Och så lyssnar jag på den där låten som jag lyssnade på när jag hade lämnat den där personen på tåget, och allt blir bitterljuvt och sentimentalt på det sättet som det bara får bli när klockan närmar sig morgon mer än natt.
Om jag kunde förstå hur jag lyckas hamna i samma nystan varje gång.
Historien upprepar sig, igen och igen.
Man tror att man rör sig framåt, när man egentligen rör sig i cirklar.
Men det finns något vackert.
Är det värt att riskera fallet för?
Jag antar att saken är att man aldrig vet förrens man har tagit steget.
Jag vill vara en bra människa.
Jag har de bästa intentioner.
Jag menar så väl.
Men jag kommer alltid i vägen för mig själv.
Låt mig inte.
Inte den här gången.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill!
söndag, juni 28, 2009
fredag, juni 26, 2009
Nu Nu Nu!
Är vi lyckliga!
Livsglädje all over the place.
Om jag kunde skulle jag hålla sommaren kvar,
aldrig låta den ta slut.
Hur överlever man vintrarna? Är det ren envishet?
Åh sommar älskade sommar, var hur varm du vill.
Regna och åska, bara du är varm.
Åh liv, fortsätt skaka mig och vända hela min värld.
Åh nena, sluta vara melodramatisk nu, innan du blir inspärrad någonstans.
So be it!
Livsglädje all over the place.
Om jag kunde skulle jag hålla sommaren kvar,
aldrig låta den ta slut.
Hur överlever man vintrarna? Är det ren envishet?
Åh sommar älskade sommar, var hur varm du vill.
Regna och åska, bara du är varm.
Åh liv, fortsätt skaka mig och vända hela min värld.
Åh nena, sluta vara melodramatisk nu, innan du blir inspärrad någonstans.
So be it!
onsdag, juni 24, 2009
hej hej perka, hej på dig perka
Klockan
Han sänker blicken till glaset.
Det står där, fläckat av fingeravtryck, i en liten guldvattnig pöl.
Några centimeter dryck kvar.
Han tvekar.
Snart går bussen. Han skulle fortfarande hinna.
Han känner hur det rycker i fötterna.
Hon sitter där vid fönstret. Han vet exakt var, hennes favoritplats.
Kanske tittar hon ut genom fönstret? Och hoppas att…
Och om? Om han nu skulle vända sig om och springa, om han skulle hinna dit och stå där utanför fönstret, andfådd och svettig. Vad hade hänt då?
Och om han inte gör det? Om han står här och ser klockan bli hel, fem över, kvart över, halv.
Och allt är ohjälpligt för sent. Vad händer då?
Klockan som tickar tickar tickar och tankarna som skenar.
Rösten inuti som skriker ”Nu! Du måste bestämma dig nu! Förstår du inte det!?”
Hennes ansikte som var så blekt när hon gick. Den lilla munnen med sammanpressade läppar.
Så skör och så beslutsam. Men han såg hur det darrade inuti, han såg det i ögonen som någonstans bad. Men han vände bort blicken, gick ut i köket och hällde upp en öl.
Åtta på morgonen och där stod han med glaset och skummet.
Och hon bakom som lider.
Ändå står han bara där. Han står där och han hatar sig själv för det. Hatar!
Men han gör ingenting. Och hon går. Ett litet ”hej då” och dörrens försiktiga klickande.
Små steg i trappan.
Det är som att han intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att det inte är hon, inte han, inte den.
Som att hon skulle komma hem sen och allt skulle vara som vanligt.
Självklart kommer det inte vara som vanligt. Aldrig mer.
Och hon så liten och blek mot vita lakan, ensam.
Ensam med sorgen och smärtan.
Han sänker blicken till glaset.
Vänder sig långsamt om, börjar gå.
Ökar på takten, tar trappan två steg i taget.
Nu springer han, han hinner. Han måste hinna.
Han sänker blicken till glaset.
Det står där, fläckat av fingeravtryck, i en liten guldvattnig pöl.
Några centimeter dryck kvar.
Han tvekar.
Snart går bussen. Han skulle fortfarande hinna.
Han känner hur det rycker i fötterna.
Hon sitter där vid fönstret. Han vet exakt var, hennes favoritplats.
Kanske tittar hon ut genom fönstret? Och hoppas att…
Och om? Om han nu skulle vända sig om och springa, om han skulle hinna dit och stå där utanför fönstret, andfådd och svettig. Vad hade hänt då?
Och om han inte gör det? Om han står här och ser klockan bli hel, fem över, kvart över, halv.
Och allt är ohjälpligt för sent. Vad händer då?
Klockan som tickar tickar tickar och tankarna som skenar.
Rösten inuti som skriker ”Nu! Du måste bestämma dig nu! Förstår du inte det!?”
Hennes ansikte som var så blekt när hon gick. Den lilla munnen med sammanpressade läppar.
Så skör och så beslutsam. Men han såg hur det darrade inuti, han såg det i ögonen som någonstans bad. Men han vände bort blicken, gick ut i köket och hällde upp en öl.
