...den är bara för dig.
"we could fake our deaths to get insurance money,
take on hippie namesI'd be Snowphish, you'd be Sunny,
we could start a little farm with little white bunnies
just cause watching them copulate is very funny
there's a cow and an ostrich just waiting for you!
a glass of apple cider just waiting for you!
the smell of 1952 just waiting for you!
and all I'm doing here is just waiting for you...
söndag, december 26, 2010
Jag är så glad...
...att jag känner människor som Janna, Mumin och Perka som förstår mig när jag påstår att det här är världens bästa låt:
Väninnan.
Det var en gång en sommar.
Denna sommar flyttade världens underbaraste tjej in hos en väldigt töntig tjej.
Alla väntade på att problem skulle uppstå.
Istället visade det sig att deras liv transformerades in i ett slags "Sex and the city"-mode.
Bortsett från pengarna, stereotyperna och all det fjantiga.
De åt fantastiska pastamiddagar, med ett gott rödvin till.
De lät varandra prata ut om allt de behövde prata ut om.
Oavsett hur banalt ämnet var.
När de var bakis gick de och köpte detox-jucie från juicebarer.
Och när de gick ut dansade de hela natten.
Vad kunde någonsin gå fel?
De levde i en utopi.
Men likväl, en dag tog allt slut.
Brutalt.
Karusellen stannade.
Musiken tystnade.
De träffade varsin kille.
Denna sommar flyttade världens underbaraste tjej in hos en väldigt töntig tjej.
Alla väntade på att problem skulle uppstå.
Istället visade det sig att deras liv transformerades in i ett slags "Sex and the city"-mode.
Bortsett från pengarna, stereotyperna och all det fjantiga.
De åt fantastiska pastamiddagar, med ett gott rödvin till.
De lät varandra prata ut om allt de behövde prata ut om.
Oavsett hur banalt ämnet var.
När de var bakis gick de och köpte detox-jucie från juicebarer.
Och när de gick ut dansade de hela natten.
Vad kunde någonsin gå fel?
De levde i en utopi.
Men likväl, en dag tog allt slut.
Brutalt.
Karusellen stannade.
Musiken tystnade.
De träffade varsin kille.
lördag, december 25, 2010
fredag, december 24, 2010
måndag, december 20, 2010
Jag vet, jag har redan påpekat att jag älskar Underbaraclara.
"Jag är helt enig med Kazmierska. Kvinnlig frigörelse handlar om att kunna försörja sig själv. Bäst är förstås om man kan försörja sig på det man tycker är roligt. Så tur då att jag tjänar pengar så det sprutar om det!
Fast jag vet. Det ÄR otroligt omoraliskt att tjäna pengar på någonting som är roligt och totalt onyttigt som kvinna. Jag borde förstås jobba som läkare utan gränser eller busschaufför. För att ta mitt jämställdhetsansvar. Inte ska väl jag tjäna pengar på något som kvinnor traditionellt sätt gjort gratis? För då kan det ju hända att dessa sysslor uppvärderas och gör att andra kvinnor (ve och fasa) också börjar tjäna pengar på samma sak! Men tjänar de inga pengar är också det mitt ansvar som kvinna. Bara för att du kan bli rik på bullbak betyder inte det att andra kvinnor kan det.
Vilket bra resonemang. Går ju att applicera på så många sammanhang. Till exempel borde Zlatan sluta spela fotboll eftersom han är ett direkt hot mot jämställdheten. Han borde tänka på sin roll som förebild! Dels för att det är sjukt bakåtsträvande att killar spelar boll men också för de flesta faktiskt inte kan tjäna pengar på det. (Att bara göra något för njutningens skull är som ni förstår aldrig aktuellt)"
Läs hela inlägget här.
Och bilden är återigen lånad av underbaraclara.nu
Skammen.
Jag skulle bara hämta en sax.
Jag minns inte vad det var jag behövde den till.
Jag har försökt, men det är borta.
Jag minns bara att jag skulle hämta den.
Att jag gick ner för trappan. Och fram till bordet.
Det lilla, ådriga. Med den vita duken, och vasen på.
Den vi brukade ha vippor i.
Hur jag älskade att dra ansiktet mot deras lena fjun.
När jag kom fram var saxen borta.
Det var då jag hörde det. Från köket.
Ett gnyende. Som om någon led.
Några smällar.
Ett dämpat skrik.
Vacklande mellan viljan att veta och att vara blind och döv för allt.
Mitt emellan viljorna stod jag.
Vägde, som på en tröskel.
Nyfikenheten som drog, skräcken som rullade i magen.
Vältrade sig som en svart ål.
Bilder som blixtrade förbi.
Sådant man tror att man glömt.
Jag bet mig i läppen. Blicken stelt fästad på dukens spetskant.
En liten rund fläck. Brunaktig.
Bilderna som blixtrade. Andra fläckar.
På golv. På hud. Bruna, röda, blå, gula.
Jag svalde, vände, gick.
Varje steg upp för trappan ett svek.
Ett förnekande.
Ett förnekande av vad som pågick.
Mitt kors att bära. Skammen.
