And inspiration struck!

Och så, medan jag prckade av första punkten på "att göra"-listan (tvätta håret) så kom jag på det!

100 dagar - 100 projekt!
De sista 16 dagarna får jag vila och ladda.


I alla fall, från och med idag ska jag försöka påbörja, och avsluta, ett projekt om dagen!

Vi får se hur det går, samtliga resultat kommer att redovisas här.

Dop, inte depp!

Insåg att det kan ha uppfattats som att jag var sarkastisk angående helgens dop.

Så är det icke!

Vardagar åker Mattias och Siri hemifrån 6.30 på morgonen och kommer hem först 18.00-18.30.
Då är det middag, bolibompa, disk, sömn. I rask följd.
Inget umgås.

Så att få åka bort med båda, umgås stressfritt med min underbara lilla familj,
träffa syskon och syskonbarn, kunna vara UTOMHUS och ha ett socialt liv,
det kommer att bli helt fantastiskt faktiskt!

Sitta på altantrappan och se Siri och Agnes springa omkring hand i hand under äppelträden.
Och Ante som skrattar så att han kiknar åt toalettskyltar och annat märkligt.

Kramas med min fina, fina make.
Utan att han måste stressa iväg och fixa matlådor, bokhyllor, hämta saker i gamla läg. osv.

Pirrig av längtan!

Eftersom att jag bara sitter hemma och ruttnar...

...händer absolut ingenting värt att skriva om.

Istället får ni en bild:

Hallelujah!

En alldeles fantastiskt spännande dag ligger framför mig!

Dagens plan ser ut såhär:

Tvätta håret
Klipp tånaglarna
Ställ böcker i nya bokhyllan
Packa upp ytterkläder
Fixa i köket

Ja, det var det!

Insåg idag att jag inte varit utomhus sen i måndags.
There's only so much to do utomhus när man inte kan gå och inte har sällskap.

Men nu är det bara 116 dagar kvar.
Och i helgen ska vi åka på dop.

Så är det:

"För mig är det superviktigt att kalla mig feminist. Allt annat hade känts som en hån mot tidigare generationer av feministers stenhårda kamp som gett min generation kvinnor en enorm frihet och mängder av rättigheter (rösträtt, preventivmedel, fredsrörelser, utbildningsmöjligheter, ekonomisk autonomi, aborträtt etc etc) som aldrig hade funnits utan dom f e m i n i s t e r n a. Att kalla sig feminist idag är att inte ta dom rättigheterna för givna och erkänna ett historiskt arv som nu ligger hos oss att förvalta." -Stina Birgegård

Love the skin you're in!

Menar jag att det är fel att amma?

Oh nej!

Att amma kan vara hur bra som helst, när det fungerar.
Fungerar det inte kan det vara ett helvete.

Så vad vill jag ha sagt?

Jo, att det ena inte nödvändigtvis är bättre än det andra.
Så varför denna jäkla propaganda, dessa moralkakor och pekpinnar?

Live and let live!

Nu är jag trött på amningshysterin:

Det sägs att amning är det enda rätta för barn.
Barn som inte ammas blir sjukare.
Barn som inte ammas blir fetare.
Barn som inte ammas blir dummare.
Barn som inte ammas blir allergiska.
Barn som inte ammas förlorar närhet och blir våldtäktsmän.
Mer eller mindre.

Det som aldrig någonsin nämns är dock alla de miljögifter bebisen snuttar i sig via mjölken.
PCB till exempel, som lagras i fettcellerna.

Vad är då PCB?

I elektricitetens barndom använde man brandfarlig olja som isolator i kondensatorer och transformatorer. 1929 lanserades PCB som ett brandsäkert alternativ till oljan. Man märkte dock snabbt att personer som handskades med PCB fick klorakne-blåsor, vanligtvis i ansiktet, som lämnade djupa ärr. Stora mängder PCB riskerar att ge leverskador som i värsta fall kan vara ett förstadium till cancer.

Såhär skriver Naturvårdsverket:


Gråsäl är den vanligaste sälarten i Östersjön. Under 1960- och 1970-talen drabbades sälarna hårt av miljögifterna PCB (polyklorerade bifenyler) och DDT (diklordifenyltrikloretan). Miljögifterna ledde till fosterdöd vilket i sin tur orsakade skador på livmodern hos gråsälshonorna. Livmodersskadorna innebar kraftigt minskad fertilitet och minskad fortplantning. Dessutom hade vuxna djur av båda könen skador i andra vävnader, speciellt i klor, skallben, grovtarm, artärer, njurar och binjurar.


