Det sägs att amning är det enda rätta för barn.
Barn som inte ammas blir sjukare.
Barn som inte ammas blir fetare.
Barn som inte ammas blir dummare.
Barn som inte ammas blir allergiska.
Barn som inte ammas förlorar närhet och blir våldtäktsmän.
Mer eller mindre.
Det som aldrig någonsin nämns är dock alla de miljögifter bebisen snuttar i sig via mjölken.
PCB till exempel, som lagras i fettcellerna.
Vad är då PCB?
I elektricitetens barndom använde man brandfarlig olja som isolator i kondensatorer och transformatorer. 1929 lanserades PCB som ett brandsäkert alternativ till oljan. Man märkte dock snabbt att personer som handskades med PCB fick klorakne-blåsor, vanligtvis i ansiktet, som lämnade djupa ärr. Stora mängder PCB riskerar att ge leverskador som i värsta fall kan vara ett förstadium till cancer.
Såhär skriver Naturvårdsverket:
Gråsäl är den vanligaste sälarten i Östersjön. Under 1960- och 1970-talen drabbades sälarna hårt av miljögifterna PCB (polyklorerade bifenyler) och DDT (diklordifenyltrikloretan). Miljögifterna ledde till fosterdöd vilket i sin tur orsakade skador på livmodern hos gråsälshonorna. Livmodersskadorna innebar kraftigt minskad fertilitet och minskad fortplantning. Dessutom hade vuxna djur av båda könen skador i andra vävnader, speciellt i klor, skallben, grovtarm, artärer, njurar och binjurar.
Effekterna av miljögifterna PCB och DDT anses vara viktiga orsaker till att gråsälsbestånden i Östersjön minskade kraftigt fram till mitten av 1980-talet.
Naturskyddsverket skriver:
Miljöproblemen i Östersjön uppmärksammades på allvar under 1970-talet. Då var det framför allt miljögifterna som oroade – DDT, PCB, dioxin mm. Havsörn och gråsäl höll på att helt försvinna.
Detta gift orsakade också att fiskar dog då de föddes med saxbett.
Detta gift har vi i oss.
På 80-talet gjordes undersökningar för att se om gifterna går över genom modersmjölken.
Inte bara gick den över, halterna var dessutom höga.
Så sluta klanka ner på mammor som inte kan, vill, eller får amma.
Deras barn kanske inte får den första, feta mjölken.
Men de slipper å andra sidan få PCB via mjölken.
Och vill man att ens barn ska minska risken för att utveckla allergier ska man inte amma.
Man ska skaffa husdjur.
Tack för mig!
onsdag, augusti 31, 2011
Jag har hängt en liten, liten sjömansdress på byrån mitt emot sängen.När jag har som mest ont och måste ligga helt stilla på rygg så brukar jag lägga handen på magen, och känna hur Elliot rör sig där inne, samtidigt som jag tittar på den.
För att ge mig själv något positivt att fokusera mig på.
En målbild.
Och det fungerar.
Varenda gång jag tittar på den så blir jag glad.
Min liten, snart hos mig.
Så var det bestämt.
Det blir ett studieuppehåll.
Tråkigt att inte träffa snälla klasskamrater och göra roliga övningar mer, men skönt att slippa pressa kroppen hela tiden, och oroa mig för att gå sönder.
Att komma hem efter att ha överansträngt mig och grina.
Ingen ångest för att kroppen vägrar fungera på morgonen.
Nu ska jag lyssna på kroppen!
Inte arbeta emot den.
Jag trodde att det skulle kännas överjävligt.
Men det känns bra.
Lättnad.
Alla fördelar som plötsligt dök upp hjälper dessutom.
Som att jag nu kan hoppa på utbildningen nästa augusti, ist för att vänta till vårterminen.
Vilket gör att vi kan dela föräldraledigheten 50/50, precis som vi eg. ville.
Och med Mattias semester får vi flera sommarveckor tillsammans hela familjen att bara vara på.
Ladda batterierna, umgås, leka och bada och bara ta det dag för dag.
Längtar redan!
Visst kommer ekonomin bli tuff, och visst kommer det bli ensamt och långtråkigt hemma.
