Jag sitter fast!
Helt insnärjd.
Och ju mer jag försöker lirka loss,
desto tightare snärjs jag.

Jag borde verkligen ringa och ordna upp allting.
Jag borde försöka första vad det är fsk vill ha av mig,
och ge dem det.
Jag borde ge mig själv några rediga örfilar
och gå ut på en promenad.

Jag borde få sova.
jag borde kunna äta.
Jag borde slippa må illa någon minut under dagen.
Jag borde slippa värken.
Jag borde ringa.

Jag borde träffa Lotta och få prata.
Rensa huvudet.
Kanske reda ut något, se något hopp i allt.
Men jag vet inte vart jag ska börja.
Och jag skäms.

Jag vill bygga ett bo i min säng.
En mikrovärld under mitt täcke.
En värld för mig och katterna.
Men det fungerar inte så.
Ork får världen att gå runt.
Energi skapar liv och rörelse.
Ork och energi är vad jag inte har.

Och fast att jag vet att lösningen bara kan komma inifrån mig själv,
så kan jag inte sluta önska att någon ska komma och stötta upp mig.
Ta mig härifrån.
Ge allting någon sorts mening.

Men jag vet ju att allt ont leder till något gott.
Jag måste bara hålla ut.
Det är på väg.
Det kommer något gott.
Kanske precis runt hörnet.