Dagens psykbryt:

96 dagar kvar av konstant smärta och tristess.
Den senaste månaden har jag antagligen varit utanför lägenheten...3-4 gånger.
Då för att åka till Willys, eller barnmorskan.

Vad vill jag ha sagt med det här?

IM GOING FUCKING MENTAL!

96 dagar!

Hjälp en medmänniska, idag.

Vad har du för skäl för att låta bli?

Migrationsverket ska utvisa en 91-årig dement pensionär till Ukraina, ett land där hon inte längre känner någon och ej heller har någon släkt. Utvisningen sker trots att hennes familj och vänner bor i Sverige och försörjer/tar hand om henne fullt ut och tänker fortsätta med det tills dagen hon går bort.


I Ukraina finns ingen kvar för henne. Hon kommer då stå helt ensam och förvirrad i ett land där hon inte känner någon. Så här får det inte gå till!
Snälla, bjud in så många ni kan, ringa, maila, gör vad som helst för att visa hur fel detta är.
" Om hon inte infinner sig frivilligt den fjärde oktober då hon ska utvisas, kommer hon att hämtas av polis från sin dotters bostad norr om Stockholm."
" Det finns ingen som möter henne på marken eftersom hon inte längre har släkt eller vänner i hemlandet.Troligtvis kommer hon inte ens att förstå var hon befinner sig."

Namninsamling
http://www.petitionspot.com/petitions/ganna

Här är en länk där man kan maila direkt till migrationsverket: https://www.migrationsverket.se/info/525.html

Orkar du inte formulera ett mail kan du använda den här mallen:

"Hej,
detta meddelande gäller beslutet om utvisning av 91-åriga Ganna Chyzevska (Ärendenummer 6944314). Genom olika mediers rapportering har jag förstått att kvinnan ni beslutat att utvisa är 91 år gammal, svårt dement och ska skickas till ett land där hon inte längre känner någon, trots att hennes familj bor i Sverige.
Jag skriver nu till er för att tydligt markera ett stort avståndstagande gentemot beslutet. I egenskap av svensk medborgare är jag vid den bestämda uppfattningen att Ganna Chyzevska är mer än välkommen hos oss i Sverige.
Vänliga hälsningar,"



Tidningsartiklar:
http://stockholm.etc.se/nyhet/dement-90-%C3%A5ring-utvisashttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13675929.abhttp://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/article13668457.abhttp://svt.se/2.33538/1.2521759/91-aring_utvisas_till_ukrainahttp://nyheter24.se/nyheter/inrikes/608469-dement-90-aring-far-avslag-rent-manskligt-ar-det-svarthttp://stockholm.etc.se/nyhet/dement-90-%C3%A5ring-utvisas

Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp!

Såhär säger vårdguiden om sexuella trakasserier.
Är du en ung tjej gäller dock inte detta.
Det spelar ingen roll hur dåligt du mår, du måste lära dig ha förståelse för din förövare.
Han är antagligen blyg. Och kär. Det är ju en komplimang!

Det är inte märkligt att få kvinnor vågar anmäla övergrepp och våldtäkter.
Att de tar på sig skulden.
Det är vad de får lära sig att göra!

"Du är ju söt! Han gillar dig!"

Vad är skillnaden mellan att utsättas för sexuella övergrepp av en jämnårig när man är 11 och när man är 22?

- Det finns ingen skillnad! Ett övergrepp är ett övergrepp!

Sexuella trakasserier kan innebära allt från kränkande kommentarer och blickar till att någon sprider rykten eller tar på dig när du inte vill. Det är bara du som kan avgöra om du blir trakasserad eller inte. Ingen ska behöva utsättas för trakasserier, oavsett om de handlar om sex, kön, sexuell läggning eller något annat.
Sexuella trakasserier handlar om alla typer av kränkningar som anspelar på sex. Här är några exempel:
Någon ger dig obehagliga blickar, visslingar eller kommentarer som anspelar på sex.
Någon sprider rykten om dig som har med sex eller din kropp att göra.
Någon tar på dig på ett sätt som känns obehagligt.
Någon kallar dig för något som anspelar på sex och som du upplever kränkande.
Någon skickar oönskade meddelanden till dig, till exempel mejl eller sms, som anspelar på sex.
Någon visar upp sexuella bilder, till exempel porrbilder, mot din vilja.