Men vi klarar oss, och jag har redan börjat fundera på olika projekt att sysselsätta mig med.
Nu ska jag och Elliot bara jobba på att må bra.
Inga fler stresspåslag och sammandragningar.
Äta bra, sova bra, må bra.
Och bloggen kommer förhoppningsvis bli gnällfri,
med viss risk för pysselhysteri dock.
Tråkigt att inte träffa snälla klasskamrater och göra roliga övningar mer, men skönt att slippa pressa kroppen hela tiden, och oroa mig för att gå sönder.
Att komma hem efter att ha överansträngt mig och grina.
Ingen ångest för att kroppen vägrar fungera på morgonen.
Nu ska jag lyssna på kroppen!
Inte arbeta emot den.
Jag trodde att det skulle kännas överjävligt.
Men det känns bra.
Lättnad.
Alla fördelar som plötsligt dök upp hjälper dessutom.
Som att jag nu kan hoppa på utbildningen nästa augusti, ist för att vänta till vårterminen.
Vilket gör att vi kan dela föräldraledigheten 50/50, precis som vi eg. ville.
Och med Mattias semester får vi flera sommarveckor tillsammans hela familjen att bara vara på.
Ladda batterierna, umgås, leka och bada och bara ta det dag för dag.
Längtar redan!
Visst kommer ekonomin bli tuff, och visst kommer det bli ensamt och långtråkigt hemma.
Men vi klarar oss, och jag har redan börjat fundera på olika projekt att sysselsätta mig med.
Nu ska jag och Elliot bara jobba på att må bra.
Inga fler stresspåslag och sammandragningar.
Äta bra, sova bra, må bra.
Och bloggen kommer förhoppningsvis bli gnällfri,
med viss risk för pysselhysteri dock.
tisdag, augusti 30, 2011
Hej, jag är ledsen idag.
Jaha, klarade en dag i skolan, och nu ligger jag hemma igen.
Vi hade en övning som gick ut på att lära känna skolan,
och eftersom att jag var den enda som gjorde det fungerade jag som guide.
Vi flängde från våning ett till våning sex, hus 99 till 51, utomhus, inomhus.
Jag puttade upp alla tunga dörrar, tog trappor och böjde mig för att knyta skorna.
När jag kom hem var jag så paj att jag inte kunde gå.
Eller kunde, jag kunde ta mig fram stapplande, dubbelvikt om jag stöttade mig mot hallväggarna, grinandes av smärta.
Kroppen var inte glad, hela kvällen hade jag överjävliga sammandragningar.
Så vad har jag lärt mig av detta?
Att jag måste ta det lugnt för i helvete!
Jag är inte som normalt, och det måste gå in i mitt huvud att jag inte kan knyta skorna.
Att jag inte kan gå i trappor.
Tappar jag något på golvet kan jag inte ta upp det.
Kommer posten får jag vänta tills Mattias kommer hem.
Att jag är begränsad. Handikappad.
Men fy fan vad det svider.
Jag vill klara mig själv.
Jag vill bidra.
Jag vill vara stark.
Nu kan jag inte göra någonting!
Och det kommer bara att bli värre.
Och folks välmenande "snart är det över" hjälper inte riktigt.
Inte när det är ett halvår kvar tills jag kommer att börja bli mig själv igen.
Det är svårt att vara glad, när man har så ont.
Och när folk klagar på mig och säger att jag borde vara tacksam vill jag bara gråta.
Jag är otroligt tacksam för att jag ska få Elliot.
Jag är tacksam över att jag har underbara, kloka, snälla Siri.
Jag är fantastiskt tacksam över att jag har Mattias.
Men jag har ont.
Fruktansvärt ont.
Hela tiden.
Och det ser inte särskilt ljust ut.
Jag har börjat min drömutbildning, men kanske redan måste hoppa av.
För jag kan knappt gå.
Jaja, nu har jag gnällt klart.
Detta inlägg är mest för mig, att spara och läsa om jag någonsin får för mig att skaffa fler barn.
Det går inte.
Det gör faktiskt inte det.
Vi hade en övning som gick ut på att lära känna skolan,
och eftersom att jag var den enda som gjorde det fungerade jag som guide.