Jag minns inte vad det var jag behövde den till.
Jag har försökt, men det är borta.
Jag minns bara att jag skulle hämta den.
Att jag gick ner för trappan. Och fram till bordet.
Det lilla, ådriga. Med den vita duken, och vasen på.
Den vi brukade ha vippor i.
Hur jag älskade att dra ansiktet mot deras lena fjun.
När jag kom fram var saxen borta.
Det var då jag hörde det. Från köket.
Ett gnyende. Som om någon led.
Några smällar.
Ett dämpat skrik.
Vacklande mellan viljan att veta och att vara blind och döv för allt.
Mitt emellan viljorna stod jag.
Vägde, som på en tröskel.
Nyfikenheten som drog, skräcken som rullade i magen.
Vältrade sig som en svart ål.
Bilder som blixtrade förbi.
Sådant man tror att man glömt.
Jag bet mig i läppen. Blicken stelt fästad på dukens spetskant.
En liten rund fläck. Brunaktig.
Bilderna som blixtrade. Andra fläckar.
På golv. På hud. Bruna, röda, blå, gula.
Jag svalde, vände, gick.
Varje steg upp för trappan ett svek.
Ett förnekande.
Ett förnekande av vad som pågick.
Mitt kors att bära. Skammen.
Sådant man lär sig den hårda vägen:
Låt aldrig någon tvinga dig att förlåta din baneman.
Du gör bara våld på dig själv.
När du är redo att förlåta kan du också förlåta, utan inblandning.
Gör aldrig, aldrig våld på dig själv.
Det är bara du som lider av det, till ingen nytta.
Du gör bara våld på dig själv.
När du är redo att förlåta kan du också förlåta, utan inblandning.
Gör aldrig, aldrig våld på dig själv.
Det är bara du som lider av det, till ingen nytta.
söndag, december 19, 2010
Och ytterligare förklaringar.
Oh my. Jag tänkte att vi kunde gå vidare från vegetarianismen, mot nya spännande mål.
Men det strömmar fortfarande in missuppfattningar, så det får bli en förklaringsrunda till.
Som jag skrev längre ner försöker jag inte att omvända folk.
Jag tror inte på en värld där alla är vegetarianer. Många har inte råd att välja vad de ska äta, de äter helt enkelt för att överleva (till skillnad från oss). Och att västvärldens folk skulle bli vegetarianer är ungefär lika troligt som att samtliga skulle sluta äta socker. Ain't gonna happen.
Man är inte ond för att man äter kött, och man kan sluta äta kött för andra skäl än djuren.
Min särbo/sambo är tex vegan mest för miljöns skull.
För mig är det en blandning av det, samt att jag tycker att det helt enkelt känns rätt sunkigt att äta kött. Och det är inget någon behöver känna sig provocerad av, lika lite som jag blir provocerad av att vissa tycker att spenat smakar skit.
Så vad vill jag?
Jag vill ha en humanare djurhållning!
Det är allt.
Jag vill att de ska få leva så naturligt som det går.
Jag vill att de ska få vistas utomhus, och inte leva hela sina liv i trånga baracker.
Eller som värphöns som trycks in i burar och sitter där tills de dör.
En humanare djurhållning.
Behandla djur som djur, inte varor eller profit.
Jag tycker inte att det är en så upprörande tanke.
Man måste inte vara vegetarian för att värna om djur.
Och som jag skrev i förklaring ett, samt till fine, alla brinner för olika saker.
Det här är en av de saker jag brinner för, eller känner starkt för om man hellre vill.
Så!
Nog nu, nu blir det betapet och julmatskoma.
Och nästa inlägg kommer inte att handla om det här, let's give it a rest.
Men det strömmar fortfarande in missuppfattningar, så det får bli en förklaringsrunda till.
Som jag skrev längre ner försöker jag inte att omvända folk.
Jag tror inte på en värld där alla är vegetarianer. Många har inte råd att välja vad de ska äta, de äter helt enkelt för att överleva (till skillnad från oss). Och att västvärldens folk skulle bli vegetarianer är ungefär lika troligt som att samtliga skulle sluta äta socker. Ain't gonna happen.
Man är inte ond för att man äter kött, och man kan sluta äta kött för andra skäl än djuren.
Min särbo/sambo är tex vegan mest för miljöns skull.
För mig är det en blandning av det, samt att jag tycker att det helt enkelt känns rätt sunkigt att äta kött. Och det är inget någon behöver känna sig provocerad av, lika lite som jag blir provocerad av att vissa tycker att spenat smakar skit.
Så vad vill jag?
Jag vill ha en humanare djurhållning!
Det är allt.
Jag vill att de ska få leva så naturligt som det går.
Jag vill att de ska få vistas utomhus, och inte leva hela sina liv i trånga baracker.
Eller som värphöns som trycks in i burar och sitter där tills de dör.
En humanare djurhållning.
Behandla djur som djur, inte varor eller profit.
Jag tycker inte att det är en så upprörande tanke.
Man måste inte vara vegetarian för att värna om djur.
