla mina frysvaror
för vidareforsling.
Därefter ska jag frosta av min frys, plocka ur mitt överskåp,
dammsuga bakom min ugn, plocka ner all kylskåpspoesi, moppa mina golv, memorera 30 fågelljud, memorera 60 fåglar, memorera diverse stenar, däggdjur, växter, insekter och så vidare.
Därefter ska jag skriva ett arbete om hur barn bearbetar sina känslor och tankar med hjälp av leken. Och svara på 60 frågor om teknikhistoria. Sen ska jag färga håret och bädda rent min säng.
Sen är jag faktiskt klar. Vilken lycka.

Ibland är saker så fina att man inte vet om man ska gråta eller le, men hur som helst är det lycka.
Bara att få vara så.

Rita mönstrena på min rygg evighetslånga, tack.

dysfunktionalitet.

Det är sjukt att det känns såhär jobbigt.
Sjukt.
Det ska inte behöva vara så.
Åh, ge mig ett vanligt sätt att förhålla mig.
För det här går inte.
Det kan inte bli såhär varenda gång.
Skrapa, skrapa skorpan, vad finner vi där under?
Lilla lilla barnet, som gömt sin under sängen.
Lilla lilla foten, griper, grep en hand.
Men det var inte mitt fel, för inget fel hade jag gjort.

Men det är försent.

psykologisk krigsföring a´la nena

Daterat: 2007-10-23 17:24:00

Det pågår ett tyst krig i vår trappuppgång.
Det ligger en telefonkatalog i entrén.

Ingen vill ta katalogen.

Ingen vill slänga katalogen.

Ingen vill ta ansvaret.

Så den ligger där.
Ibland ramlar den ner, ibland flyttar någon på den.
Men alltid ligger den där, och nu har den legat där länge.

Alla väntar ut varandra, som vanligt i vår trappuppgång.
När grannar möter grannar hejas det,
och sen kommer den obligatoriska sneglingen på katalogen.
Blicken som säger ”Är det din katalog så ta den förhelvete!”

Men icke.
Katalogen ligger kvar.
Det tysta kriget fortsätter.

Jag är rätt säker på att det är min katalog.

En enda lång nostalgitripp:

Maria ber Bill Gates om pengar, för att sponsra min resa till Trollhättan:

”Dear Mr Gatesy,

I miss my friend who was taken away from me by a
knight in dark clothes and make-up. She too wishes to come back,
but society refuse to give her money. So we turn to you, Billy.
We need you to give us the crowns so she can return
for a few precious moments and write the folding-fairytales,
and drink the wine, and fika on the Café Crumble.

Looking forward too recieve an answer.
Preferly in an envelope that clink or razzles.

Bye for so long. ”

En gammal saga tillskriven undertecknad:

Mannen med balkonglådan.

Det var en gång en liten man.

Han bodde i en liten lägenhet i en bortglömd del av staden.
Varje morgon när han vaknade tog han på sig ett par blå strumpor,
vars resår alltid var sönder, en tunnsliten skjorta
och en noppig kostym.
Han var alltid noga med att dra åt bältet hårt.
Därefter gick han på toa, bajsade och rakade sig.
Sedan satte han på kaffebryggaren och ställde sig på balkongen.

På balkongen hade han en blomlåda.
Den var tom.
Det hade den alltid varit.

Han såg aldrig någon gå förbi på gatan.
Bara bilar.
Staden såg alldeles tom ut.

Sedan gick han in och slog på tvn.
Mycket reklam.
Alla var så vackra i reklamen.
Och unga.
Unga och vackra.

Mannen hatade reklamen,
för reklamen fick honom att känna sig gammal & ful.

Det var tack vare reklamen som mannen fått idén att nätdejta.
Han köpte en dator och ett bredbandspaket från Telia.
Men han förstod aldrig hur man satte ihop det,
och han vågade inte ringa supporten.
Dom skulle säkert bara skratta åt honom.
Det vågade inte gubben riskera.
Så datorn stod oanvänd i sin kartong.

Kanske han skulle skaffa sig en hund?,
att gå på långa promenader med.
Eller en katt, som skulle spinna på hans knä
i soffan framför kvällstelevisionen.

Fast tänk om katten skulle hata honom?
Fräsa så fort den såg honom?
Då vore han tvungen att spendera resten av livet 
med någon som avskydde honom!
Och inte kunde han ju lämna tillbaka katten, 
då skulle alla förstå att katten avskydde honom.
Och dom skulle skratta, åt honom.

Nej, bäst att inte riskera något, tänkte mannen,
och strök sin gästhanduk.