Sexuella trakasserier är ett samhällsproblem och bottnar ofta i brist på jämställdhet. Många har en bild av hur män och kvinnor ska bete sig, hur de ska vara klädda och vad man som man eller kvinna får säga. Det finns också en bild av att män ska ta för sig mer när det gäller sex än vad kvinnor bör göra och allt detta bidrar till att trakasserier uppstår. Sexuella trakasserier är därför något som angår oss alla och ska tas på största allvar.



Vanliga reaktioner vid sexuella trakasserier
Att bli utsatt för sexuella trakasserier är en kränkning som påverkar olika människor på olika sätt. Vanliga reaktioner är ångest, rädsla, magont, huvudvärk, trötthet och depression. Det påverkar också självkänslan hos den som är utsatt.
Många förminskar sin upplevelse av trakasserierna och tänker att det är inte så farligt ändå, det är något man får leva med. Men du ska alltid lita på din egen känsla. Om du tycker att något är obehagligt så är det obehagligt.
Det är viktigt att du inte anklagar dig själv för trakasserierna. Det är aldrig ditt fel att du blir trakasserad, oavsett vad du har på dig, hur du ser ut eller vilka du umgås med.

Många som utsätts för trakasserier känner sig rädda och utsatta och det gör att det kan kännas extra svårt att säga ifrån. Om du inte orkar säga ifrån är det också okej. Det är inte ditt ansvar att någon trakasserar dig. Men om du mår dåligt av trakasserierna är det viktigt att du ändå tar mod till dig och säger ifrån. Sexuella trakasserier är olagligt och ingen ska behöva stå ut med det. Det brukar också kännas skönt för en själv att få upprättelse.
Risken är också att trakasserierna fortsätter och blir grövre om man inte sätter stopp.

Tankelek.

Vi föreställer oss en kvinna som heter Anna.
Anna är på jobbet, då en av hennes manliga kollegor plötsligt kommer och trycker upp henne mot en vägg.
Sedan drar han upp hennes tröja och börjar ta på hennes bröst.
När han är klar släpper han henne och går helt sonika iväg.

Chockad, ledsen, upprörd och kränkt går Anna till sin chef och berättar vad som har hänt.

Chefen tittar på Anna, ler, och så säger hon:
"Vet du, jag tror att han är lite förtjust i dig, det är därför han gör så.
Män har lite svårt för att visa känslor.
Du får ta det som en komplimang."

-Varför säger pedagoger så till flickor?
Övergrepp är aldrig okej! Aldrig!

Vad har feminismen gett oss?

Vad sägs om rösträtt?
Vad sägs om rätten till våra egna kroppar?
Vad sägs om rätten att äga egen egendom?
Vad sägs om rätten till våra barn?

Pissa inte på feminismen utan att fundera på det.

Sverige och den osynliga rasismen.

I Sverige är det många som är intresserade av "indianer".
De kan mycket: Navajo, Cherokee, Apache, Sitting Bull, Geronimo, Wounded Knee, Little Big Horn, General Custer osv. Svenskarna älskade Familjen Machahan, på wiki kan man läsa:

Duane Loken, som spelade indianen Vargtass i ett avsnitt, blev mycket populär i Sverige och fick spela in en singel. Loken förblev dock totalt okänd i USA.

Man tatuerar in indianer på axeln, sätter upp drömfångare över sängen.
Pratar nostalgiskt om Dr Quinn. Men naturligtvis är det nordamerikanska indianer som är intressanta.
De traditionella indianstammarna i sydamerika är inte av samma kaliber helt enkelt. Och naturligtvis är det i retrospektiv man beundrar dem. Dagens indianer, med sina reservat, kasinon, alkoholproblem...inte lika intressant. De bor ju inte ens i tipis! Och det faktum att väldigt många stammar aldrig gjort det, det kan vi ignorera.