Och som jag skrev i förklaring ett, samt till fine, alla brinner för olika saker.
Det här är en av de saker jag brinner för, eller känner starkt för om man hellre vill.
Så!
Nog nu, nu blir det betapet och julmatskoma.
Och nästa inlägg kommer inte att handla om det här, let's give it a rest.
onsdag, december 15, 2010
Förklaringar och sådant.
Jag har så svårt att förstå dig som kryssar i "Skärp dig!" så fort jag tar upp ren fakta om hur köttindustrin ser ut.
I början tog jag jätteilla vid mig och började fundera över om du helt enkelt hatar djur, och vill se dem plågas.
Sen pratade jag med M, och han sa att det vanligaste skälet till att folk blir så provocerade är att de egentligen inte kan stödja sitt köttätande. Och därför vill de köra "bingo bingo"- på alla missförhållanden.
Jag tror dock inte på det förhållningssättet.
Jag försöker inte omvända folk, det är inte alls det.
Jag skiter fullständigt i vad ni äter och inte.
Däremot anser jag att ni bör vara medvetna om hur verkligheten ser ut, i och med att det är ni köttkonsumenter som betalar för industrin.
Och därför är det också ni, och bara ni, som kan åstadkomma en förändring.
Vi som inte generererar industrin pengar är helt ointressanta.
Men ni som står för deras profit - ni kan kräva en bättre djurhållning.
Färre och humanare transporter, humanare slakt.
Ni kan skapa förändring.
Därför måste ni veta vart ert kött kommer ifrån, för att kunna ta ställning till om det är något ni kan stå för eller inte.
Känner ni att i kan, ja då är det bra så. Var människa följer sitt samvete, och brinner för olika saker.
Känner du att du inte kan det, gör något!
Välj ekologiskt, ta reda på var du kan påverka.
Skriv på protestlistor, gör din röst hörd.
För en bättre djurhållning.
För gladare djur.
Och vill du inte se gladare djur, och skiter fullständigt i alla argument kan du ju klicka i "Skärp dig!" igen.
Det säger mer om dig än mig.
I början tog jag jätteilla vid mig och började fundera över om du helt enkelt hatar djur, och vill se dem plågas.
Sen pratade jag med M, och han sa att det vanligaste skälet till att folk blir så provocerade är att de egentligen inte kan stödja sitt köttätande. Och därför vill de köra "bingo bingo"- på alla missförhållanden.
Jag tror dock inte på det förhållningssättet.
Jag försöker inte omvända folk, det är inte alls det.
Jag skiter fullständigt i vad ni äter och inte.
Däremot anser jag att ni bör vara medvetna om hur verkligheten ser ut, i och med att det är ni köttkonsumenter som betalar för industrin.
Och därför är det också ni, och bara ni, som kan åstadkomma en förändring.
Vi som inte generererar industrin pengar är helt ointressanta.
Men ni som står för deras profit - ni kan kräva en bättre djurhållning.
Färre och humanare transporter, humanare slakt.
Ni kan skapa förändring.
Därför måste ni veta vart ert kött kommer ifrån, för att kunna ta ställning till om det är något ni kan stå för eller inte.
Känner ni att i kan, ja då är det bra så. Var människa följer sitt samvete, och brinner för olika saker.
Känner du att du inte kan det, gör något!
Välj ekologiskt, ta reda på var du kan påverka.
Skriv på protestlistor, gör din röst hörd.
För en bättre djurhållning.
För gladare djur.
Och vill du inte se gladare djur, och skiter fullständigt i alla argument kan du ju klicka i "Skärp dig!" igen.
Det säger mer om dig än mig.
tisdag, december 14, 2010
Stackars, stackars djur.
"En människa kan leva och vara frisk utan att döda djur för att få föda. Så om hon äter kött, tar hon del i dödandet av djur bara för att tillfredsställa sin aptit. Och att handla så är omoraliskt." /Tolstoj
"If slaughterhouses had glass walls the whole world would be vegetarian." /McCartney
Läs hela artikeln här
"Det tycks omöjligt att komma tillrätta med djurplågeri på svenska gårdar. Vilka förfärliga interiörer som än avslöjas försvarar företrädarna för mäktiga intresseorganisationer förhållandena. Standardförsvaret blir alltid: Svenskt djurskydd är ändå bäst i världen och svensk djurskyddslag är ändå världens strängaste.
Precis så resonerar Sten-Olof Dimander, vd för Svenska Djurhälsovården, när han (Brännpunkt 4/12) svarar på min kritik mot hur åklagaren handlagt fallet med vanvården av grisar på Blackstaby Gris.
Dimander är nöjd med åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen och passar på att kräva aktning för Sveriges djuruppfödare: Aktivisternas bilder stämmer inte överens med hur det ser ut på svenska gårdar, Sveriges grisuppfödare ska inte skämmas för sin djurhållning.