Åtta på morgonen och där stod han med glaset och skummet.
Och hon bakom som lider.
Ändå står han bara där. Han står där och han hatar sig själv för det. Hatar!
Men han gör ingenting. Och hon går. Ett litet ”hej då” och dörrens försiktiga klickande.
Små steg i trappan.
Det är som att han intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att det inte är hon, inte han, inte den.
Som att hon skulle komma hem sen och allt skulle vara som vanligt.
Självklart kommer det inte vara som vanligt. Aldrig mer.
Och hon så liten och blek mot vita lakan, ensam.
Ensam med sorgen och smärtan.
Han sänker blicken till glaset.
Vänder sig långsamt om, börjar gå.
Ökar på takten, tar trappan två steg i taget.
Nu springer han, han hinner. Han måste hinna.
tisdag, juni 23, 2009
Well...
Känslor är banala, och allt annat än logiska.
Så alla försök att få dem att vara annorlunda är helt enkelt fåfänga.
Godnatt!
Så alla försök att få dem att vara annorlunda är helt enkelt fåfänga.
Godnatt!
Kortis godnattis.
Jag minns hur hon satt på trottoarkanten.
Det låter banalt, men det var som att hon hade någon sorts glöd.
Det var bara något med henne som fångade en, fick en att fastna med blicken.
Hon lämnade avtryck, trots att hon var så anspråkslös.
Hon hade ett sätt att le, lätt och mjukt men ändå...allt hon gjorde fick betydelse.
Allt hon sa var som små gåtor jag kunde vrida och vända på hela nätterna jagandes efter gömda budskap.
Vi satt där i alla fall, och jo vi tittade på stjärnor.
As lovers do liksom, bara att hon inte visste vad jag kände.
Hur det var liksom...magiskt bara att få sitta där nära henne.
Känna hennes lukt, se hur hon vred på nacken leendes mot natthimlen.
Jag undrar om någon fick henne att förstå hur fantastisk hon är.
Jag undrar var hon är nu.
Jag hoppas att vi kommer att ses igen, då tänker jag vara modigare.
Det låter banalt, men det var som att hon hade någon sorts glöd.
Det var bara något med henne som fångade en, fick en att fastna med blicken.
Hon lämnade avtryck, trots att hon var så anspråkslös.
Hon hade ett sätt att le, lätt och mjukt men ändå...allt hon gjorde fick betydelse.
Allt hon sa var som små gåtor jag kunde vrida och vända på hela nätterna jagandes efter gömda budskap.
Vi satt där i alla fall, och jo vi tittade på stjärnor.
As lovers do liksom, bara att hon inte visste vad jag kände.
Hur det var liksom...magiskt bara att få sitta där nära henne.
Känna hennes lukt, se hur hon vred på nacken leendes mot natthimlen.
Jag undrar om någon fick henne att förstå hur fantastisk hon är.
Jag undrar var hon är nu.
Jag hoppas att vi kommer att ses igen, då tänker jag vara modigare.
måndag, juni 22, 2009
Typ-exempel på ond cirkel:
Ingen sömn, igen.
Oroar mig, igen.
Inser, igen, att jag inte direkt har någon att vända mig till.
För att jag håller alla ifrån mig.
Och så funderar jag på när senast jag släppte in någon.
Och jag kan inte minnas om jag någonsin har gjort det.
Och så blir jag rädd för att det ska vara något fel på mig.
Och så oroar jag mig.
Och så kan jag inte sova.
Oroar mig, igen.
Inser, igen, att jag inte direkt har någon att vända mig till.
För att jag håller alla ifrån mig.
Och så funderar jag på när senast jag släppte in någon.
Och jag kan inte minnas om jag någonsin har gjort det.
Och så blir jag rädd för att det ska vara något fel på mig.
Och så oroar jag mig.
Och så kan jag inte sova.
del 2.
Ja, jag insåg ju att jag inte kunde ha Knubbe hos mig.
Kattskrället kan ju inte gärna klösa sönder hela lyan för mig.
Och inte kan han jama nätterna igenom heller, räcker med klagomål från grannarna som det är.
Ja, ibland på helgen kan man ju bli lite melankolisk sådär på lyset, och dra på musiken lite för högt kanske. Ulla klagade väl på det för Bernt. Men jag förstod ´na ju. Är man till åren vill man ju ha lugn och ro. Men ja, hon försvann ju.
Nå hur som helst, jag lämpade över Knubbe på Carro. Eller ja Carolina.
Hon och jag har väl....ja..något slags relation, även om jag inte gärna pratar om det. Hon är ju yngre och så. Men hon har en unge, en pojk, så jag tänkte att Knubbe skulle må bra där, hon kan sånt där liksom. Och så stannade jag väl där och käkade, skönt med god mat. Ja det blir ju aldrig riktigt gott när man lagar själv. Kanske beror på att man äter den själv också.
Nåja, sen tyckte hon väl att jag skulle stanna, men jag vill inte riktigt när Caspian, ja pojken då, är där. Känns...fel på något sätt. Vuxenaktiviteter hör vuxna till, om ni förstår vad jag menar.