Vidare förfasas man gärna över slaveriet. Kunta Kinte, Amistad och nu senast Niceville, om slaveriets efterföljder under 60-talet. I USA såklart.

För det där hände ju faktiskt inte här, i Sverige!


För ett tag sen såg jag ett program på SVT där de gick runt på stan och frågade random människor mellan ca: 11-70 vilka som var "ursprungssvenskarna".
De fick alla möjliga svar. Germanerna kanske? Goter? Svear? Ryssar kanske?

SD skrev inför valet ett vackert manifest. Där kunde man läsa att de ansåg att Sverige skulle befrias från "inflyttade" folkslag som "snyltade". Bland dessa nämndes bland annat samer och tornedalsfinskar.

Vad SD och stora delar av den svenska befolkningen verkar ha missat är alltså följande:

ILO har förklarat samer som en ursprungsbefolkning i juridisk mening. Samerna själva identifierar sig som ett ursprungsfolk. Samer bodde i stora delar av Skandinavien och i delar av nuvarande Ryssland före fastställandet av de nuvarande statsgränserna.

Ursprungsbefolkning ja.
Indianerna hade tipis, samerna hade lappkåtor.
Indianerna hade medicinmän, samerna hade nåjder.
Traditionell klädsel? Check! Naturfolk? Check!
Lång historia, tradition och rik kultur? Check!

Men vem fan vill tatuera in en same på axeln?
Ointressant.
Och vadå, samerna är ju inte martyrer!

Eller?
Vad hände egentligen när "svenskarna" insåg att det där gudsförgätna landet lapparna levde på
kunde innehålla alla möjliga rikedomar? Olja, malm, koppar...
Börjar man rota dyker en hel del obehagliga ord upp. Tvångsförflyttning, rasbiologi, och andra ord man gärna blundar för. För att bevisa att samerna var ett lägre stående folkslag (alla vet ju att om ett lägre stående folkslag äger något man vill ha, då kan man helt enkelt ta det) så mättes skallar. Skallar från döda tog tills Uppsala. Än idag vägrar man lämna ut dessa skallar till de anhöriga så att de kan begravas med kroppen. Samtidigt gjordes en märklig indelning. Endast de samer som sysslade me renskötsel räknades som "lappar". Vilket gjorde att de samer som livnärde sig på fiske, samt barn till renskötare och andra som levde runt renskötseln plötsligt inte var samer längre.

Således skulle de integreras i svenska skolor.
Och här går historien ihop med de s.k "tornedalsfinskarna".
I svenska skolor pratar man nämligen svenska.
Även på rasten!
Hur ska man annars lära sig?
Och hur lär man bäst barn ett nytt språk?
Jo, genom att spöa upp dem så fort de talar ett annat.

Vidare fick samer inte bo i hus. Detta för att det skulle förstöra deras kulturarv. (Hej ironi!).
Och känns inte det igen? Jo, här råkar vi på romerna. "Nomadfolket".
Men var de ett nomadfolk av eget val eller för att de kördes iväg så fort de upptäcktes?

På wiki kan vi läsa:

Liksom andra minoriteter blev romerna utsatta för förföljelser och folkmord när nationalstaterna växte fram. I nuvarande Rumänien och Moldavien förslavades den romska befolkningen och slaveriet upphävdes först 1864.
Under Förintelsen i Nazityskland hörde romerna (och sinti), vid sidan om judarna, till de hårdast drabbade. Romer förföljdes och dödades urskillningslöst av tyska Einsatzgruppen på östfronten och hundratusentals romer från det av Tyskland ockuperade Europa fördes till arbets- och utrotningsläger. Den romska benämningen för nazisternas folkmord är Porajmos, romernas motsvarighet till judarnas Shoah. Omkring en halv miljon romer och sinti dog under Förintelsen.

Men det här var ju, åter igen, inte i Sverige. Så hur var det här?

