ett skäl att älska jobbet:

boende kvinna ang. mitt namn: ”Li? det låter som något kinesiskt”

jag: ”jo det är ju ett namn där”

boende: ”vad betyder det då?”

jag, skrattandes generat: ”det betyder vacker”

boende: ”ja men det är ju riktigt, det är ju helt sant det”

De här kakorna kan vara de godaste någonsin:

Varför kan inte allt vara mer konstant!!?

the Stockholm syndrome

man vet att man har tråkigt när man sitter i tvättstugan och väntar ut maskinen,
för att man ändå inte har något vettigare för sig.

vällingby är kallt och grått, lockar inte direkt till promenad,
ändå är väl det planen.

långtråkigt är ordet.

snart är ledigheten slut och det är dags att jobba igen.
tredje sommaren i rad nu.
jag börjar bli en veteran.

midsommar ska jag fira med en chipspåse och film på datorn.
och det faktumet gör mig sur och frustrerad, löjligt nog.
jag borde kunna vara stor nog att tänka "äh, det kommer fler år".
men istället tänker jag bara på alla som ska äta god mat, tårta och ha trevligt.
sen hjälper det ju inte att jag inte tycker det är särskilt skönt att vara ensam - alls.

förr, när jag var yngre, trivdes jag med att isolera mig till och från, nu för tiden blir jag rastlös på en gång. vankar av och an, kollar ut genom fönstret. kollar datorn, men självklart finns det ingen att prata med, alla är ju ute.
och sen gnager det på.

"du måste lära dig uppskatta att vara ensam" säger alla.

men hur?

människan är trots allt ett flockdjur, även om dagens samhälle verkar göra allt för att motarbeta det faktumet.

och isoleringen gör oss lyckligare?

ibland...

...går saker inte riktigt som man vill, men det blir nog bra ändå.

Siri är i Pajala, ute är det sommar.
jag hoppas att jag hinner leva lite sommarliv innan det är dags att börja jobba.

men det ska bli skönt att jobba.
plugg är på många sätt så abstrakt. jobbet är:
gå dit
gör vad du ska
gå hem

- inte mer än så.
och pengar i slutet av månaden.

hur fel är det att erkänna att man hellre kör robotjobb-stilen än
sitter på högskolan och blir "intellektuellt-stimulerad"
(som man ju blir av att rita lite på papper och plocka blommor).

skitsamma, jag är ärlig.
det borde räknas för något.

tigerburen

finns jag i ditt huvud eller du i mitt?
känner vi varandra. kan man känna varandra?
alla dom som står dig närmast - vet dom vem du är?
hur du än vrider på det, och låtsas att det är en Rubicks kub,
att lösningen ligger där och väntar. Hur än, så är det ändå likadant i slutändan.

men det vill ingen höra, det är inte okej att vara krass.
det är inte okej att vara ärlig.

söta lögner, det är vad folket vill ha.
det och ond bråd död och snaskiga detaljer.

är det verkligen vad vi behöver?
finns det inget djupare?

är vi så tomma?