Men Carro vart sur, ställde till det och bråkade. Sa att jag bara ville....ja....äh det har väl ingen betydelse egentligen vad hon sa, men förbannad vart jag, och pojken grät och skrek så jag stormade väl ut då och for hem. Ja det är därför jag har försökt hålla mig undan från fruntimmer, blir bara en massa trubbel på något sätt. Hur du än vänder arslet så är det ändå fel.
Ja så kom jag hem då, till den tomma lägenheten.
Jag har alltid trivts själv ni vet, njutit av det. Är väl något av en ensamvarg om man får säga så.
Men ja, efter allt som hänt så kändes det bara ...olustigt. Men jag bestämde mig för att vara den karl jag är, så jag gjorde snabbt natten och kröp ner bestämd på att få sova, ostört! Den natten drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Carro var med, och pojken..de skrek. Jag minns inte varför, om det var katten som var på dem kanske för jag minns att katten var med, och han var vansinnig. Fräste och klöste omkring sig som besatt. Ett riktigt monster! Jag vaknade väl nån gång på morgonen med hjärtat dunkande som en jäkla stånghammare i bröstet och hade klöst mig själv på armarna, i sömnen. Sen hängde känslan liksom kvar under hela dagen. Gubbarna påpekade att jag verkade ur gängorna. När jag kom hem så kände jag att jag nog skulle ringa Carro, bara för att höra att de var okej. Ja, jag ville väl inte riktigt erkänna att det var därför så jag skyllde väl på att jag borde höra efter hur det gick med katten. Men hon var ju fortfarande sur och vägrade svara.
Ja, sen förflöt väl veckan som vanligt. Det är lite luddigt. På helgen så storstädade jag vet jag. Det hade änna börjat lukta lite unket. Ringde väl Carro fler gånger, men inget svar. Ja hon är ju ung, rena barnet egentligen. Blev på smällen och pappan stack såklart. Har ju aldrig förstått vad hon såg i mig. Men ja, tänkte väl att hon träffat nån bättre, nån ung förmåga ni vet.
Mardrömmarna fortsatte komma. Jag minns att jag drömde att det bodde någon sorts....muterade råttor i väggarna, och de bröt sig upp och skulle käka upp mig och jag fick slåss med dem. Ja, galet var det. Men det konstiga var att när jag vaknade så låg jag i trappuppgången. Och jag hade skadat mig, det var blod överallt! Först satt jag bara där ni vet och tittade på allt blodet. Sen tog jag mig upp och skyndade mig att hämta grejer och städa bort det. Skämdes ju, de skulle ju tro att jag ramlat ner för trapporna i fyllan och ni vet, snacket skulle gå. Ja det var tidigt så alla sov än, tack och lov. Sen så ställde jag mig i duschen då, knölade ner kläderna i en påse och drog på kranen förfullt och riktigt varmt. Frös så jag skakade, ändå in i märgen liksom. Darrade som ett jäkla asplöv. Men ni vet, jag är en människa som alltid vill ha kontroll. Sånt där händer inte mig! Sen slängde jag påsen i sopnedkastet, tog mig en rejäl whisky och kröp ner i sängen. Hämtade till och med extra filtar för att jag skakade så. Ja sen måste jag ha somnat om.
Så vaknade jag då av att det bultade på dörren, steg väl upp yrvaken då, med filtarna om mig, och öppnade. Och där stod Erik och Kurt då, ja poliserna på bygden. Vi spelade innebandy ihop förr, Erik och jag. Och Kurt..ja han har alltid varit polis. Tog en för att man trimmat moppen och så när man växte upp. Ja där stod de nu i alla fall, och såg liksom..besvärade ut. Ja så sa kurt något och sen är det som att alla ljud dog ut. Det blev liksom suddigt för ögonen. Och sen slocknade jag väl.
Ja så vaknade jag upp här då, och de berättade för mig då. Hur de hade hittat Bernt.
Ja han låg framför huset, och han hade varit....ja....hemskt hade det varit. Hur de först trott att det var björn eller varg eller så, men sen hade de förstått då...ja att det faktiskt var en..människa som gjort så mot honom. Så hittade de då mina skor där... och när de plingade på föll jag ju bara ihop som sagt, så de skickade mig till sjukan då. Ja och sen sökte de igenom huset då, fann mina blodiga kläder i soprummet, och moppen stod ju i hallen, med smutsvattnet kvar i hinken då. Ja det var ju Bernts blod. Jag tänkte ju aldrig på det när jag duschade....att jag inte hade några sår på kroppen. Ja, jag var ju chockad förstås...men ändå..ja. Ja och sen var det ju det värsta då...när hunden hade börjat skälla. Kurt släpar ju med det där hundskrället överallt. Känner sig väl mer som en riktig polis kanske, eller om de bara har vuxit ihop han och hunden. Ja den skällde i alla fall...mot väggen då...så de bröt väl upp den efter många om och men då...och hittade dem då.