Vi flängde från våning ett till våning sex, hus 99 till 51, utomhus, inomhus.
Jag puttade upp alla tunga dörrar, tog trappor och böjde mig för att knyta skorna.
När jag kom hem var jag så paj att jag inte kunde gå.
Eller kunde, jag kunde ta mig fram stapplande, dubbelvikt om jag stöttade mig mot hallväggarna, grinandes av smärta.
Kroppen var inte glad, hela kvällen hade jag överjävliga sammandragningar.
Så vad har jag lärt mig av detta?
Att jag måste ta det lugnt för i helvete!
Jag är inte som normalt, och det måste gå in i mitt huvud att jag inte kan knyta skorna.
Att jag inte kan gå i trappor.
Tappar jag något på golvet kan jag inte ta upp det.
Kommer posten får jag vänta tills Mattias kommer hem.
Att jag är begränsad. Handikappad.
Men fy fan vad det svider.
Jag vill klara mig själv.
Jag vill bidra.
Jag vill vara stark.
Nu kan jag inte göra någonting!
Och det kommer bara att bli värre.
Och folks välmenande "snart är det över" hjälper inte riktigt.
Inte när det är ett halvår kvar tills jag kommer att börja bli mig själv igen.
Det är svårt att vara glad, när man har så ont.
Och när folk klagar på mig och säger att jag borde vara tacksam vill jag bara gråta.
Jag är otroligt tacksam för att jag ska få Elliot.
Jag är tacksam över att jag har underbara, kloka, snälla Siri.
Jag är fantastiskt tacksam över att jag har Mattias.
Men jag har ont.
Fruktansvärt ont.
Hela tiden.
Och det ser inte särskilt ljust ut.
Jag har börjat min drömutbildning, men kanske redan måste hoppa av.
För jag kan knappt gå.
Jaja, nu har jag gnällt klart.
Detta inlägg är mest för mig, att spara och läsa om jag någonsin får för mig att skaffa fler barn.
Det går inte.
Det gör faktiskt inte det.
söndag, augusti 28, 2011
lördag, augusti 27, 2011
fredag, augusti 26, 2011
Perspektiv, eller den enorma bristen på det.
Varför pratar folk bara om vad ens katter har kostat en? Slår man ut summan på allt de ger en, varje dag, i form av kärlek, trygghet och glädje så är det en struntsumma.
Mina katter är inte ting, de är min familj!
Väntar fortfarande på att någon ska fråga hur mycket Siri har kostat mig, och ifrågasätta varför jag ska ha ett barn till när jag faktiskt redan har ett. Räcker inte det liksom?
För att inte tala om mina vänner. Två räcker väl? Varför lägga ner pengar, tid och känslomässigt engagemang på fler än så?
Men så fungerar det inte.
Man kan skaffa fyra barn, utan att någon ifrågasätter varför. "Trevligt med syskon", säger folk.
Man kan spendera sin tid på att skaffa ett enormt kontaktnät, "bra med kontakter", säger folk, "klart man måste vårda sina relationer".
Men vill man ha fler än en katt, eller gudförbjude fler än två!
Då är man en jävla crazy cat-lady som borde skaffa sig ett liv.
Ah, perspektiv folk! Perspektiv!
onsdag, augusti 24, 2011
Göm en nål i klänningsfållen.
Istället för att lära män att de flesta kvinnor inte blöder vid sitt första samlag, och att det inte finns något som heter mödomshinna, så ska tjejer alltså skada sig själva i underlivet för att "producera blod".
Tycker svenska gynekologer.
För oavsett vad problemet är är det kvinnan som ska vika sig och stå för lösningen.
Även om det innebär att skära i sig själv.
Som vanligt, länk i rubriken.
Tycker svenska gynekologer.
För oavsett vad problemet är är det kvinnan som ska vika sig och stå för lösningen.
Även om det innebär att skära i sig själv.
Som vanligt, länk i rubriken.
Men sen...
...känner jag hur han gör en kullerbytta i magen.
Eller hur han genast börjar dansa när jag sjunger.
Och så minns jag att det är värt det.
Alltihop.
Eller hur han genast börjar dansa när jag sjunger.
Och så minns jag att det är värt det.
Alltihop.
Whine whine whine, all the fucking time.
