Jag orkar...

..inte riktigt med den här bloggen.

Att skriva här känns lite som att spela MS Röj.
Jag får inte skriva att jag är glad, för då skryter jag.
Jag får inte skriva att jag är ledsen, för då leker jag martyr.
Jag får inte skriva om Mattias, för då trycker någon omedelbart på "ogilla".
Jag får inte skriva om Siri, för då är jag en tråkig förälder.
Jag får inte skriva om mina värderingar, för då propagerar jag.
Jag får inte skriva om mig, för då tror jag att jag är bra.
Jag får inte lägga upp bilder på mig, för då tror jag att jag är snygg.
Jag får inte lägga upp musik, för orka bry sig.
Jag får inte lägga upp berättelser, för då tror jag att jag kan skriva.
Jag får inte lägga upp dikter, för då är jag en tönt.

Så, vad får jag skriva om?
Vad finns kvar?
Totala menlösheter.
Kallprat.
Skit.
Tråkig skit.

Jag vill fylla år nu!

Hej, jag har nytt hår!

Idag lät jag Mickis, Mattias syster, färga mitt hår precis hur hon ville.
Det ångrar jag inte!
Djupt röd färg blandades med kopparrött, och såhär blev det:

Hej, hej, jag vill ha:

Soffbord: IKEA
Lampor: Jotex
Draperi: Åhléns

Ett år:

Gårdagen.
En lång, varm, slö dag som spenderades på en evighetslång sovmorgon,
en spontanpicknick vid havet och middag i goda vänners lag.
Vi kastade jordnötsskal på Church Street,
åt oss mastodont-mätta på amerikansk kitch-tex mex
och jag drack den ena fantastiska virgin-drinken efter den andra,
garnerad med ett halvt kilo frukt och geléhallon.
Idag för ett år sedan sa jag till  min käraste Maria
"Näe, nu har jag fått nog av förhållanden. Nu tänker jag vara singel i minst ett år!"
Dagen efter träffade jag min stora kärlek.
Det visar hur lite man faktiskt styr över sitt egna öde.
Som tur är!


Tack älsk för det bästa året i mitt liv!

I hate my hair and I want to dye!

Dessutom...

...är jag allergisk mot pelargoner.

Let's be friends flowerpot!

Mattias tycker att jag ska skaffa lite nya vänner inför mammaledigheten.
Eftersom att mina vänner är upptagna, upptagna, upptagna eller bor långt, långt bort.

Detta ska jag åstadkomma genom att gå med i en pelargonförening eller en musikfascisteri-klubb.

Vet inte riktigt om jag ska känna mig smickrad eller grovt förlolämpad.

Pelargonförening?!
När fyllde jag 75?

Finska pjuck för finsk pygmé:

Min syster bloggade om marimekkos samarbete med converse.
Efter att ha sett videon är jag (naturligtvis) panik-toksåld på ett par marimekko-converse all star.
Hela den ytliga, kapitalistiska, konsumtions-västerländska sidan av mig började spinna.

Dessa rara små skor, med de rosa medföljande skosnörena.

Ah yes, mama want som sugar.

Ett minne från förr:

Jag var med min dotter i Pajala.
Vi på väg till Konsum, och blir förbikörda av en fruktansvärt högljudd epa.
Varpå jag förklarar för min dotter att unga killar är lite sådär "här är jag", och därför ska de gasa och rivstarta.
En stund senare passerar vi systemet, där en massa grabbar står och lastar flak med öl i sina bagageluckor. Och då kläcker dottern, högt, ur sig "Här har du ju en massa unga killar mamma! Men de luktar maskmedicin"

Och de säger att vi bor i världens mest jämställda land....

Folk påstår att "det där med genus är bara fjanterier, feministerna försöker göra pojkar av flickorna. Det är inte alls som de säger, barnen får leka med vad de vill, och vara hur de vill. Det är bara så att pojkar VILL leka med traktorer, och flickor VILL bara ha rosa. Det är biologiskt"


Hur kommer det sig då att pojkar som avviker från normen straffas?

Vissa med ett knivhugg i nacken, andra med "terapi" som innebär att de misshandlas, av sina föräldrar, i "tryggheten" i sitt hem, med en känd forskare som första påhejare.
En forskare som sedan byggt hela sin karriär på pojkens misshandel.
En forskare som ska ha hjälpt mängder av föräldrar att "korrigera" sina barn då de visat "gay-tendenser", som ett steg i hans hatkampanj mot homosexualitet.
En karriär som kraschade då det kom ut att forskaren själv var homosexuell och använde sig av manliga prostituerade.


Vad hände med pojken?

Läs nedan:


"Oskar - som gillar rosa kläder, balett och nagellack - har utsatts för mobbning under en längre tid. Han har fått höra att han är bög och att han är en flicka.

Föräldrarna tycker att skolan inte har ingripit tillräckligt tydligt mot den mobbning som Oskar har utsatts för, och en lärare ska ha sagt till mamman att Oskar får vara beredd på att bli mobbad om han har rosa kläder på sig. - Det som hade hänt Oskar var en "liten incident" enligt skolan, något som inte skulle leda till att man ringde hem till föräldrarna. Jag vill inte ha mitt barn på en skola som ser ett knivhugg som en "liten incident", säger mamman till Jönköpings-Posten"



The "Sissy boy experiment"


"Kirk Murphy was a bright 5-year-old boy, growing up near Los Angeles in the 1970s. He was the middle child, with big brother Mark, 8, and little sister Maris, just a baby at 9 months. Their mother, Kaytee Murphy, remembers Kirk's kind nature, "He was just very intelligent, and a sweet, sweet, child." But she was also worried. "Well, I was becoming a little concerned, I guess, when he was playing with dolls and stuff," she said. "Playing with the girls' toys, and probably picking up little effeminate, well, like stroking the hair, the long hair and stuff. It just bothered me that maybe he was picking up maybe too many feminine traits." She said it bothered her because she wanted Kirk to grow up and have "a normal life.""


"Rekers' work with Kirk Murphy helped him build a three-decade career as a leading national expert in trying to prevent children from becoming gay, a career as an anti-gay champion that would later be tainted by his involvement in an embarrassing scandal."

At home, the punishment for feminine behavior would become more harsh. The family said the spankings were severe. Maris remembers "lots of belt incidents." She escaped the screaming by going to her bed to "lay in the room with my pillow on my head." During one particularly harsh punishment, their mother recalls, her husband "spanked" Kirk "so hard that he had welts up and down his back and on his buttocks."

Mark Murphy vividly remembers a photo of a smiling young Kirk, age 4, taken a year before the therapy started. Mark said the photo shows the last time he remembers his brother as a happy child.




In 2003 at age 38, Kirk Murphy took his own life."







Länkar:

http://www.jnytt.se/nyhet/38239/sexaring-fick-kniv-i-nacken-pa-forskolan

http://edition.cnn.com/2011/US/06/07/sissy.boy.experiment/

Okej, jag vet att den här är skitgammal...

..men den är samtidigt så jäkla bra att den tål att upprepas.