Det är mitt i natten.
Jag kan omöjligt sova.
Den här dagen har varit som en känslomässig berg-och-dal-bana.
Bra saker händer, dåliga saker händer.
Sorgliga saker.
Men allt går vidare, snurrar på.
Jag är rädd för att trampa på tår.
Alltid så mycket hänsyn att ta.
Är jag för snäll? Som tar hänsyn till människor som var
för länge, länge sedan?
Antagligen. Det är ju vad folk alltid säger, att jag är för snäll.
Är jag verkligen det?
Ibland ifrågasätter jag allvarligt mig själv,
och föreställningen jag någonstans har om att jag är en "bra" människa.
Vad gör mig till en bra människa?
Visst jag har vissa bra kvaliteér.
Men Hitler då? Han var minsann både vegetarian och djurälskare.
Även monster har fina sidor.
Det är det som gör oss till människor, mixen mellan gott och ont.
Vi är en stor sörja av gråskalor, vissa mörkare, vissa ljusare.
Människor som stenhårt tror att de är enbart goda tycker jag synd om.
Det är aldrig kul att inse att man ljugit för sig själv.
Vi är vad vi är, simpla, småsinta, futtiga, fega, modiga, generösa,
kärleksfulla, med förmåga att älska våra nära i bitar.
Det är fantastiskt, på sitt sätt.
En människa utan brister är ointressant,
ett utseende utan personlighet är ointressant.
Jag är så trött på hymlandet med brister, sprickor, ärr
och flagnad färg.
Vi är mänskliga! Vi är djur!
Vi kan kämpa hur mycket vi vill, vi kommer ändå aldrig bli barbiedockor
, vi kommer alltid behöva snyta oss, bajsa, kräkas, rapa.
Vi kommer alltid känna avund, vi kommer alltid tänka "åh kunde inte jag istället för.."
Vi kommer alltid känna begär för vår nästas whatever.
Vi kommer alltid vara rädda.
Vi kommer alltid granska oss kritiskt, inuti och utanpå.
Vi kommer alltid döma människor utifrån våra fördomar.
Så är det.
Försök inte gömma dig, då blir smällen bara hårdare när du väl faller.
Men var stolt för fan, du är människa.
Du inte bara får, du ska vara sådan!
Det är det som gör dig värd att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar