På allmän begäran

Tydligen finns det ett intresse för mina skriverier, så jag lägger väl ut lite då,
eftersom att jag gör allt för er oh så kära läsare.

Vad vore bloggen utan er?
Ett tomt litet rum där jag satt ensam och pratade för mig själv som
någon gammal, sorglig, senil gubbe.

Näe. Så bäst att håller er glada ;)

Först ut är ytterligare en skoluppgift.
Jag tycker att den är översentimental och dram-aaah-tiiisk,
men det tyckte inte min testpublik, så den skickades in till läraren.


Klockan

Han sänker blicken till glaset.
Det står där, fläckat av fingeravtryck, i en liten guldvattnig pöl.
Några centimeter dryck kvar.

Han tvekar.

Snart går bussen. Han skulle fortfarande hinna.
Han känner hur det rycker i fötterna.

Hon sitter där vid fönstret. Han vet exakt var, hennes favoritplats.
Kanske tittar hon ut genom fönstret? Och hoppas att…

Och om? Om han nu skulle vända sig om och springa, om han skulle hinna dit och stå där utanför fönstret, andfådd och svettig. Vad hade hänt då?

Och om han inte gör det? Om han står här och ser klockan bli hel, fem över, kvart över, halv.
Och allt är ohjälpligt för sent. Vad händer då?

Klockan som tickar tickar tickar och tankarna som skenar.
Rösten inuti som skriker ”Nu! Du måste bestämma dig nu! Förstår du inte det!?”

Hennes ansikte som var så blekt när hon gick. Den lilla munnen med sammanpressade läppar.
Så skör och så beslutsam. Men han såg hur det darrade inuti, han såg det i ögonen som någonstans bad. Men han vände bort blicken, gick ut i köket och hällde upp en öl.

Åtta på morgonen och där stod han med glaset och skummet.
Och hon bakom som lider.
Ändå står han bara där. Han står där och han hatar sig själv för det. Hatar!
Men han gör ingenting. Och hon går. Ett litet ”hej då” och dörrens försiktiga klickande.
Små steg i trappan.

Det är som att han intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att det inte är hon, inte han, inte den.
Som att hon skulle komma hem sen och allt skulle vara som vanligt.
Självklart kommer det inte vara som vanligt. Aldrig mer.

Och hon så liten och blek mot vita lakan, ensam.
Ensam med sorgen och smärtan.

Han sänker blicken till glaset.
Vänder sig långsamt om, börjar gå.
Ökar på takten, tar trappan två steg i taget.

Nu springer han, han hinner. Han måste hinna.

Lite mitt-i-natten-svammel:

ibland vet jag inte vem du är
ibland vet jag inte vart vi är på väg
om jag vill
jag tvekar
famlar
finner din hand
din hud och tryggheten den ger mig
och jag stannar
ser på dig
främling
och så bekant
och jag vill ha dig

*****************

Jag fryser
Du borde vara här och värma mig
Om du var han, hade du varit här
på något sätt
några ord åtminstonde?
ett tecken
du skulle sagt som i sången
om mitt hår
Vi skulle legat i sängen hela dagen
och delat historier
och lärt oss varandras liv, varandras hud
Om du varit honom.

*************************

Löven föll

och jag låg bakom dig

hösten lika ful som då

och jag låg bakom dig

vågade inte störa
ta plats

natt-timmar kröp förbi
du sov, precis som då
jag, ensam med tankarna
jag som undrade om du någonsin kommer nå mig igen
jag som undrade om banden vi talade så vackert om
egentligen bara var rök

du hittar halvrökta cigaretter
delar dem med mig
jag försöker ge dig mitt hjärta
diskret
utan att ta plats, störa dina tankar

alltför rädd att du ska resa dig igen

undrar om du hittar det
i fickan på din slitna jacka
en vacker dag

undrar om du stannar upp då

*****************

och vad ska jag göra med det här nu?
alla stora ord du gett mig
alla vackra tankar.

jag väntar på dig
om du visste hur less jag redan var
på att vänta

om nätterna kommer allt det sköra fram
det ensamma
det lilla
jag har aldrig varit bra på ensamhet

du målar upp allt
precis så som jag vill att du ska
du lägger trygga händer på min nacke
ger mig tusen och åter tusen skäl
dränker varje varför i en ström av ord

men när jag veknar drar du dig undan
gömmer dig bakom tid och plikter
osynlig
men inte för mig
aldrig för mig
du lyser
sprakar höstglöd i hemlighet

******************

Hm, vi får se hur länge hela det här inlägget får ligga uppe.

Jag vet inte varför det är så jobbigt,

är det fjortis-poesi-skräcken som sitter i?

Är det jantelagen som får en att skämmas för allt man åstadkommer?

Jag borde vara för gammal för att skämmas, och på sätt och vis är jag väl det.

Jag skäms inte.

Jag är mer snål på att dela med mig när jag inte vet om jag gör mig förstådd.

Låter det logiskt över huvud taget?

Jaja, sova nu.

God natt på er där ute.