Lustans Pastejer

”Minns du,älskling minns du tiden som var,
när pojkar var pojkar, flickor var flickor med löftet om en annan dag.
Nu är det bara ensamhet som river, ensamhet som driver,
oss ut i opiumfärgad natt.
Men det var vacker när vi dansade, det var vackert när vi föll,
vi såg en man med portfölj, nu är det bara minnen kvar!”

Lustans lakejer....I do it so much better.

sailor-nena

Mer gammalt skräp:

Rubrik: Cogito ergo doleo

Daterat: 2003-01-03 21:17:00

Jag lurade mig själv!

Men nu är jag klar igen
Möjligtvis lite svedd,
men klarare än någonsin.

- jag vet var jag hör hemma

Gammalt skrot som får en att vara tacksam för att man växte upp:

Daterat: 2002-12-22 18:51:00 
Livet är så sjukt, ibland förstår jag nog inte mycket alls. 
Jag försöker bara hålla mig flytande, musik, sprit & pepparkaksdeg.
Jag önskar att jag kunde säga att jag saknar ville,
men det gör jag inte.
Är jag för självständig?
Vill bara stänga in mig,
 med datorn, min musik & kära Fjodor Dostojevskij. 
Blir bara irriterad när dom stör mig.  
Vill vara ifred,  bara fylla allt tomrum med musik  

Senaste 4 låtarna på min winamp: 
1 Buzzcocks - Boredom
2 Heavenly - atta girl
3 Dead Kennedys - Holiday in Cambodia
4 Hyacinthuset - en ros för min grav

Orkar inte vara seriös, då blir jag bara deppig

Min familj har gett upp hoppet om mig & pratar knappt med mig.

Jag vill nästan ingenting

Jag önskar nästan ingenting

Jag saknar nästan ingenting

Jag längtar nästan inte alls

Jag behöver nästan ingenting

Allt ska bli annorlunda

Det ska!

sweet jesus

Biten av en huggorm?
Gårdagen var märklig, men idag mår jag som vore jag pånyttfödd.
Idag är den där dagen då man ska packa sina väskor och städa sin lägenhet.
Och leta i timmar efter det där man plötsligt får för sig att man måste ha med sig.

Det blir en tripp igen.
Trollhätte-tripp, eventuellt en tatuering som souvernir.
Och det vore fint.

Den här sommaren har en markant skillnad, mot förgående sommrar.
Oftast spenderar jag större delen av maj i ett tillstånd av råpanik.
Börjar sälja av allt jag kan avvara, kollar posten hundra gånger om dagen i jakt på besked om sommarjobb, och sitter och funderar på hur hesmkt det där med prostitution är, eller om det går att bo på gatan med en Siri och två katter.

- Sen kommer ju det där brevet, med schemat.
Och så blir det jobb, och en fantastiskt utblottad junimånad, och en fin lön i augusti.

Så brukar det se ut.

Den här sommaren visste jag att jag skulle få jobbet, helt enkelt för att jag jobbat där i 4 år nu, utan minsta kontrovers = jag är ovärderlig.
Och jag sökte sommarkurser, som back-up.
Och när csn gav mig retroaktiva "vi-hade-fel, du-hade-rätt" penningar så lade jag dem i en låst "överleva-juli"buffert.

Så hej, jag kommer att fixa sommaren med glans!

Sen har jag fått ett fantastiskt fint schema dessutom, så jag klagar icke!

Jajaja, nog om detta.

akvaritankar

ibland vill man bara glutta in i ditt hufvud

- jaså?

ja, jag tänker mig det som ett akvarium med en kraftig virvelvind, och allt bara susar omkring men ändå i en fantastiskt ordnad oröra

- haha, ungefär så!

så kan det gå

Här om dagen insåg jag att Häxan Surtant har snyggare kropp än jag.
Definitivt dags att ta itu med träningen.

Men sen är det så skönt att driva med, låta dagarna breda ut sig framför en allt eftersom.
Som gårdagen. Oh ja, den gillade jag.

Sommaren är snart här, och jag är full av förhoppningar.

"sen sa jag hej, till nena"

Det är inte klokt hur mycket man kan tycka om människor man aldrig mött.

Eufori! Verkligen!

so much for that

klockan är 4 på morgonen ,och jag blir snyftig av ett frieri i en cheesy komedi. sen kör de friday im in love till eftertexterna, och så var det igång igen.

fördömt! vad ska man ta till när inte ens ytlig underhållning hjälper?


dags att ventilera kanske?

you just haven´t earned it yet baby

Hej, hjärndöd underhållning håller mig på en armlängds avstånd från allt som egentligen betyder någonting.

Det är tryggare så.