Det känns ganska tungt nu.
Jag har blivit så begränsad.
Jag ska helst inte gå ute ensam alls, iom att jag svimmar.
Jag ska inte gå mycket, iom att jag har foglossning.
Jag kan inte cykla, iom att jag svimmar.
Jag kan inte gå i affärer, för jag svimmar av att stå i kö.
Jag kan inte göra övningar med de andra i skolan, för jag får inte hoppa.
Jag kan inte böja mig ner, för jag har ont.
Vissa mornar kan jag inte ta mig upp ur sängen.
Vissa mornar vaknar jag av att jag skriker av smärta, för att jag vänt på mig i sömnen.
Jag kan inte lyfta upp Siri och krama henne.
Jag får inte bära något som är det minsta tungt.
Jag har ont nästan konstant, och kan inte sova.
Jag är konstant trött, för jag jag sover inte.
Lite molvärk (tänk riktigt jobbig mensvärk) och sammandragningar på det.
Och den här veckan adderar vi halsont, öronont och hög feber med tillhörande febervärk.
Jag känner mig kort sagt ganska begränsad.
Och de sistnämnda krämporna är sådär välkomna skolstartsveckan.
Veckan då Mattias dessutom är borta, tills på söndag.
Och så känns det bara hopplöst och jag vill bara grina och lägga ner alltihop.
Men det fungerar ju inte.
Jag måste till skolan.
Siri måste till skolan.
Vi måste handla.
Lägenheten ska hållas städad.
Saker ska rulla på helt enkelt.
Och nu är det bara jag som kan göra det, så då är det bara att bita ihop och göra det.
Men tungt känns det likt förbannat.
Tungt och hopplöst.
Jag har blivit så begränsad.
Jag ska helst inte gå ute ensam alls, iom att jag svimmar.
Jag ska inte gå mycket, iom att jag har foglossning.
Jag kan inte cykla, iom att jag svimmar.
Jag kan inte gå i affärer, för jag svimmar av att stå i kö.
Jag kan inte göra övningar med de andra i skolan, för jag får inte hoppa.
Jag kan inte böja mig ner, för jag har ont.
Vissa mornar kan jag inte ta mig upp ur sängen.
Vissa mornar vaknar jag av att jag skriker av smärta, för att jag vänt på mig i sömnen.
Jag kan inte lyfta upp Siri och krama henne.
Jag får inte bära något som är det minsta tungt.
Jag har ont nästan konstant, och kan inte sova.
Jag är konstant trött, för jag jag sover inte.
Lite molvärk (tänk riktigt jobbig mensvärk) och sammandragningar på det.
Och den här veckan adderar vi halsont, öronont och hög feber med tillhörande febervärk.
Jag känner mig kort sagt ganska begränsad.
Och de sistnämnda krämporna är sådär välkomna skolstartsveckan.
Veckan då Mattias dessutom är borta, tills på söndag.
Och så känns det bara hopplöst och jag vill bara grina och lägga ner alltihop.
Men det fungerar ju inte.
Jag måste till skolan.
Siri måste till skolan.
Vi måste handla.
Lägenheten ska hållas städad.
Saker ska rulla på helt enkelt.
Och nu är det bara jag som kan göra det, så då är det bara att bita ihop och göra det.
Men tungt känns det likt förbannat.
Tungt och hopplöst.
fredag, augusti 19, 2011
Nu är jag ju faktiskt litteraturvetare...
...så helt utan egentlig anledning får ni här diverse argument som stödjer tesen att Hamlet skulle vara den första moderna människan i litteraturen.
Enjoy:
Hamlet brukar ofta kallas för den första moderna människan i litteraturen.
Det kanske är en sanning med modifikation, men vad i dramat kan man då tänkas
syfta på?
Hamlet är en stor grubblare. Genom dramat är det inte handlingar, utan Hamlets tankar och känslor som står i centrum samt hans oförmåga att handla, att ta ett beslut.
Ett mycket modernt grepp som kan jämföras med romantikens ”Den unge Werthers lidande” av Goethe, ett verk som skrevs nästan två hundra år efter det att Shakespeare skrev ”Hamlet”.
