Sole.

Det känns som att jag skriver här för mig själv nu.
Det är skönt, jag tycker om att tänka ifred.

Jag har ett stort behov av att sitta i en garderob.
Det är inte riktigt genomförbart dock.

Ja just det, jag är en sådan person som inte behöver något Narnia.
Jag vill bara ha garderoben.

Mina drömmar är av det blygsammare slaget.

Perspektiv, eller den enorma bristen på det.

Önskar ibland att jag vore något bättre, något större, något fint.
Något att vara stolt över, något att längta efter, något att tycka om.

"När du var liten trodde jag att du var den som skulle gå längst",
sa min mamma till mig en gång.
Och log lite bittert.
Det blev liksom inte bättre än såhär.
Det blev inte mer.

En pissljummen folkis till människa.
Inte så dålig, inte så bra.
Inga utmärkande drag.

Alldaglig.

Men å andra sidan kämpade jag på ett helt annat slagsfält.
På helt andra premisser.

Vad är jag stolt över? Vad jag presterat?
Nej, att jag är här.
Jag tog mig hit. Jag orkade.

Ett kanske.

Är vi bortplockade ur RSS-flöden?
Ligger vi som bortglömda länkar bland bokmärken?
Är kusten klar?

Är det dags för en saga?

Mormor berättar en historia från sin ungdom.
Något om Mekongfloden, en färja, en kinesisk man i råsiden och en svart limousin.
En flicka i guldlaméskor och manshatt. Gammelrosa.
Hon tror att hon minns, hon ser det så tydligt framför sig. Det lergrå ljuset.
Men det är inte mormor, det är Marguerite Duras.
Jag väntar på att hon ska komma till det modernt möblerade rummet.
Rodnaden som kommer, blygseln och förskräckelsen när hon inser.
I väntan därpå lyssnar jag lojt, oengagerat på hennes torra stämma och
låter blickarna vandra. Som tusen gånger förr.
Hade mina blickar lämnat tunna blyertslinjer
där de vandrat vore varje vägg, varje möbel, varje ting här inne blyertsgrått.
Men bara ur den här vinkel. Tre steg åt valfritt håll och en skarp kant skulle visa sig.

Rummet ligger i ett dis. Guldfärgat skulle kanske en mer romantiskt lagd människa beskriva det.
Beige, säger jag. Dammkornen yr i solgatorna, och plötsligt känns det tungt att andas. Torrt.
Jag lyfter glaset med röd saft. Det har lämnat en kladdig ring på bordet.
Alldeles för söt, som ett klister i gommen.
Plötsligt inser jag att det är tyst.
Mormor har somnat mitt i sina plagierade minnen.
Käken hänger, omgärdad av små, små hudveck.
Jag väntar, och strax kommer det, som att rummet höll andan ett tag, klockornas tickande.
Brusandet, hummandet, det där ljudet ett tyst rum ger ifrån sig.
Det ljud som saknas i de rum vi finner otäcka.
Pendyler svänger, guldkuggar rullar. Mormor sover.
Och dammet som oavbrutet rör sig i draget från osynliga luftströmmar.