Effekterna av miljögifterna PCB och DDT anses vara viktiga orsaker till att gråsälsbestånden i Östersjön minskade kraftigt fram till mitten av 1980-talet. 


Naturskyddsverket skriver:

Miljöproblemen i Östersjön uppmärksammades på allvar under 1970-talet. Då var det framför allt miljögifterna som oroade – DDT, PCB, dioxin mm. Havsörn och gråsäl höll på att helt försvinna.


Detta gift orsakade också att fiskar dog då de föddes med saxbett.

Detta gift har vi i oss.
På 80-talet gjordes undersökningar för att se om gifterna går över genom modersmjölken.
Inte bara gick den över, halterna var dessutom höga.

Så sluta klanka ner på mammor som inte kan, vill, eller får amma.
Deras barn kanske inte får den första, feta mjölken.
Men de slipper å andra sidan få PCB via mjölken.

Och vill man att ens barn ska minska risken för att utveckla allergier ska man inte amma.
Man ska skaffa husdjur.

Tack för mig!

Jag har hängt en liten, liten sjömansdress på byrån mitt emot sängen.
När jag har som mest ont och måste ligga helt stilla på rygg så brukar jag lägga handen på magen, och känna hur Elliot rör sig där inne, samtidigt som jag tittar på den.

För att ge mig själv något positivt att fokusera mig på.
En målbild.

Och det fungerar.
Varenda gång jag tittar på den så blir jag glad.

Min liten, snart hos mig.

Så var det bestämt.

Det blir ett studieuppehåll.
Tråkigt att inte träffa snälla klasskamrater och göra roliga övningar mer, men skönt att slippa pressa kroppen hela tiden, och oroa mig för att gå sönder.
Att komma hem efter att ha överansträngt mig och grina.
Ingen ångest för att kroppen vägrar fungera på morgonen.

Nu ska jag lyssna på kroppen!
Inte arbeta emot den.

Jag trodde att det skulle kännas överjävligt.
Men det känns bra.
Lättnad.

Alla fördelar som plötsligt dök upp hjälper dessutom.
Som att jag nu kan hoppa på utbildningen nästa augusti, ist för att vänta till vårterminen.
Vilket gör att vi kan dela föräldraledigheten 50/50, precis som vi eg. ville.
Och med Mattias semester får vi flera sommarveckor tillsammans hela familjen att bara vara på.
Ladda batterierna, umgås, leka och bada och bara ta det dag för dag.
Längtar redan!

Visst kommer ekonomin bli tuff, och visst kommer det bli ensamt och långtråkigt hemma.
Men vi klarar oss, och jag har redan börjat fundera på olika projekt att sysselsätta mig med.

Nu ska jag och Elliot bara jobba på att må bra.
Inga fler stresspåslag och sammandragningar.
Äta bra, sova bra, må bra.

Och bloggen kommer förhoppningsvis bli gnällfri,
med viss risk för pysselhysteri dock.

Tänk positivt! Tänk positivt! Tänk positivt!

Hej, jag är ledsen idag.

Jaha, klarade en dag i skolan, och nu ligger jag hemma igen.
Vi hade en övning som gick ut på att lära känna skolan,
och eftersom att jag var den enda som gjorde det fungerade jag som guide.
Vi flängde från våning ett till våning sex, hus 99 till 51, utomhus, inomhus.
Jag puttade upp alla tunga dörrar, tog trappor och böjde mig för att knyta skorna.

När jag kom hem var jag så paj att jag inte kunde gå.
Eller kunde, jag kunde ta mig fram stapplande, dubbelvikt om jag stöttade mig mot hallväggarna, grinandes av smärta.
Kroppen var inte glad, hela kvällen hade jag överjävliga sammandragningar.

Så vad har jag lärt mig av detta?

Att jag måste ta det lugnt för i helvete!
Jag är inte som normalt, och det måste gå in i mitt huvud att jag inte kan knyta skorna.
Att jag inte kan gå i trappor.
Tappar jag något på golvet kan jag inte ta upp det.
Kommer posten får jag vänta tills Mattias kommer hem.
Att jag är begränsad. Handikappad.

Men fy fan vad det svider.
Jag vill klara mig själv.
Jag vill bidra.
Jag vill vara stark.