Också Werther är en känslostyrd grubblare, inkapabel att släppa greppet om det som plågar honom, och likt Hamlet funderar han på att ta livet av sig (även om Werthers tankar, till skillnad mot Hamlets, omsätts i handling).
Hamlet är en anti-hjälte i en tid då termen var ett okänt begrepp.
Han är trolös, ambitionslös, introvert och självupptagen.
Han anser inte att livet är värt någonting.
Varför hämnas sin far när det inte är värt mödan?
I slutändan ska vi ändå bliva jord:
"O, that that earth, which kept the world in awe,
Should patch a wall t'expel the winter's flaw."
(William Shakespeare: The Complete Works, sid. 330).
Han är inte en modig och rättrådig man med ett öde att uppfylla eller en uppgift att lösa.
Han har inget land att rädda, ingen prinsessa inlåst i ett torn att befria.
Han är en ambivalent och deprimerande typ som håller monologer om att vara eller inte vara, om livets förgänglighet och målar allt i svartaste svart.
Han iscensätter hellre galenskap och smyger som katten runt het gröt än att ställa sin styvfar/farbror till svars.
Hamlet lever i en värld där tingen inte är indelade i svart eller vitt.
Alltså en värld mer lik våran, full av gråskalor.
Han har ingen hederskänsla eller ära som ger honom modet att agera.
Han har ingen tro som kan låta honom lägga sitt öde i guds händer.
Istället är han fylld av tvivel och tvehågsenhet.
Enjoy:
Hamlet brukar ofta kallas för den första moderna människan i litteraturen.
Det kanske är en sanning med modifikation, men vad i dramat kan man då tänkas
syfta på?
Hamlet är en stor grubblare. Genom dramat är det inte handlingar, utan Hamlets tankar och känslor som står i centrum samt hans oförmåga att handla, att ta ett beslut.
Ett mycket modernt grepp som kan jämföras med romantikens ”Den unge Werthers lidande” av Goethe, ett verk som skrevs nästan två hundra år efter det att Shakespeare skrev ”Hamlet”.
Också Werther är en känslostyrd grubblare, inkapabel att släppa greppet om det som plågar honom, och likt Hamlet funderar han på att ta livet av sig (även om Werthers tankar, till skillnad mot Hamlets, omsätts i handling).
Hamlet är en anti-hjälte i en tid då termen var ett okänt begrepp.
Han är trolös, ambitionslös, introvert och självupptagen.Han anser inte att livet är värt någonting.
Varför hämnas sin far när det inte är värt mödan?
I slutändan ska vi ändå bliva jord:
"O, that that earth, which kept the world in awe,
Should patch a wall t'expel the winter's flaw."
(William Shakespeare: The Complete Works, sid. 330).
Han är inte en modig och rättrådig man med ett öde att uppfylla eller en uppgift att lösa.
Han har inget land att rädda, ingen prinsessa inlåst i ett torn att befria.
Han är en ambivalent och deprimerande typ som håller monologer om att vara eller inte vara, om livets förgänglighet och målar allt i svartaste svart.
Han iscensätter hellre galenskap och smyger som katten runt het gröt än att ställa sin styvfar/farbror till svars.
Hamlet lever i en värld där tingen inte är indelade i svart eller vitt.
Alltså en värld mer lik våran, full av gråskalor.
Han har ingen hederskänsla eller ära som ger honom modet att agera.
Han har ingen tro som kan låta honom lägga sitt öde i guds händer.
Istället är han fylld av tvivel och tvehågsenhet.
söndag, augusti 14, 2011
Det här med...
..att sitta hemma och ta det lugnt. Det är otroligt skönt. Ibland.
Som en treat.
Blir det vardag däremot, då blir det allt annat än just så, för mig åtminstone.
Jag blir rastlös.
Frustrerad.
Understimulerad.
Och slutligen deppig.
Jag behöver träffa folk och komma ut.
Göra saker.
Vilket jag också ska. I en termin.
Sen är det dags att vara föräldraledig.
Med tanke på den totala stiltjen så fort jag varit ensam hemma så kan jag lugnt säga att jag bävar.
Siri hos Erik, Mattias på jobbet.
Jag och bebis hemma..och hemma..och hemma.