Hur Dimander så generellt kan veta hur det ser ut på svenska gårdar är svårbegripligt. Säkert är att LRF, Svenska grisföretagare och polisen granskat Djurrättsalliansens filmer och inte hittat några manipulationer eller vinklade redigeringar av materialet. Men vad åklagaren prövat i Blackstabyärendet är inte hur stallarna verkligen ser/såg ut. Varken åklagaren eller polisen brydde sig om att besöka Blackstaby. Det åklagaren prövade var det man såg i de över två timmar långa filmerna, bilderna av vanskötta grisar och uppsvällda kadaver och djur med bölder och djupa sår – och det lidande dessa bilder visade räckte inte till för att fullfölja förundersökningen. Åklagaren fann inte ens skäl att förhöra ägaren till Blackstaby eller dennes anställda.
För mig är det obegripligt att Dimander, som är veterinär, kan vara nöjd med det beslutet och den synen på djurskydd.
Kanske kommer det sig av att Dimander – vilket han inte säger i sitt inlägg – är chef för ett bolag, Svenska Djurhälsovården, som ägs av Scan, Avelspoolen AB, och KLS Ugglarps (det sistnämnda i sin tur ägt av Danish Crown, en av Danmarks största grisproducenter).
Kanske kommer det sig också av att ägaren till Blackstaby – då filmerna visades och anmälan gjordes – var styrelseledamot av både Scan och Svenska Djurhälsovården."
Och innan du klickar i "Skärp dig", så kolla på det här
Mer än så tänker jag inte säga.
Glitterpanik!
Jag har ett skriande behov i mig.
Ett behov av julpynt.
Julpynt!
Det ska glittra, och vara färger, och mysigt!
Påfåglar och ugglor, rådjurskid, röda, glittriga kulor.
Julgransmatta och en riktig gran.
Fina stjärnor.
Vitmossa.
Hyacinter.
Amaryllis.
Jag är inte redo för julen!
Jag måste trolla ihop pengar och köpa pynt ju!
Annars måste jag vänta ett helt år!
Varför har jag inte förstått vikten av det här tidigare?
Ett behov av julpynt.
Julpynt!
Det ska glittra, och vara färger, och mysigt!
Påfåglar och ugglor, rådjurskid, röda, glittriga kulor.
Julgransmatta och en riktig gran.
Fina stjärnor.
Vitmossa.
Hyacinter.
Amaryllis.
Jag är inte redo för julen!
Jag måste trolla ihop pengar och köpa pynt ju!
Annars måste jag vänta ett helt år!
Varför har jag inte förstått vikten av det här tidigare?
måndag, december 13, 2010
Liten julsaga till Daniel.
Klockan kan ha varit runt 14.
Tåget kändes varmt och ombonat jämfört med snölandskapet utanför.
Idel vitt som sakta blånade i takt med att solen gick ner.
Dagen till ära förärades alla passagerare kaffe och pepparkaka.
En julig, mysig stämning infann sig.
Medresenärer skänkte andra medresenärer snabba, men välvilliga blickar.
Man kunde nästan höra julmusik, svagt, svagt.
Så bröts stämningen bryskt av tågets snabba inbromsning och den raspiga rösten i högtalaren som meddelade ett av alla otaliga elfel.
Som om en mörk skugga dragit över samtligas ansikten.
Inget hade ändrats, men ändå var stämningen som förbytt.
Fönsterglasets svalka mot pannan. Pepparkakans eftersmak i munnen.
Där utanför rörde sig något.
En häst? En ko? Nej, graciösare.
Ett rådjur? Något med skepnaden utanför lockade.
En febril tankeverksamhet, som att den någonstans blivit identifierad, och nu kämpade synapserna för att föra fram meddelandet till medvetandet.
Skepnaden var vit, med gråare skuggor. Pälsen verkade tjock.
Klövdjur, definitivt ett klövdjur. Behornat.
Den raspiga rösten var tillbaka igen. Tåget satte sig i rörelse.
Resenärer sjönk tillbaka i ryggstöden. Den grå skuggan drog sig undan.
En ren.
Tåget kändes varmt och ombonat jämfört med snölandskapet utanför.
Idel vitt som sakta blånade i takt med att solen gick ner.
Dagen till ära förärades alla passagerare kaffe och pepparkaka.
En julig, mysig stämning infann sig.
Medresenärer skänkte andra medresenärer snabba, men välvilliga blickar.
Man kunde nästan höra julmusik, svagt, svagt.
Så bröts stämningen bryskt av tågets snabba inbromsning och den raspiga rösten i högtalaren som meddelade ett av alla otaliga elfel.
Som om en mörk skugga dragit över samtligas ansikten.
Inget hade ändrats, men ändå var stämningen som förbytt.
Fönsterglasets svalka mot pannan. Pepparkakans eftersmak i munnen.
Där utanför rörde sig något.
En häst? En ko? Nej, graciösare.
Ett rådjur? Något med skepnaden utanför lockade.
En febril tankeverksamhet, som att den någonstans blivit identifierad, och nu kämpade synapserna för att föra fram meddelandet till medvetandet.
Skepnaden var vit, med gråare skuggor. Pälsen verkade tjock.
Klövdjur, definitivt ett klövdjur. Behornat.
Den raspiga rösten var tillbaka igen. Tåget satte sig i rörelse.