Nu kan jag inte göra någonting!
Och det kommer bara att bli värre.
Och  folks välmenande "snart är det över" hjälper inte riktigt.
Inte när det är ett halvår kvar tills jag kommer att börja bli mig själv igen.

Det är svårt att vara glad, när man har så ont.
Och när folk klagar på mig och säger att jag borde vara tacksam vill jag bara gråta.

Jag är otroligt tacksam för att jag ska få Elliot.
Jag är tacksam över att jag har underbara, kloka, snälla Siri.
Jag är fantastiskt tacksam över att jag har Mattias.

Men jag har ont.
Fruktansvärt ont.
Hela tiden.

Och det ser inte särskilt ljust ut.
Jag har börjat min drömutbildning, men kanske redan måste hoppa av.
För jag kan knappt gå.

Jaja, nu har jag gnällt klart.
Detta inlägg är mest för mig, att spara och läsa om jag någonsin får för mig att skaffa fler barn.

Det går inte.
Det gör faktiskt inte det.

Perspektiv, eller den enorma bristen på det.

Varför pratar folk bara om vad ens katter har kostat en? Slår man ut summan på allt de ger en, varje dag, i form av kärlek, trygghet och glädje så är det en struntsumma. 

Mina katter är inte ting, de är min familj!

Väntar fortfarande på att någon ska fråga hur mycket Siri har kostat mig, och ifrågasätta varför jag ska ha ett barn till när jag faktiskt redan har ett. Räcker inte det liksom?

För att inte tala om mina vänner. Två räcker väl? Varför lägga ner pengar, tid och känslomässigt engagemang på fler än så?

Men så fungerar det inte.

Man kan skaffa fyra barn, utan att någon ifrågasätter varför. "Trevligt med syskon", säger folk.

Man kan spendera sin tid på att skaffa ett enormt kontaktnät, "bra med kontakter", säger folk, "klart man måste vårda sina relationer".

Men vill man ha fler än en katt, eller gudförbjude fler än två! 

Då är man en jävla crazy cat-lady som borde skaffa sig ett liv.

Ah, perspektiv folk! Perspektiv!

Göm en nål i klänningsfållen.

Istället för att lära män att de flesta kvinnor inte blöder vid sitt första samlag, och att det inte finns något som heter mödomshinna, så ska tjejer alltså skada sig själva i underlivet för att "producera blod".
Tycker svenska gynekologer.

För oavsett vad problemet är är det kvinnan som ska vika sig och stå för lösningen.
Även om det innebär att skära i sig själv.

Som vanligt, länk i rubriken.

Men sen...

...känner jag hur han gör en kullerbytta i magen.
Eller hur han genast börjar dansa när jag sjunger.

Och så minns jag att det är värt det.
Alltihop.

Whine whine whine, all the fucking time.

 Det känns ganska tungt nu.
Jag har blivit så begränsad.
Jag ska helst inte gå ute ensam alls, iom att jag svimmar.
Jag ska inte gå mycket, iom att jag har foglossning.
Jag kan inte cykla, iom att jag svimmar.
Jag kan inte gå i affärer, för jag svimmar av att stå i kö.
Jag kan inte göra övningar med de andra i skolan, för jag får inte hoppa.
Jag kan inte böja mig ner, för jag har ont.
Vissa mornar kan jag inte ta mig upp ur sängen.
Vissa mornar vaknar jag av att jag skriker av smärta, för att jag vänt på mig i sömnen.
Jag kan inte lyfta upp Siri och krama henne.
Jag får inte bära något som är det minsta tungt.
Jag har ont nästan konstant, och kan inte sova.
Jag är konstant trött, för jag jag sover inte.
Lite molvärk (tänk riktigt jobbig mensvärk) och sammandragningar på det.

Och den här veckan adderar vi halsont, öronont och hög feber med tillhörande febervärk.

Jag känner mig kort sagt ganska begränsad.
Och de sistnämnda krämporna är sådär välkomna skolstartsveckan.
Veckan då Mattias dessutom är borta, tills på söndag.

Och så känns det bara hopplöst och jag vill bara grina och lägga ner alltihop.
Men det fungerar ju inte.
Jag måste till skolan.
Siri måste till skolan.
Vi måste handla.
Lägenheten ska hållas städad.
Saker ska rulla på helt enkelt.
Och nu är det bara jag som kan göra det, så då är det bara att bita ihop och göra det.

Men tungt känns det likt förbannat.
Tungt och hopplöst.

Fuji, Elliot, Ludde och jag.