Ja där var ju Ulla då...och Carro...och pojken då...lillpojken...till och med kattjäveln. Och alla var de då....illa tilltygade.
Ja så hamnade jag här då. De säger att jag är sjuk. Att jag gör saker, utan att veta om det.
Men ja....allt jag gjort är ju att sova! Att sova! Hur ska jag kunna undgå att sova?
De säger att jag ska flyttas til en öppen avdelning när jag mår bättre.
Jag hoppas att jag aldrig blir bättre.
Och du vet...varje natt, när de släcker ljusen...ja då hör jag dem.
De krafsar i väggarna...skriker och jämrar sig...
Det är helvetet, jag befinner mig i helvetet på jorden - varje natt!
Jag ligger där och lyssnar på dem och skakar. Skakar och ber att jag inte ska somna.
Bara jag inte somnar!
Kattskrället kan ju inte gärna klösa sönder hela lyan för mig.
Och inte kan han jama nätterna igenom heller, räcker med klagomål från grannarna som det är.
Ja, ibland på helgen kan man ju bli lite melankolisk sådär på lyset, och dra på musiken lite för högt kanske. Ulla klagade väl på det för Bernt. Men jag förstod ´na ju. Är man till åren vill man ju ha lugn och ro. Men ja, hon försvann ju.
Nå hur som helst, jag lämpade över Knubbe på Carro. Eller ja Carolina.
Hon och jag har väl....ja..något slags relation, även om jag inte gärna pratar om det. Hon är ju yngre och så. Men hon har en unge, en pojk, så jag tänkte att Knubbe skulle må bra där, hon kan sånt där liksom. Och så stannade jag väl där och käkade, skönt med god mat. Ja det blir ju aldrig riktigt gott när man lagar själv. Kanske beror på att man äter den själv också.
Nåja, sen tyckte hon väl att jag skulle stanna, men jag vill inte riktigt när Caspian, ja pojken då, är där. Känns...fel på något sätt. Vuxenaktiviteter hör vuxna till, om ni förstår vad jag menar.
Men Carro vart sur, ställde till det och bråkade. Sa att jag bara ville....ja....äh det har väl ingen betydelse egentligen vad hon sa, men förbannad vart jag, och pojken grät och skrek så jag stormade väl ut då och for hem. Ja det är därför jag har försökt hålla mig undan från fruntimmer, blir bara en massa trubbel på något sätt. Hur du än vänder arslet så är det ändå fel.
Ja så kom jag hem då, till den tomma lägenheten.
Jag har alltid trivts själv ni vet, njutit av det. Är väl något av en ensamvarg om man får säga så.
Men ja, efter allt som hänt så kändes det bara ...olustigt. Men jag bestämde mig för att vara den karl jag är, så jag gjorde snabbt natten och kröp ner bestämd på att få sova, ostört! Den natten drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Carro var med, och pojken..de skrek. Jag minns inte varför, om det var katten som var på dem kanske för jag minns att katten var med, och han var vansinnig. Fräste och klöste omkring sig som besatt. Ett riktigt monster! Jag vaknade väl nån gång på morgonen med hjärtat dunkande som en jäkla stånghammare i bröstet och hade klöst mig själv på armarna, i sömnen. Sen hängde känslan liksom kvar under hela dagen. Gubbarna påpekade att jag verkade ur gängorna. När jag kom hem så kände jag att jag nog skulle ringa Carro, bara för att höra att de var okej. Ja, jag ville väl inte riktigt erkänna att det var därför så jag skyllde väl på att jag borde höra efter hur det gick med katten. Men hon var ju fortfarande sur och vägrade svara.
Ja, sen förflöt väl veckan som vanligt. Det är lite luddigt. På helgen så storstädade jag vet jag. Det hade änna börjat lukta lite unket. Ringde väl Carro fler gånger, men inget svar. Ja hon är ju ung, rena barnet egentligen. Blev på smällen och pappan stack såklart. Har ju aldrig förstått vad hon såg i mig. Men ja, tänkte väl att hon träffat nån bättre, nån ung förmåga ni vet.
Mardrömmarna fortsatte komma. Jag minns att jag drömde att det bodde någon sorts....muterade råttor i väggarna, och de bröt sig upp och skulle käka upp mig och jag fick slåss med dem. Ja, galet var det. Men det konstiga var att när jag vaknade så låg jag i trappuppgången. Och jag hade skadat mig, det var blod överallt! Först satt jag bara där ni vet och tittade på allt blodet. Sen tog jag mig upp och skyndade mig att hämta grejer och städa bort det. Skämdes ju, de skulle ju tro att jag ramlat ner för trapporna i fyllan och ni vet, snacket skulle gå. Ja det var tidigt så alla sov än, tack och lov. Sen så ställde jag mig i duschen då, knölade ner kläderna i en påse och drog på kranen förfullt och riktigt varmt. Frös så jag skakade, ändå in i märgen liksom. Darrade som ett jäkla asplöv. Men ni vet, jag är en människa som alltid vill ha kontroll. Sånt där händer inte mig! Sen slängde jag påsen i sopnedkastet, tog mig en rejäl whisky och kröp ner i sängen. Hämtade till och med extra filtar för att jag skakade så. Ja sen måste jag ha somnat om.