Resenärer sjönk tillbaka i ryggstöden. Den grå skuggan drog sig undan.
En ren.
fredag, december 10, 2010
Nena drygar sig på internet del 17214724874721.
Åsa K:
snart dax för idol final....tror att minna kommer vinna, för d rimmar =)
Nenalique: jag gillar din logik. men ur rent genusperspektiv så behövs en kvinnlig vinnare.
Nicklas: tror Jay kommer att vinna för han e gay , för det rimmar!
Nicklas: Genusperspektiv?? öhh den som sjunger bäst skall vina oavsett kön...eller?
Nenalique:
Ja, i en utopi. I verkligheten ser det inte ut så., Majoriteten av alla som ringer in och röstar är tonårsflickor, således har "söta" killar ett klart övertag, och tjejer har en förmåga att snabbt röstas ut. Man måste se till omständigheterna.... Och det är knappast "den som sjunger bäst" som vinner nu för tiden, det handlar om popularitet. Vill du ha ett snabbt och lättbegripligt bevis för detta påstående så hänvisar jag till den rullstolsburna tjejen som åkte ut tidigt i urvalsprocessen, utan godtagbar förklaring. I rest my case.
Nicklas: WoW! jag e såld...det var verkligen ett svar på tal feministiskt initiativ får min röst 2014
Nenalique: Haha, tack för den, men själv röstade jag på vänstern :P
snart dax för idol final....tror att minna kommer vinna, för d rimmar =)
Nenalique: jag gillar din logik. men ur rent genusperspektiv så behövs en kvinnlig vinnare.
Nicklas: tror Jay kommer att vinna för han e gay , för det rimmar!
Nicklas: Genusperspektiv?? öhh den som sjunger bäst skall vina oavsett kön...eller?
Nenalique:
Ja, i en utopi. I verkligheten ser det inte ut så., Majoriteten av alla som ringer in och röstar är tonårsflickor, således har "söta" killar ett klart övertag, och tjejer har en förmåga att snabbt röstas ut. Man måste se till omständigheterna.... Och det är knappast "den som sjunger bäst" som vinner nu för tiden, det handlar om popularitet. Vill du ha ett snabbt och lättbegripligt bevis för detta påstående så hänvisar jag till den rullstolsburna tjejen som åkte ut tidigt i urvalsprocessen, utan godtagbar förklaring. I rest my case.
Nicklas: WoW! jag e såld...det var verkligen ett svar på tal feministiskt initiativ får min röst 2014
Nenalique: Haha, tack för den, men själv röstade jag på vänstern :P
Såäre!
Suppose we never fell in love
Suppose I never ever let you kiss me
so sweet and so soft
Suppose I never ever saw you
Suppose we never ever called
Suppose I kept on singing love songs
just to break my own fall
Just to break my fall
onsdag, december 08, 2010
Om hur White Christmas väcker frustration.
Den här veckan sniglar sig fram, tillsammans med min hemtenta.
Dagar jag spenderar ensam, hemma känns icke-existerande.
Stagnerade.
Menlösa.
Jag har med åldern insett att jag behöver ganska mycket social stimulans för att må bra.
Aw lawdy, om människor inte var så upptagna. Om jag var upptagen.
Om jag hade någonstans att gå.
Istället tar jag en tentapaus för att sticka nejlikor i clementiner.
Blanda anis och kanel.
Knyta hampasnören om äpplen och korgar.
Och M sitter fats på ett tåg, utanför Tierp.
Ett sådant fruktansvärt slöseri.
Utöver det irriterar jag mig på att Ms jobb-julfest har klädtema.
"White christmas".
Att få klädtema en vecka innan festen är extra trevligt om man för en gångs skull haft framförhållning nog att skaffa en outfitta redan för tre veckor sedan.
Som inte är vit. Alls. Inte en endaste liten vit detalj.
Det kan vara trevligt om man vill ha en ursäkt till att köpa en ny klänning. En vit.
Jag råkar dock inte falla i den kategorin.
Jag tycker inte om vitt.
Har jag på mig vita kläder ser jag ut som Spöket Laban, med svart frisyr.
Det här är onekligen ett problem för mig med andra ord.
Så vi klassar det som dagens i-landsproblem så får jag gå och muttra med dåligt samvete över mina triviala lyxproblem.
Likväl...vitt! Vitt! Vitt går emot allt jag står för! Argh.
Dagar jag spenderar ensam, hemma känns icke-existerande.
Stagnerade.
Menlösa.
Jag har med åldern insett att jag behöver ganska mycket social stimulans för att må bra.
Aw lawdy, om människor inte var så upptagna. Om jag var upptagen.
Om jag hade någonstans att gå.
Istället tar jag en tentapaus för att sticka nejlikor i clementiner.
Blanda anis och kanel.
Knyta hampasnören om äpplen och korgar.
Och M sitter fats på ett tåg, utanför Tierp.
Ett sådant fruktansvärt slöseri.
Utöver det irriterar jag mig på att Ms jobb-julfest har klädtema.
"White christmas".