På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet. År 1577 stod det i Johan III:s utgående diarium att om "Tatterne" försöker komma in innanför gränserna skulle de hängas allesammans. Mellan 1914 och 1953 var romsk invandring till Sverige förbjuden, vilket betyder att Sveriges gränser var stängda för romska flyktingar under andra världskriget och de nazistiska förföljelserna.

Var kommer då likheten med samerna in? Jo:

Under första delen av 1900-talet drabbades Kalderash-gruppen av utestängande från samhället. De blev tvungna att bo i tält eller i "zigenarläger" fram till 1960-talet. Resandefolket drabbades av tvångssteriliseringar, tvångsomhändertaganden av barn och tvångsassimilation.

Hur överlever man i tält när det är 20-30 minusgrader ute?
Svaret är: alla gör inte det. Särskilt inte små barn.

Svarta kvinnor som jobbar som hemhjälp i USA, och småbarn som fryser ihjäl i Sverige.
Detta på 60-talet.

Så nästa gång folk pratar om alla orättvisor som begåtts mot minoriteter i USA kanske man ska påpeka att Sveriges historia inte är så vacker den heller.

Men blev det åtminstone bättre efter 60-talet?
Åren då arbetskraft eftersöktes och b.la finskar kom för att arbeta.
Och fick skriva på speciella hyreskontrakt där de lovade att inte odla grönsaker i rabatterna, att inte ha fyllebråk eller bryta upp parketten.

Men rasism mot finskar? Det är väl ändå överdrivet?

Inte skulle väl en sjuksköterska ge en nyförlöst tjugoårig finska en örfil för att hon bad om att få se sin dotter?


Inte skulle väl svensk polis spärra in en nykter finsk ensamstående pappa i fyllecell utan att göra ett alkotest?
Bara för att han ropade "Terve!" till en bekant som han mötte på stan?
Visst skulle de lyssna om han vädjade till dem och förklarade att han måste hämta sin dotter på dagis?
På 90-talet?

Inte skulle väl svenska läkare besluta sig för att göra ett experiment på ovan nämnda dotter, och låta henne både äta och dricka innan operation? Detta utan att meddela fadern. Låta det hela bli en trevlig överraskning när hon nästan dör?

Inte skulle väl svenska lärare trakassera barn med finskt efternamn?
Tvinga dem att om och om igen sudda ut alla bokstäver de plitat ner med skrivstil, för att göra om allt från början. Utan att det varit det minsta fel med de skrivna?
Inte skulle de väl kalla finska elever för "dum i huvudet" inför deras klasskamrater? Tvinga dem att dra upp ärmarna och bevisa att de inte fuskat, om de presterat bra? Reta dem för deras uttal.

Inte skulle väl företag stjäla från äldre finskar?
Plocka ut ljudkort då de lämnar in datorer på reparation.
Vägra lämna tillbaka elektronik som lämnats in för service.

Eller skulle de?

"Äh, finsk, svensk. Samma sak" säger många till mig.
"Du är ju född här, du är svensk".
Nej, jag är inte svensk. Och jag vägrar vara svensk.
Kan man utsätta andra generationens invandrare för trakasserier pga deras ursprung, och sen säga att detta ursprung inte räknas?
"Ska du bo i Sverge får du faktiskt vilja vara svensk och tycka att Sverige är bäst!"
Vad gör man då? Man låter inte ens folk bära sitt ursprung med stolthet.

Det jag vill få fram med den här texten är inte att Sverige är ett dåligt land.
Alla länder har sin rasism.
Alla minorieter diskrimineras.

Så, om det inte är bra idag, när kommer det att bli bättre?

När folk slutar säga "Det var en invandrarfamilj på tåget som hade en skitsöt hund med sig".
"Det var en neger som lyssnade på dålig musik på bussen".
"Idag hade vi en vikarie, en såndär med huckle".
"Det var en invandrarpappa före mig i kön som hade tappat sin plånbok".

Det var en familj på tåget som hade en skitsöt hund.
Det var en på bussen som lyssnade på dålig musik.
Osv.

När vi har nått dit, då kan man börja ana en förbättring.

Jag har aldrig dödat någon.
Jag är inte missbildad.
Jag torterar inte djur.
Jag går inte på droger.
Jag är inte elak (medvetet iaf).