På en promenad, när jag lyckas baxa ner vagnen för tre trappor med en bebis på armen.
Och sen hemma.
Bebisar är alldeles fantastiska.
Åtminstone om de är ens egna.
Men faktum är att de spenderar den största tiden av sitt livs början med att:
Äta
Sova
Bajsa
Kissa
Äta
Sova
Sällskapet och umgänget blir med andra ord inte enormt stimulerande.
(Men vänta tills de blir sex månader, då jävlar blir det skoj).
Hur som helst.
När tiden är inne, ta inte för givet att vi har fullt upp.
Att vi vill ta det lugnt.
Att vi sover.
Ring för bövelen!
Smsa!
Skriv på fejan (det är dessutom ljudlöst = ingen risk att väcka bebis).
Kom över på fika.
Fråga om vi vill hänga med ut.
Men kom inte på surprise-visit.
Om du inte vill se halvnaken mamma med morgonhår,
bebis i blöja och stökig lägenhet.
Men hör av dig!
Jag ska ha barn, inte flytta till Abu dabi.
Som en treat.
Blir det vardag däremot, då blir det allt annat än just så, för mig åtminstone.
Jag blir rastlös.
Frustrerad.
Understimulerad.
Och slutligen deppig.
Jag behöver träffa folk och komma ut.
Göra saker.
Vilket jag också ska. I en termin.
Sen är det dags att vara föräldraledig.
Med tanke på den totala stiltjen så fort jag varit ensam hemma så kan jag lugnt säga att jag bävar.
Siri hos Erik, Mattias på jobbet.
Jag och bebis hemma..och hemma..och hemma.
På en promenad, när jag lyckas baxa ner vagnen för tre trappor med en bebis på armen.
Och sen hemma.
Bebisar är alldeles fantastiska.
Åtminstone om de är ens egna.
Men faktum är att de spenderar den största tiden av sitt livs början med att:
Äta
Sova
Bajsa
Kissa
Äta
Sova
Sällskapet och umgänget blir med andra ord inte enormt stimulerande.
(Men vänta tills de blir sex månader, då jävlar blir det skoj).
Hur som helst.
När tiden är inne, ta inte för givet att vi har fullt upp.
Att vi vill ta det lugnt.
Att vi sover.
Ring för bövelen!
Smsa!
Skriv på fejan (det är dessutom ljudlöst = ingen risk att väcka bebis).
Kom över på fika.
Fråga om vi vill hänga med ut.
Men kom inte på surprise-visit.
Om du inte vill se halvnaken mamma med morgonhår,
bebis i blöja och stökig lägenhet.
Men hör av dig!
Jag ska ha barn, inte flytta till Abu dabi.
lördag, augusti 13, 2011
Så här undviker du våldtäkt.
2. När du ser en kvinna ensam, låt henne vara!
3. Om du stannar bilen för att hjälpa en kvinna som har problem, kom ihåg att inte attackera!
4. Öppna aldrig en dörr eller ett fönster oinbjuden.
5. Om du åker hiss och en kvinna kliver på, ANGRIP HENNE INTE!
6. Kom ihåg att människor går till tvättstugan för att tvätta. Försök att inte antasta någon som är i tvättstugan ensam.
7. Om du känner att du inte kan kontrollera dina impulser, be en vän hålla dig sällskap och under uppsikt.
8. Var ärlig. Låtsas inte vara en vän som bryr sig och manipulera inte andra att lita på dig så att du sedan kan utnyttja tillfället att antasta. Om du inte är tydlig med dina intentioner så kan den andre få för sig att du inte tänker våldta.
9. Glöm inte bort att du inte får ha sex med nån som inte är vid medvetande.
10. Kom ihåg att kvinnor inte bär kort kjol för att du ska komma till lättare.
(som vanligt: länk i rubrik)
(som vanligt: länk i rubrik)
tisdag, augusti 09, 2011
tisdag, augusti 02, 2011
Men jag är inte bitter.
Idag var en fantastiskt spännande dag.
Z sparkade på min urinblåsa så inihelvete mycket att jag fick sätta mig och kissa i en buske.
I ett bostadsområde.
Ah, värdigheten!