Att få klädtema en vecka innan festen är extra trevligt om man för en gångs skull haft framförhållning nog att skaffa en outfitta redan för tre veckor sedan.
Som inte är vit. Alls. Inte en endaste liten vit detalj.
Det kan vara trevligt om man vill ha en ursäkt till att köpa en ny klänning. En vit.
Jag råkar dock inte falla i den kategorin.
Jag tycker inte om vitt.
Har jag på mig vita kläder ser jag ut som Spöket Laban, med svart frisyr.
Det här är onekligen ett problem för mig med andra ord.
Så vi klassar det som dagens i-landsproblem så får jag gå och muttra med dåligt samvete över mina triviala lyxproblem.
Likväl...vitt! Vitt! Vitt går emot allt jag står för! Argh.
Småsint.
"Min far är en stor konstnär", sa hon. Och slängde med luggen.
Det skiter väl jag i, ville jag svara.
Istället tog jag ännu en klunk av det sura vinet och kände hur papillerna vred sig av vånda. Åter igen kastade hon med håret, det märktes att den naturligt slarviga frisyr hon försökt skapa irriterade henne.
Om och om igen rasade luggen ner i ansiktet.
Om och om igen försökte hon nonchalant skaka bort den.
Vinglaset höll hon i foten.
Jag kände en omedelbar antipati redan när hon öppnade dörren, med en ironisk kommentar om borgerlighet. Allt eftersom att kvällen fortskred växte den, i takt med hennes försök att få sola sig i vårat intresse.
"Jag har tyvärr inget av honom hemma. Dessa små Stockholmslyor passar sig inte som inramning till stor konst", fortsatte hon med ett litet skratt.
Jag kände ett plötsligt behov av att få klippa av den där irriterande luggen.
"Du då André, är du en vän av de stora konsterna?", frågade hon. Och föreställde rösten för att låta lagom ironisk. Alla vände sig mot mig, med artiga leenden på läpparna.
"Det beror på vad du vill benämna som konst", svarade jag. Antagligen buttert. Denna min förmåga att blänga under lugg verkar vara helt utom min kontroll.
Hon skrattade osäkert. "Jaha, är det något särskilt du tänker på då?", frågade hon, och slängde en skämtsam blick mot de andra som också de skrattade till.
Det började klia någonstans i bröstkorgen. En vandrande klåda. Som av ett litet djur.
"Våldsporr", svarade jag utan att tveka, och såg henne stint i ögonen.
Jag ville se henne tappa masken.
Hon tappade masken.
Först gapade hon av förvåning, så slängde hon en snabb blick på de andra, samlade sig och gav mig en föraktfull blick.
"Hur skulle porr kunna vara konst?".
"Hur skulle porr kunna vara något annat än konst?, fortsatte jag.
Och en iver började växa i mig. En skadeglädje. En barnslig vilja att vara motvalls.
Ett upprört mummel bröt ut. Oroliga blickar.
"Nu driver du med oss!", utbrast Kajsa, från andra sidan rummet. Röda fläckar hade slagit upp på hennes hals. Något mörkt och anklagande i blicken. Ställ inte till med en scen!, sa den.
"Nej, jag är helt uppriktig, kanske är det så att ni inte förstår er på konst?. Kanske är ni allt för hämmade av ert trygga, inrutade, borgerliga lilla liv för att kunna se konst i något annat än det ni blir tillsagda att uppskatta?".
Jag vände mig om och såg på henne, där hon stod på sin osynliga scen.
Luggen hade återigen rasat ner. Hon hade en vinfläck på sin vita herrskjorta.
Och yttrycket i hennes ögon sa "varför?". Som ett sårat barn. Varför?
Jag skulle få ångra det. Paria, spetälsk, persona non grata.
Det spelade ingen roll. Minen i hennes ansikte, hennes raserade förhoppningar, segerkänslorna i mitt bröst.
Det var värt det. Jag hade vunnit.
Det skiter väl jag i, ville jag svara.
Istället tog jag ännu en klunk av det sura vinet och kände hur papillerna vred sig av vånda. Åter igen kastade hon med håret, det märktes att den naturligt slarviga frisyr hon försökt skapa irriterade henne.
Om och om igen rasade luggen ner i ansiktet.
Om och om igen försökte hon nonchalant skaka bort den.
Vinglaset höll hon i foten.
Jag kände en omedelbar antipati redan när hon öppnade dörren, med en ironisk kommentar om borgerlighet. Allt eftersom att kvällen fortskred växte den, i takt med hennes försök att få sola sig i vårat intresse.
"Jag har tyvärr inget av honom hemma. Dessa små Stockholmslyor passar sig inte som inramning till stor konst", fortsatte hon med ett litet skratt.
Jag kände ett plötsligt behov av att få klippa av den där irriterande luggen.
"Du då André, är du en vän av de stora konsterna?", frågade hon. Och föreställde rösten för att låta lagom ironisk. Alla vände sig mot mig, med artiga leenden på läpparna.
"Det beror på vad du vill benämna som konst", svarade jag. Antagligen buttert. Denna min förmåga att blänga under lugg verkar vara helt utom min kontroll.