Det finns inget hemskt skelett i min garderob.
Jag är helt enkelt som de flesta.
En vanlig person.

Ändå kan jag fyllas av så fruktansvärt negativa tankar om mig själv.
Ogrundat. Oprovocerat.

Jag kan gå mellan vardagsrummet och köket och, bara i förbifarten, helt utan anlednng, slänga ur mig ett mentalt "idiot!".

Varför?
Är det på något sätt konstruktivt?
Skulle jag någonsin få för mig att kalla någon annan idiot helt oprovocerat?
Knappast.

Så varför mobbar jag mig själv?
Och varför tror jag inte att det är ovanligt.
Handen upp ni som någonsin tänkt "jag är värdelös".
Vad är det egentligen som säger att du är sämre än någon annan?
Vad gör dig mindre värd?

Är alla andra människor perfekta, eller misslyckas de också?
Bryter ihop. Blir lämnade.
Såsar runt i fula myskläder hemma.
Äter godis till middag.
Blir arbetslösa.
Råkar slänga ur sig taskiga kommentarer.
Tycker synd om sig själva.

Eller är alla andra pigga, käcka, glada, exemplariska människor som hämtade från en utopi?

Jag läste ett rätt cheesy råd:

"Innan du säger något negativt till dig själv, eller dömer dig själv - fundera på om du skulle säga samma sak till en nära vän om den befann sig i din situation".

Cheesy men tankeväckande.
Skulle jag tycka att X var äcklig om X åt kakor till lunch?
Knappast.
Skulle jag tycka att Y var ful om Y gick hemma ofixad?
Nepp.
Skulle jag tycka att L var en loser om L fick hoppa av skolan?
Definitivt inte.

Så hur lär man sig att vara snäll mot sig själv?
Jag misstänker att det är en skitlång och jobbig process.
Men att vara medveten om det, och reagera när tankarna kommer är iaf en jävligt bra början.

Älskar mina katter:

Mail till ett hotell.

Hej igen!
Ja precis, förlåt för förvirringen.
1-2 oktober ja.
Då är det sviten vi vill ha, alltså lägger vi till 800 kronor då.
Och sen önskar vi som sagt vegfdd•••••••••••••••@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Jag har f.ö

...världens bästa man, som letar upp info så att jag ska slippa känna mig ensam och svag:

"När man är gravid förväntas man ofta må bra och vara lycklig. Då kan det kännas jobbigt att ha problem med foglossning. Från att ha varit självständig och aktiv kan man behöva hjälp med i stort sett allting. Därför underlättar det om ens partner eller någon annan anhörig är lyhörd och försöker avlasta så mycket som möjligt. Stöd från omgivningen betyder också mycket för att motverka den nedstämdhet man kan få när man har ont under en längre tid."

Jag återkommer....

...när jag är något mer smärtfri.

Tills dess får ni ett inlägg av underbara Emma.

Trots att ni är de mest peppande läsare som går i ett par rosettskor, så känner jag mig så klart också som fulheten själv ibland. Det är som att fulheten är som en litet djur som vill hänga med en ibland, som klamrar sig fast på en, och vägrar släppa taget.

Jag och Fulheten har hängt i en vecka nu.

Fulheten vill egentligen inget illa, utan är mest väldigt klumpig i sina kommentarer, och råkar slänga ur sig något om att man börjar få rynkor vid ögonen, en allt djupare bekymmersrynka, att håret är tassligt och trasigt, att magen putar och hudens fräschör är long gone, och att allt som återstår är lite foundation som ligger som en kaka på en trasig och glansig hud. Fulheten är ytlig som tusan, och får en att tänka i banor man aldrig annars skulle tänka i. Dessutom är Fulheten en hjälpsam sak och tillhandahåller en gärna förstorningsglas, vilket gör att när man kikar på sina skavanker blir allt annat suddigt. Det där andra som Fulheten inte har gett kommentarer om får ingen uppmärksamhet alls. Hur fint det än är.