Så vaknade jag då av att det bultade på dörren, steg väl upp yrvaken då, med filtarna om mig, och öppnade. Och där stod Erik och Kurt då, ja poliserna på bygden. Vi spelade innebandy ihop förr, Erik och jag. Och Kurt..ja han har alltid varit polis. Tog en för att man trimmat moppen och så när man växte upp. Ja där stod de nu i alla fall, och såg liksom..besvärade ut. Ja så sa kurt något och sen är det som att alla ljud dog ut. Det blev liksom suddigt för ögonen. Och sen slocknade jag väl.
Ja så vaknade jag upp här då, och de berättade för mig då. Hur de hade hittat Bernt.
Ja han låg framför huset, och han hade varit....ja....hemskt hade det varit. Hur de först trott att det var björn eller varg eller så, men sen hade de förstått då...ja att det faktiskt var en..människa som gjort så mot honom. Så hittade de då mina skor där... och när de plingade på föll jag ju bara ihop som sagt, så de skickade mig till sjukan då. Ja och sen sökte de igenom huset då, fann mina blodiga kläder i soprummet, och moppen stod ju i hallen, med smutsvattnet kvar i hinken då. Ja det var ju Bernts blod. Jag tänkte ju aldrig på det när jag duschade....att jag inte hade några sår på kroppen. Ja, jag var ju chockad förstås...men ändå..ja. Ja och sen var det ju det värsta då...när hunden hade börjat skälla. Kurt släpar ju med det där hundskrället överallt. Känner sig väl mer som en riktig polis kanske, eller om de bara har vuxit ihop han och hunden. Ja den skällde i alla fall...mot väggen då...så de bröt väl upp den efter många om och men då...och hittade dem då.
Ja där var ju Ulla då...och Carro...och pojken då...lillpojken...till och med kattjäveln. Och alla var de då....illa tilltygade.
Ja så hamnade jag här då. De säger att jag är sjuk. Att jag gör saker, utan att veta om det.
Men ja....allt jag gjort är ju att sova! Att sova! Hur ska jag kunna undgå att sova?
De säger att jag ska flyttas til en öppen avdelning när jag mår bättre.
Jag hoppas att jag aldrig blir bättre.
Och du vet...varje natt, när de släcker ljusen...ja då hör jag dem.
De krafsar i väggarna...skriker och jämrar sig...
Det är helvetet, jag befinner mig i helvetet på jorden - varje natt!
Jag ligger där och lyssnar på dem och skakar. Skakar och ber att jag inte ska somna.
Bara jag inte somnar!
måndag, juni 15, 2009
nena - nu också som teknisk support!
Johan S säger (14:50):
hörrö
Johan S säger (14:50):
varför får jag ingen sctp traffik på telenors mss probe i huvudsta?
supernena säger (14:51):
eh
supernena säger (14:51):
för att
supernena säger (14:51):
catchen
supernena säger (14:51):
har...
supernena säger (14:51):
hakat upp sig i
supernena säger (14:51):
routern
supernena säger (14:51):
i
supernena säger (14:51):
...rotebro
Johan S säger (14:51):
oj nu svänger du dig med termer jag inte kan
Johan S säger (14:51):
vad är en catch?
supernena säger (14:51):
hahaha
supernena säger (14:51):
eh
supernena säger (14:52):
det är..det där jättetekniska smarta
supernena säger (14:52):
ungef. som när man ska rensa cachen
supernena säger (14:52):
fast den här....
supernena säger (14:52):
stoppar sctp traffik på telenors mss probe
supernena säger (14:52):
så äre!
Johan S säger (14:52):
det låter ju bra
Johan S säger (14:52):
*tror hon förväxlat catchen med cachen*
Johan S säger (14:53):
men tack för hjälpen!
supernena säger (14:53):
haha, nej då...man rensar cachen, men catchen...den ställer till jävulskap i rotebro!
supernena säger (14:54):
jäääävla catche!
hörrö
Johan S säger (14:50):
varför får jag ingen sctp traffik på telenors mss probe i huvudsta?
supernena säger (14:51):
eh
supernena säger (14:51):
för att
supernena säger (14:51):
catchen
supernena säger (14:51):
har...
supernena säger (14:51):
hakat upp sig i
supernena säger (14:51):
routern
supernena säger (14:51):
i
supernena säger (14:51):
...rotebro
Johan S säger (14:51):
oj nu svänger du dig med termer jag inte kan
Johan S säger (14:51):
vad är en catch?
supernena säger (14:51):
hahaha
supernena säger (14:51):
eh
supernena säger (14:52):
det är..det där jättetekniska smarta
supernena säger (14:52):
ungef. som när man ska rensa cachen
supernena säger (14:52):
fast den här....
supernena säger (14:52):
stoppar sctp traffik på telenors mss probe
supernena säger (14:52):
så äre!
Johan S säger (14:52):
det låter ju bra
Johan S säger (14:52):
*tror hon förväxlat catchen med cachen*
Johan S säger (14:53):
men tack för hjälpen!
supernena säger (14:53):
haha, nej då...man rensar cachen, men catchen...den ställer till jävulskap i rotebro!
supernena säger (14:54):
jäääävla catche!
C est moi!
DD säger (01:04):
ja vet mycket om dig
nena säger (01:04):
vad vet du?
DD säger (01:07):
att du gillar sådana där störd a små gubbar med skumma ögon. har varit gift. Fött barn, kommer från karelen. kan knappt Finska endå. ** **** **** *******. Gillar skum musik. Fikar med skumma personer på ett skumt fik. Vill vara cynisk å elak men är godhjärtad å snäll igentligen. Färgar håret en hel del å kan mycket om hår å produkter. Rätt smart oftast
Observera den ordagranna citeringen, samtliga stavfel och särskrivningar DD´s verk.
ja vet mycket om dig
nena säger (01:04):
vad vet du?
DD säger (01:07):
att du gillar sådana där störd a små gubbar med skumma ögon. har varit gift. Fött barn, kommer från karelen. kan knappt Finska endå. ** **** **** *******. Gillar skum musik. Fikar med skumma personer på ett skumt fik. Vill vara cynisk å elak men är godhjärtad å snäll igentligen. Färgar håret en hel del å kan mycket om hår å produkter. Rätt smart oftast
Observera den ordagranna citeringen, samtliga stavfel och särskrivningar DD´s verk.
torsdag, juni 11, 2009
Tycker du inte om det här.....
...ställer jag mig skeptisk till din smak.
Känner du igen rösten gör du antagligen det från The whitest boy alive.
Underbar låt, fantastiskt fin video.
Människor som dansar efter sitt egna hjärta och huvud kan vara det bästa jag vet.
Känner du igen rösten gör du antagligen det från The whitest boy alive.
Underbar låt, fantastiskt fin video.
Människor som dansar efter sitt egna hjärta och huvud kan vara det bästa jag vet.
Jag känner dig,
känner jag dig tillräckligt.
Tillräckligt hårt, tillräckligt bra.
Är du nära nu?
Det är dimmigt.
Du lägger allt i fina rader,
jag river tapeter från väggarna.
Ritar alla snirklar evighetslånga,
längre och längre.
Tappade bort mig någonstans på vägen.
Hittade hem.
Föll från en höjd till en annan.
Livet är lite skitigare, lite skönare.
Vi skulle kunna säga bekvämt.
Du skulle kunna säga besvikelse.
Jag är så mycket längre fram i kön, är jag?
Varför ställde du mig här?
Fäste jag nålar i ditt sinne.
Tusen berörelsepunkter.
Svider det?
Små avtryck spreds över gatorna, där vi gick?
Jag iakttog dig, såg du mig?
Två steg bakom, alltid för långt fram.
Hinner vi ikapp?
känner jag dig tillräckligt.
Tillräckligt hårt, tillräckligt bra.
Är du nära nu?
Det är dimmigt.
Du lägger allt i fina rader,
jag river tapeter från väggarna.
Ritar alla snirklar evighetslånga,
längre och längre.
Tappade bort mig någonstans på vägen.
Hittade hem.
Föll från en höjd till en annan.
Livet är lite skitigare, lite skönare.
Vi skulle kunna säga bekvämt.
Du skulle kunna säga besvikelse.
Jag är så mycket längre fram i kön, är jag?
Varför ställde du mig här?
Fäste jag nålar i ditt sinne.
Tusen berörelsepunkter.
Svider det?
Små avtryck spreds över gatorna, där vi gick?
Jag iakttog dig, såg du mig?
Två steg bakom, alltid för långt fram.
Hinner vi ikapp?
måndag, juni 08, 2009
Del 1.
Det var en ganska grå morgon vill jag minnas.
En sån där hopplös en, med regn i luften.
Jag satt i mitt lilla kök och åt frukost.
Att sitta ensam i köket och äta ger mig alltid en lätt tragisk känsla.
Efter frukosten gav jag mig av till verkstaden, ja jag jobbar på stålverk.
Är inne på mitt tjugonde år för samma firma nu, men det blir ju lätt så i småstäderna.
Man börjar direkt efter skolan och sen..ja..blir man bara kvar.
I alla fall så förflöt dagen som vanligt, stämpla in, stämpla ut, cykla förbi konsum på vägen hem.
I regnet, naturligtvis.
Den vanliga falukorven och makaronerna, ideal, för att stuva.
Och så hem för att käka framför tvn, och sen knoppa in.
Samma sak varje dag.
Men den här kvällen.....ja.
Jag låg ju i bingen då, försökte slappna av.
Det var väl då jag började höra något slags skrapande, från väggen.
Det är ju inte helt ovanligt att råttor bosätter sig i mellanrummen där, tuggar isolering och så vidare, så jag lyssnade lite och funderade på om jag skulle ringa värden morgonen efter.
Men sen tystnade skrapandet, och jag somnade väl till.