Hon skrattade osäkert. "Jaha, är det något särskilt du tänker på då?", frågade hon, och slängde en skämtsam blick mot de andra som också de skrattade till.
Det började klia någonstans i bröstkorgen. En vandrande klåda. Som av ett litet djur.
"Våldsporr", svarade jag utan att tveka, och såg henne stint i ögonen.
Jag ville se henne tappa masken.
Hon tappade masken.
Först gapade hon av förvåning, så slängde hon en snabb blick på de andra, samlade sig och gav mig en föraktfull blick.
"Hur skulle porr kunna vara konst?".
"Hur skulle porr kunna vara något annat än konst?, fortsatte jag.
Och en iver började växa i mig. En skadeglädje. En barnslig vilja att vara motvalls.
Ett upprört mummel bröt ut. Oroliga blickar.
"Nu driver du med oss!", utbrast Kajsa, från andra sidan rummet. Röda fläckar hade slagit upp på hennes hals. Något mörkt och anklagande i blicken. Ställ inte till med en scen!, sa den.
"Nej, jag är helt uppriktig, kanske är det så att ni inte förstår er på konst?. Kanske är ni allt för hämmade av ert trygga, inrutade, borgerliga lilla liv för att kunna se konst i något annat än det ni blir tillsagda att uppskatta?".
Jag vände mig om och såg på henne, där hon stod på sin osynliga scen.
Luggen hade återigen rasat ner. Hon hade en vinfläck på sin vita herrskjorta.
Och yttrycket i hennes ögon sa "varför?". Som ett sårat barn. Varför?
Jag skulle få ångra det. Paria, spetälsk, persona non grata.
Det spelade ingen roll. Minen i hennes ansikte, hennes raserade förhoppningar, segerkänslorna i mitt bröst.
Det var värt det. Jag hade vunnit.
tisdag, december 07, 2010
tomhettrötthetgråthetgråheten.
fredag, december 03, 2010
Dagens helgon:
Det här är ett riktigt jävla bra projekt!
Har du en slant över så var med och bidra du också!
Sen kan man ju lägga sina åsikter om upphovsmannen åt sidan och fokusera på barnen istället.
Klart alla barn ska ha en julklapp.
Annars grinar jag.
Det kommer jag nog göra ändå.
Okej, dagens varning: Skaffar du barn kommer du att bli förbannat blödig.
Nu vet ni!
Har du en slant över så var med och bidra du också!
Sen kan man ju lägga sina åsikter om upphovsmannen åt sidan och fokusera på barnen istället.
Klart alla barn ska ha en julklapp.
Annars grinar jag.
Det kommer jag nog göra ändå.
Okej, dagens varning: Skaffar du barn kommer du att bli förbannat blödig.
Nu vet ni!
torsdag, december 02, 2010
Andra saker att glädje sig åt en torsdag:
Finaste klasskamraten som gav mig en födelsedagsbulle.
Dessutom hade han haft med sig en i tisdags,
men då var jag hemma med sjukt barn.
Så han fick äta upp den själv.
Om katter och design.
Min syster är grafisk designer och har skapat affischer och vykort med de fornnordiska gudinnorna Freja och Idun. Dessa ska kompletteras med två andra gudar till en medaljongtapet. Jag har fått se ett exempel och kan skvallra om att den är bisarrt jäkla snygg.
Lite mer om det kan du läsa här, och även se exempel på vad av det hon har till salu.
För inspiration till Frejas katter vände hon sig naturligtvis till familjens kattnörd, ja undertecknad alltså.
Jag insåg idag att jag har hållit bloggen relativt kattfri, vilket egentligen är ett litet mirakel. Jag är nämligen den värsta sortens kattnörd, en sådan som ser en bild av en katt och utbrister "Åh, en blåsköldpadda med vitt, vad fin!", och pratar om raser som de flesta aldrig har hört talas om.
Eller fenomen som svansknick, BARF, PeeWee, agouti, stop och hallontuttar.
Med andra ord, vilken välsignelse det är för er stackare som läser att jag låter er slippa.
Något att glädja sig åt en kylig torsdagsmorgon.
Bild från katter i fokus.
Lite mer om det kan du läsa här, och även se exempel på vad av det hon har till salu.
För inspiration till Frejas katter vände hon sig naturligtvis till familjens kattnörd, ja undertecknad alltså.
Jag insåg idag att jag har hållit bloggen relativt kattfri, vilket egentligen är ett litet mirakel. Jag är nämligen den värsta sortens kattnörd, en sådan som ser en bild av en katt och utbrister "Åh, en blåsköldpadda med vitt, vad fin!", och pratar om raser som de flesta aldrig har hört talas om.
Eller fenomen som svansknick, BARF, PeeWee, agouti, stop och hallontuttar.
Med andra ord, vilken välsignelse det är för er stackare som läser att jag låter er slippa.
Något att glädja sig åt en kylig torsdagsmorgon.
Bild från katter i fokus.
onsdag, december 01, 2010
Ibland önskar jag:
* Att jag orkade laga rolig, ny och underbar mat varje dag.