Fulheten är nämligen så övertygande att all reson som man annars har är som bortblåst.

Men nu får det fasen vara nog. Jag ska slänga ut Fulheten, ut genom dörren, ut genom trappuppgången, ut från Söder, och ner i Riddarfjärden. Jag hoppas att Fulheten dröjer till nästa besök, för jag har nämligen hittat nya vänner att hänga med ...

Hemmats olidliga lätthet.

Jag förvånade mig själv i helgen med att längta hem.
Hem, en lägenhet där jag bott en halv vecka.
En lägenhet full av kartonger och påsar.
Med två otjänliga sovrum och ett infernaliskt aprikos extrabadrum.

105 kvm med svart klinkergolv, postmodern fläktkåpa, skog utanför fönstret.
Med takhöjd, yta, luft.

Vissa dagar vill jag bara åka härifrån, men ändå vet jag ju.
Det kommer att bli bra, det kommer att bli fantastiskt bra.

Finast var ändå när bilen rullade in på parkeringen och en sömnig Siri ramlade ut och sa: "Borta bra med hemma bäst".

Alldeles nytt, men åh så hemma.

And inspiration struck!

Och så, medan jag prckade av första punkten på "att göra"-listan (tvätta håret) så kom jag på det!

100 dagar - 100 projekt!
De sista 16 dagarna får jag vila och ladda.


I alla fall, från och med idag ska jag försöka påbörja, och avsluta, ett projekt om dagen!

Vi får se hur det går, samtliga resultat kommer att redovisas här.

Dop, inte depp!

Insåg att det kan ha uppfattats som att jag var sarkastisk angående helgens dop.

Så är det icke!

Vardagar åker Mattias och Siri hemifrån 6.30 på morgonen och kommer hem först 18.00-18.30.
Då är det middag, bolibompa, disk, sömn. I rask följd.
Inget umgås.

Så att få åka bort med båda, umgås stressfritt med min underbara lilla familj,
träffa syskon och syskonbarn, kunna vara UTOMHUS och ha ett socialt liv,
det kommer att bli helt fantastiskt faktiskt!

Sitta på altantrappan och se Siri och Agnes springa omkring hand i hand under äppelträden.
Och Ante som skrattar så att han kiknar åt toalettskyltar och annat märkligt.

Kramas med min fina, fina make.
Utan att han måste stressa iväg och fixa matlådor, bokhyllor, hämta saker i gamla läg. osv.

Pirrig av längtan!

Eftersom att jag bara sitter hemma och ruttnar...

...händer absolut ingenting värt att skriva om.

Istället får ni en bild:

Hallelujah!

En alldeles fantastiskt spännande dag ligger framför mig!

Dagens plan ser ut såhär:

Tvätta håret
Klipp tånaglarna
Ställ böcker i nya bokhyllan
Packa upp ytterkläder
Fixa i köket

Ja, det var det!

Insåg idag att jag inte varit utomhus sen i måndags.
There's only so much to do utomhus när man inte kan gå och inte har sällskap.

Men nu är det bara 116 dagar kvar.
Och i helgen ska vi åka på dop.

Så är det:

"För mig är det superviktigt att kalla mig feminist. Allt annat hade känts som en hån mot tidigare generationer av feministers stenhårda kamp som gett min generation kvinnor en enorm frihet och mängder av rättigheter (rösträtt, preventivmedel, fredsrörelser, utbildningsmöjligheter, ekonomisk autonomi, aborträtt etc etc) som aldrig hade funnits utan dom f e m i n i s t e r n a. Att kalla sig feminist idag är att inte ta dom rättigheterna för givna och erkänna ett historiskt arv som nu ligger hos oss att förvalta." -Stina Birgegård

Love the skin you're in!

Menar jag att det är fel att amma?

Oh nej!

Att amma kan vara hur bra som helst, när det fungerar.
Fungerar det inte kan det vara ett helvete.

Så vad vill jag ha sagt?

Jo, att det ena inte nödvändigtvis är bättre än det andra.
Så varför denna jäkla propaganda, dessa moralkakor och pekpinnar?

Live and let live!