Ja nästa dag förflöt väl likadant, Lennart gick i pension så det vart fika på kafferasten.
Stinas kyckling till middag, med ris och gelé. Ja det var fredag då, man måste ju fira in helgen lite. Jag satt väl uppe ett bra tag, med en whiskypinne framför tvn. Var någon film om Vietnamkriget vill jag minnas. Ja sen gick man och lade sig då.
Vanligtvis somnar jag snabbt med lite innanför västen, men det var något som störde just den här natten.
Jag kom att tänka på det där med råttorna, och att jag nu fick vänta över helgen med att ringa.
Bernt, ja värden då, blir så tjurig om man stör under helga´, så det är inte lönt.
Ja så sätter ju skrapandet igång, som på beställning.
Och nu låter det högt upp, inifrån väggen bakom mig.
Som att någon skulle stå och dra med naglarna där´mot.
Klösa i väggen liksom. Och det blir bara intensivare och intensivare.
Riktigt otäckt börjar det kännas. Så hörs det som att...som att någon kvider.
Fast lågt, kvävt liksom. Och så blir skrapningarna svagare och svagare.
Och sen blir det tyst.
Men tystnaden är liksom värre....på något sätt.
Illavarslande kan man väl kalla det.
Ja faktiskt blev jag så skärrad av det hela att jag lade mig på soffan, så karl man är!
Ja sen på måndagen var det ju det här med Ulla, på nedersta våningen.
Polisen kom och undrade om man visste något om vart hon kunde befinna sig.
Sonen hade ringt och sagt att han inte hört av ´na på nån vecka.
Och hon är ju lite till åren, men en rar kärring det är hon.
Ja så man vart ju lite orolig, hon har bott i huset längre än jag, aldrig fart nånstans så vitt jag vet.
På kvällen gick jag ut och tog en cigg. Jag röker inte vanligtvis, men jag brukar väl ha ett paket liggandes hemma just för att det kan vara gott till helgen, med ett glas starkt.
Och nu kände jag väl att jag behövde en, man var ju lite...bekymrad.
Då får jag syn på Knubbe, ja Ullas katt. Det är väl då jag förstår att det inte står rätt till.
Aldrig att Ulla skulle fara ifrån Knubbe, han är ju som ett jäkla skötbarn för henne den där katten. Tjock av grädde och färsk fisk.
Ja jag plockar in Knubbe till mig så länge, kattskrället måste ju ha mat och vatten.
Och sen får jag väl erkänna att det kändes skönt med lite sällskap, även om det nu bara var en katt. Och visst äter han, så det står härliga till, och dricker. Har väl varit utan länge då, kattstackarn. Sen somnar han på soffan och jag slumrar nästan till själv. Så jag gör natt och tar med katta in till sovrummet för att slagga. Och först lägger han sig tillrätta vid fotändan, kringlar ihop sådär som katter gör, men sen dröjer det inte länge förrens huvudet hans far opp.
Så vädrar han liksom i luften, lystrar. Sen far han som en blixt över sängen, fram till väggen och börjar klösa. Som besatt! Och han jamar samtidigt, högt och ihållande. Jamar och klöser.
Och du vet, jag har ju nytapetserat, så jag har ju inget val, jag får stänga ute katten.
Och där sitter han då och jamar ynkligt utanför medans jag sitter och kollar på väggen och ja...det känns fruktansvärt otäckt faktiskt. Kattjäveln har ju klöst utifrån precis där det har klösts inifrån. Jag vet faktiskt inte vad det betyder, men skraj blev jag. Jo visst.
En sån där hopplös en, med regn i luften.
Jag satt i mitt lilla kök och åt frukost.
Att sitta ensam i köket och äta ger mig alltid en lätt tragisk känsla.
Efter frukosten gav jag mig av till verkstaden, ja jag jobbar på stålverk.
Är inne på mitt tjugonde år för samma firma nu, men det blir ju lätt så i småstäderna.
Man börjar direkt efter skolan och sen..ja..blir man bara kvar.
I alla fall så förflöt dagen som vanligt, stämpla in, stämpla ut, cykla förbi konsum på vägen hem.
I regnet, naturligtvis.
Den vanliga falukorven och makaronerna, ideal, för att stuva.
Och så hem för att käka framför tvn, och sen knoppa in.
Samma sak varje dag.
Men den här kvällen.....ja.
Jag låg ju i bingen då, försökte slappna av.
Det var väl då jag började höra något slags skrapande, från väggen.
Det är ju inte helt ovanligt att råttor bosätter sig i mellanrummen där, tuggar isolering och så vidare, så jag lyssnade lite och funderade på om jag skulle ringa värden morgonen efter.
Men sen tystnade skrapandet, och jag somnade väl till.
Ja nästa dag förflöt väl likadant, Lennart gick i pension så det vart fika på kafferasten.
Stinas kyckling till middag, med ris och gelé. Ja det var fredag då, man måste ju fira in helgen lite. Jag satt väl uppe ett bra tag, med en whiskypinne framför tvn. Var någon film om Vietnamkriget vill jag minnas. Ja sen gick man och lade sig då.
Vanligtvis somnar jag snabbt med lite innanför västen, men det var något som störde just den här natten.
Jag kom att tänka på det där med råttorna, och att jag nu fick vänta över helgen med att ringa.
Bernt, ja värden då, blir så tjurig om man stör under helga´, så det är inte lönt.
Ja så sätter ju skrapandet igång, som på beställning.
Och nu låter det högt upp, inifrån väggen bakom mig.
Som att någon skulle stå och dra med naglarna där´mot.
Klösa i väggen liksom. Och det blir bara intensivare och intensivare.
Riktigt otäckt börjar det kännas. Så hörs det som att...som att någon kvider.
Fast lågt, kvävt liksom. Och så blir skrapningarna svagare och svagare.
Och sen blir det tyst.
Men tystnaden är liksom värre....på något sätt.
Illavarslande kan man väl kalla det.
Ja faktiskt blev jag så skärrad av det hela att jag lade mig på soffan, så karl man är!
Ja sen på måndagen var det ju det här med Ulla, på nedersta våningen.
Polisen kom och undrade om man visste något om vart hon kunde befinna sig.
Sonen hade ringt och sagt att han inte hört av ´na på nån vecka.
Och hon är ju lite till åren, men en rar kärring det är hon.
Ja så man vart ju lite orolig, hon har bott i huset längre än jag, aldrig fart nånstans så vitt jag vet.
På kvällen gick jag ut och tog en cigg. Jag röker inte vanligtvis, men jag brukar väl ha ett paket liggandes hemma just för att det kan vara gott till helgen, med ett glas starkt.
Och nu kände jag väl att jag behövde en, man var ju lite...bekymrad.
Då får jag syn på Knubbe, ja Ullas katt. Det är väl då jag förstår att det inte står rätt till.
Aldrig att Ulla skulle fara ifrån Knubbe, han är ju som ett jäkla skötbarn för henne den där katten. Tjock av grädde och färsk fisk.
Ja jag plockar in Knubbe till mig så länge, kattskrället måste ju ha mat och vatten.
Och sen får jag väl erkänna att det kändes skönt med lite sällskap, även om det nu bara var en katt. Och visst äter han, så det står härliga till, och dricker. Har väl varit utan länge då, kattstackarn. Sen somnar han på soffan och jag slumrar nästan till själv. Så jag gör natt och tar med katta in till sovrummet för att slagga. Och först lägger han sig tillrätta vid fotändan, kringlar ihop sådär som katter gör, men sen dröjer det inte länge förrens huvudet hans far opp.
Så vädrar han liksom i luften, lystrar. Sen far han som en blixt över sängen, fram till väggen och börjar klösa. Som besatt! Och han jamar samtidigt, högt och ihållande. Jamar och klöser.
Och du vet, jag har ju nytapetserat, så jag har ju inget val, jag får stänga ute katten.
Och där sitter han då och jamar ynkligt utanför medans jag sitter och kollar på väggen och ja...det känns fruktansvärt otäckt faktiskt. Kattjäveln har ju klöst utifrån precis där det har klösts inifrån. Jag vet faktiskt inte vad det betyder, men skraj blev jag. Jo visst.
onsdag, juni 03, 2009
Dyskalkyli
"De matematiska svårigheterna tros vara orsakade av störningar i den mer grundläggande förmågan att skapa sig abstrakta matematiska begrepp. Detta kan även ta sig uttryck i att kasta om siffror eller ha problem med att snabbt plocka fram sifferfakta ur minnet. En person med dyskalkyli kan även ha svårt att läsa av en analog klocka, hålla koll på sin egen ekonomi och skilja på höger och vänster."
"Kriterier" som stämmer klockrent in på mig
* Gör omkastningar, t.ex. 385 blir 358
* Ställer upp talen fel
* Har svårt att minnas multiplikationstabellen.
* Summerar från vänster till höger
* Har svårt med tidsbegrepp (och avstånd)
* Har problem med att växla från ett räknesätt till ett annat
* Har svårt att rita geometriska figurer
* Är ojämn, vissa dagar går det bra att räkna, andra dagar går det inte alls.
* svagt sekvensminne
Saxat från ett forum:
De fetade är de som jag har MEST problem med, men samtliga på listan är ett gissel.
Jag fick gå i "hjälpmatte" hela mellanstadiet, klarade mig knappt igenom matte A på högstadiet och så blev det hjälpmatte igen på gymnasiet.
Lyckades tillslut få ett G i matte A på komvux.
Det är värst med abstrakta formler, jag klarar inte ens av att greppa dem.
När jag var yngre blev jag agressiv eller förtvivlad när jag tvingades räkna.
Minns hur jag och min stackars mor satt halva nätterna och tragglade, medans jag grät och grät, trots att jag fick en kaka från Göteborgs kexfabrik för varje korrektuträknat tal.
Snacka om att hon var desperat. Och så tejpade hon upp multiplikationstabellen över min säng, och jag hatade den!
Fy vad jag hatade den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)