* Att jag orkade fylla frys och skafferi med de mest fantasieggande kakor och bakverk att trolla fram åt Siri.
* Att jag hade sträng självdiciplin och kunde vara smalvälmanikyreradväldoftandefriseradvälsminkadblablabla.
* Att jag hade en spikrak karriär framför mig som bara leder uppåt.
* Men att jag samtidigt kommer att ha en massa tid över för familj och vänner.
* Att mitt hem var sådär fantastiskt mysigt att folk bara skulle sjunka ner i soffan och slappna av.
* Att jag var grym på att konversera människor, istället för att dra fåniga skämt och snöa in på någon händelse som utspelade sig för tio år sedan.
Men istället för att späka mig själv med dylikt tänker jag inse att:
* Man inte måste prestera hela tiden, och att det finns en tjusning i enklare och vanligare mat också. Samt att mitt modifierande av dessa många gånger räcker.
* Det blir mer speciellt när jag bakar ibland, tillsammans med Siri. Så att hon får använda sin egna fantasi.
* Smal inte är lycklig, och jag är knappast en bättre människa bara för att jag använder porplåster och hårolja. Jag är jag, med alla brister och olater, och jag är rätt charmig just så.
* Mitt hem är, liksom jag, mysigt på sitt sätt. Med sina lutande golv, spruckna väggar och märkligheter.
* jag kommer aldrig att bli en sådan som människor automatiskt tycker om. Men å andra sidan sker på så vis en omedelbar utgallring bland de jag möter vilket har lett till att de vänner jag har är få, men alldeles, alldeles underbara.
* Och sist men inte minst: Nena, är du en karriärmänniska? Nej. Strävar du efter makt och pengar? Absolut inte! Så vad ska en sådan karriär då vara bra för? Nej, vad jag behöver är helt enkelt ett jobb jag trivs med. Något som gör mig glad. Och jag tror jag kan vara på väg mot just det.
Varför ska en massa destruktiva tankar hela tiden smyga sig på?
Varför ska man se på sig själv med sin absolut strängaste, mest dömande och kritiska blick?
Jag önskar att jag kunde applicera min bild av mina vänner på deras självbild. Som att fästa ett genomskinligt papper över deras självbild, där jag målat min egen. Tänk hur de skulle älska sig själva då. Ack ja, om ändå.
Nu ska jag sluta svamla. Tack för att du orkade läsa hit ner!
* Att jag orkade fylla frys och skafferi med de mest fantasieggande kakor och bakverk att trolla fram åt Siri.
* Att jag hade sträng självdiciplin och kunde vara smalvälmanikyreradväldoftandefriseradvälsminkadblablabla.
* Att jag hade en spikrak karriär framför mig som bara leder uppåt.
* Men att jag samtidigt kommer att ha en massa tid över för familj och vänner.
* Att mitt hem var sådär fantastiskt mysigt att folk bara skulle sjunka ner i soffan och slappna av.
* Att jag var grym på att konversera människor, istället för att dra fåniga skämt och snöa in på någon händelse som utspelade sig för tio år sedan.
Men istället för att späka mig själv med dylikt tänker jag inse att:
* Man inte måste prestera hela tiden, och att det finns en tjusning i enklare och vanligare mat också. Samt att mitt modifierande av dessa många gånger räcker.
* Det blir mer speciellt när jag bakar ibland, tillsammans med Siri. Så att hon får använda sin egna fantasi.
* Smal inte är lycklig, och jag är knappast en bättre människa bara för att jag använder porplåster och hårolja. Jag är jag, med alla brister och olater, och jag är rätt charmig just så.
* Mitt hem är, liksom jag, mysigt på sitt sätt. Med sina lutande golv, spruckna väggar och märkligheter.
* jag kommer aldrig att bli en sådan som människor automatiskt tycker om. Men å andra sidan sker på så vis en omedelbar utgallring bland de jag möter vilket har lett till att de vänner jag har är få, men alldeles, alldeles underbara.
* Och sist men inte minst: Nena, är du en karriärmänniska? Nej. Strävar du efter makt och pengar? Absolut inte! Så vad ska en sådan karriär då vara bra för? Nej, vad jag behöver är helt enkelt ett jobb jag trivs med. Något som gör mig glad. Och jag tror jag kan vara på väg mot just det.
Varför ska en massa destruktiva tankar hela tiden smyga sig på?
Varför ska man se på sig själv med sin absolut strängaste, mest dömande och kritiska blick?
Jag önskar att jag kunde applicera min bild av mina vänner på deras självbild. Som att fästa ett genomskinligt papper över deras självbild, där jag målat min egen. Tänk hur de skulle älska sig själva då. Ack ja, om ändå.
Nu ska jag sluta svamla. Tack för att du orkade läsa hit ner!
Harry Martinson (1904-1978)
Aniara
Sång 79
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.
Sång 79
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.
Jag tycker verkligen att ni ska läsa det här:
...inte för att jag älskar henne, utan för att det här är riktigt bra.
(bilden = darlas)
Clickety click
Clickety click
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)