Men självklart förstår jag.
Vi bodde i fina villan i fina kvarteren.
Vi pratade svenska, men vi var inte svenska!
Och den skillnaden är skärande stor när allt runtomkring är så litet.
Alltså - två mesiga små barn uppjagade i varsitt träd, och hela stojande klanen
där nedanför med varmkorv och brännbollsträn.
Klart vi var bittra. Bittra så det rev och slet i bröstet.
Kanske var det därför vi alltid försökte vara ett par, fast vi inte var kära?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar