Nyår, rakning, lathet och annat skitspännande.

Herregud, julen har lämnat mig orkerslös.
Jag har rester på skolarbeten att ta itu med.
Jag måste styra upp min lägenhet efter det, i min frånvaro, stora förfallet.
Jag har människor att besöka, viktiga samtal att ringa (och när ska jag hinna det? måste hela Sverige stänga inför varje högtid?). Och sånt där vanligt betydelselöst tjafs.

Igår upplevde jag ett sådant starkt ögonblick av total lycka att jag faktiskt började gråta. Förvånande eftersom att jag oftast inte är den första att visa stora känslor (nykter). Men det var fint. Hallelujah.

För att spä på med ointressant skit kan jag ju upplysa herrskapet om att jag är något fantastiskt ur fas med tiden.
Jag kollade nämligen precis dagens datum, och blev något förvånad då jag insåg att nyårsafton infaller imorgon. Oh my gee! Är jag förberedd? Niet. Och strax därpå blev jag upplyst om att festen jag ska attendera har evolverat till ett knytkalas. Så nu ska jag tänka ut en bra rätt, serverad i aliminiumlåda, att förära festdeltagarna med. Herrenjumala.

Jaja, jag säger som vanligt - ler man stort, och beter sig allmänt charmigt så är det ingen som tänker på att man ser ut som plöööh. (Yeah right). Men jag vet inte, jag vet att vissa bekanta har kollat hårupsättningar till nyår sen en månad tillbaka, och jag vet att en viss herre har farit till storstaden bara för att köpa sig en passande nyårsstass. och jag då, kommer jag att raka benen, sätta upp håret och rota fram ett tjusigt halsband? Inte troligen, jag är för obrydd för att orka hålla på och krångla så med något så ovärt som mitt utseende. Missuppfatta mig rätt nu, jag ser gärna bra ut - men på enklaste möjliga sätt. Man skulle kunna säga något om "slacker to the bone", eller så ser man det bara som ett tecken på att jag har en skönt befriande icke-shönhetsidealspress. (Hej, hittade jag just på ett eget ord?).

Hur som helst.
Vem fan orkar raka benen på vintern ändå?
Kanske en av världens mest menlösa sysslor.

Och ska jag vara ännu mer på tvären kan jag passa på att meddela att jag ämnar fira
in det nya året nykter. Det ni. Nyårsfylla känns om något mer menlöst.

Jaja, skälet till att jag sitter och orerar såhär är att meningen är att jag ska
skriva en observationsanalys just i denna stund. Och.Jag.Vill.INTE!
Men, att sitta och dänga sitt envisa, tjurskalliga huvud i bordet löser inte mycket.
Så, observationsanalys it is.

Gott Nytt på er!
Och kul att ni fortfarande orkar läsa mitt dravel.

Jomenvisst!

hej jag är ensam, men ganska snäll
jag kan vissla och vicka på rumpan
dansa och baka kakor
jag kan inte knäppa med fingrarna
och ibland vill jag vara liten liten liten
och andra gånger stor
och jag måste få bestämma musiken
och jag måste ha hårband
jag vill ha prickiga stövlar
och en röd t-shirt med en blå uggla på
jag har svårt för att sova själv
jag har svårt för att låta bli att balansera
jag gör baletthopp på stan
jag sjunger fåniga sånger
man skulle kunna säga att jag är knäpp
eller så kallar man det charmig
and a cherry on top.

Är...

...elakast i stan!
Men det är ju inte så egentligen.
Det ser bara så ut.

"För det är så med kärleken, den går alltid sönder..i bitar"

(C.E Häckner, Björnes Magasin)

Såäre!

Zacharias:

hahaha

du och ditt stora djävla hjärta

Jag förstår mig inte på...

Människor som ser livet som en tävling där det gäller att lägra så många som möjligt.
Oskulder ger pluspoäng.
Vem fan vill ligga med en oskuld?!
Jag menar kan man hitta en större garanti för dåligt sex?!
Sen när vet oskulder vad de ska göra i sängen liksom?
Och det här "Hurra, jag har könsafter från hundra pers på min bäddmadrass!",
det är bara så sorgligt.
Hur trasig i huvudet måste man inte vara för att på allvar tro att det är en beundransvärd sak?

Nej, människor.
Detta obegripliga släkte.
Bara tanken på att försöka förstå mig på folk
äcklar
tröttar ut
och irriterar mig.

Jag påstår inte att jag är bättre än andra.
Bara att de där aktiviteterna och synsätten helt enkelt inte är min grej.
Och jag håller mig helst långt borta från utövarna tack.

And never the twain shall meet

Frustrerat illiterärt babbel.

Saknar jag kanske dina ögon
Din hand på bordet
Min frustrerade önskan att nå fram
Men den glättiga ytan som stod i vägen
Svårmodet du dolde, försökte dölja
Men bristfälligt
Alla sprickor du spacklade över
Allt du sopade under mattan
Och jag undrar vad som skrämt dig så
Du är så rädd!
Men du låter mig inte nära
Sorgsen ser jag hur du utför din charad
Trasig, Förvirrad
Kommer du någonsin hitta hem
Om du aldrig vågar
Du är barnet, på trappan
Med handen om dörrhandtaget
Som vänder
Som alltid vänder.

Men annars är vi helt normala!

Nena: "Skinkan på mackan, och mackan på skinkan, och skinkan på mackan - hej!",
är det den bästa låt du någonsin hört?

Siri: Neeej....men jag tycker väldigt mycket om dig ändå.




Nena: Tycker du om mig?

Siri: Ja

Nena: Tycker du om bananer?

Siri: Ja!

Nena: Tycker du om när jag dansar som en banan?

Siri: Hur dansar bananer?

Nena: Tjuttiruttidoo...

Siri: Hahahahaha!




Siri: (kommer fram och skakar nenas hand)
Gratulerar, gratulerar!!!

Nena: Till vadå?

Siri: Att du har världens bästa barn!

Finaste.

a

Och jag lyssnar på Theodor Jensens Bapada om och om och om igen.

Hepp.

Vi har hamnat i ett stillestånd.
Siri har scharlakansfeber.
Jag har blivit matförgiftad av den mystiskt pizzamannen.
Här inne står tiden stilla.
Omvärlden rör sig i ett helt annat universa.
Jag funderar på folks höga tankar om mig,
och försöker hitta grunden till dem.

Det är svårt.

Hon sa nästan förlåt-
Jag säger inget annat.
Men likväl - det är bara ett ord bland andra.

Så ser du allting rusa förbi.
Men skevt, förvridet.
Det var inte här vi skulle vara.
Men du vet att du förtjänar det.
Du vet hur de glädjer sig åt din olycka.
Hur de skulle frossa i dina patetiska tårar.
Men inte ens det spelar någon roll.
Ynkligt hulkande ber du tiden att böja sig.
Förgäves.
Förgäves.
Förgäves.