tacksam!

Nu lägger jag ner bloggen och mitt twitterkonto.
Kanske återuppstår den längre fram, men då blir det endast sagor etc.

Tack och hej!

Åter igen tar Lady Dhamer upp ett otroligt viktigt ämne:

Andra vuxnas tystnad var ett återkommande tema när jag växte upp. De såg åt andra hållet, mellan fingrarna och tillät övergrepp och kränkningar fortgå genom hela min uppväxt. 
Andra vuxnas tystnad men också deras skuldbeläggande; Att som tolvåring beläggas med en massa ansvar jag inte kunde hantera och få höra att det var mitt fel att vuxna män inte visste vad gränsen gick. "Hon är ju så välutvecklad" hette det på kvartsamtalen som om jag var ett problem, något som störde ordningen och pojkarna i klassen och karlarna på byn.
Men jag är inte tyst längre. Jag tänker inte vara en av de där vuxna som tiger stilla och skyddar förövare och låter dem komma undan. Det är lättare att tro att flickor ljuger och överdriver än det är att ta till sig att den där schyssta killen som du känt så himla många år faktiskt är ett jävla svin. "Inte han. Han är inte sån." (Som mitt ex tjejkompisar sa till mig där jag låg ihopkrupen på marken efter att han slagit ner mig) 
Jag påminner mig själv om det hela tiden. Aldrig skuldbelägga eller misstro människor som berättar. Inte då. Att inte bli trodd gör att man till slut tvivlar på sig själv, sin upplevelse och sina känslor. Och det bär man med sig hela livet.