Z sparkade på min urinblåsa så inihelvete mycket att jag fick sätta mig och kissa i en buske.
I ett bostadsområde.
Ah, värdigheten!
Idag
..är en snurrig dag.
Så snurrig att jag inte kan ta mig upp ur sängen, och skriver fel hela tiden.
Bebisen krumbuktar hej vilt i min mage.
Mattias kommer med butiksbakade frallor på rosa plasttallrik.
Jag ska snart till tandläkaren för första gången på 7 år.
Sen ska vi på promenad.
Igår var det ingen snurrig dag, utan en bra dag!
Vi for till sjukhuset för att se vad det är som bor i min mage.
Det visade sig vara en liten Zacharias.
En kille med långa ben som han måste sträcka ut så att hela magen buktar.
En kille som inte kan vara stilla en enda sekund!
En kille med ett helt normalt hjärta, en utvecklad hjärna, en perfekt formad lillhjärna,
fina njurar, en pung, en liten snopp, ett dunk-dunk hjärta och sin systers profil, fast med Mattias näsa.
En kille som lärt sig svälja, kissa, vinka och göra kullerbyttor.
Efter det tog vi oss ner på stan för att handla saker inför den fantastiska lördagen.
Det blev en del otroligt söta saker till Zacharias också.
Mattias ville köpa en rosarandig tröja med rosor påsydda, jag tyckte mer om en tunika i manchester med småblomster i lila på. Vi bestämde oss för en nallebjörnsoverall som är så mjuk att man vill leva och dö i den. En liten brun sammetsmössa med öron och matchande tossor i storlek åh-herregud-kan-fötter-vara-så-små?!
Sen åt vi gröncurrywok, såg på True Blood, tog ett låååångt bad tillsammans och somnade tätt ihop.
Jag älskar min underbara, fina, roliga, knäppa, nördiga, söta Mattias.
Älskar min sprattel-bebis.
Avgudar min fina, kloka, varmhjärtade Siri.
Och älskar mina katter, trots att den ena av dem är en hulligan utan dess like.
Och lilla Jasmine, som snart ska få en massa godis och leksaker som vi köpte i en djuraffär i Trollhättan.
Min fina, knasiga, kärleksfulla lilla familj.
Så snurrig att jag inte kan ta mig upp ur sängen, och skriver fel hela tiden.
Bebisen krumbuktar hej vilt i min mage.
Mattias kommer med butiksbakade frallor på rosa plasttallrik.
Jag ska snart till tandläkaren för första gången på 7 år.
Sen ska vi på promenad.
Igår var det ingen snurrig dag, utan en bra dag!
Vi for till sjukhuset för att se vad det är som bor i min mage.
Det visade sig vara en liten Zacharias.
En kille med långa ben som han måste sträcka ut så att hela magen buktar.
En kille som inte kan vara stilla en enda sekund!
En kille med ett helt normalt hjärta, en utvecklad hjärna, en perfekt formad lillhjärna,
fina njurar, en pung, en liten snopp, ett dunk-dunk hjärta och sin systers profil, fast med Mattias näsa.
En kille som lärt sig svälja, kissa, vinka och göra kullerbyttor.
Efter det tog vi oss ner på stan för att handla saker inför den fantastiska lördagen.
Det blev en del otroligt söta saker till Zacharias också.
Mattias ville köpa en rosarandig tröja med rosor påsydda, jag tyckte mer om en tunika i manchester med småblomster i lila på. Vi bestämde oss för en nallebjörnsoverall som är så mjuk att man vill leva och dö i den. En liten brun sammetsmössa med öron och matchande tossor i storlek åh-herregud-kan-fötter-vara-så-små?!
Sen åt vi gröncurrywok, såg på True Blood, tog ett låååångt bad tillsammans och somnade tätt ihop.
Jag älskar min underbara, fina, roliga, knäppa, nördiga, söta Mattias.
Älskar min sprattel-bebis.
Avgudar min fina, kloka, varmhjärtade Siri.
Och älskar mina katter, trots att den ena av dem är en hulligan utan dess like.
Och lilla Jasmine, som snart ska få en massa godis och leksaker som vi köpte i en djuraffär i Trollhättan.
Min fina, knasiga, kärleksfulla lilla familj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)