Try me!

Home sweet home.

När jag flyttade in i min lägenhet hatade jag den.
Och jag har nog inte riktigt tyckt om den förens förra hösten.
Jag har alltid flyttat runt, som en sann nomad.
Bott max 1.5 år på samma plats, oftast inte längre än sex månader.
Men nu har jag snart bott här i sex år, och det här råtthålet har vuxit på mig.
Pö om pö har den här ruffiga lilla sneda lägenheten blivit mitt kungadöme.
Och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle bo någon annanstans.

Det här är ju hemma.
Och det är en märklig upptäckt, att inse att man plötsligt har rotat sig.

nattsvammel 107.58

Kan inte sova igen.
Lyssnar på samma låt om och om igen,
som om det ligger en gömd mening i den.
Som att jag inte kan sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Somna är problemet, sömnen är inget problem alls.
Jag skulle kunna sova mig igenom livet.
Jag drömmer för mycket.
Det är svårt att vakna då.
Men somna kan jag inte.
Som att kroppen inte vill slappna av.
Som att tankarna inte vill sluta snurra.
Hej kaoshjärna. Hej kaosflicka.
Men du är ju vuxen nu.
Stor nog.
För gammal ibland.
Pojkklippt, naken och kall.
Och jag fortsätter svimma på badrumsgolvet.
Vakna upp med djupa märken efter kakelfogar över kroppen.
Vaknar kall och huttrande, och vet inte vad som hänt. Igen.
Plötsligt avlägset brus, sedan befinner det sig plötsligt i mitt huvud.
Och sedan slocknar det.
Igår sa jag att jag klarar mig själv, när han frågade.
Men egentligen saknar jag dem båda. Vännerna.
Egentligen känner jag mig lite isolerad i min ensamhet.
Instängd.
Som att jag upphör att existera om ingen ser mig.
Men det är ju helt befängt, och så varken tycker eller tänker jag egentligen.
Det är bara på natten den där lilla rösten börjar ställa frågor.
"Finns jag?".
När en sådan sak som att jag kan ställa frågan i sig är ett bevis på att så är fallet.
Och då vill jag bara skaka om mig själv och tvinga mig att sluta vara så liten.
Men man måste få vara liten ibland, sa jag till Siri.
Alla behöver vara små ibland. Alla vill krypa in i en trygg famn när de blir rädda.
Och jag brukade älska natten. Jag brukade se den som "min" tid.
När ingen tog plats utan det fanns utrymme, tid och lugn att tänka!
För det var alltid så viktigt. Är. Jag måste få tid att tänka, för att förstå mina känslor.
Kanske är jag lite handikappad? Lite känslomässigt retarderad?
Eller så är alla likadana egentligen. Jag vet som vanligt inte mycket om det.
Människor är överhuvudtaget så svåra att nå.
Man vill så gärna nå fram, finna något slags kärna. Men alla håller sin distans.
Och man kan aldrig förklara hur mycket man verkligen tycker om dem. Och behöver dem ibland.
Det finns liksom inte utrymme för annat än plattityder. Oftast.
Hej, jag saknar dig. Jag är inte van vid det här.
Jag hänger inte med längre.
Stillestånd.
Bara väntar på att tiden ska starta igen.
Som att du kan starta och stanna tiden hur du vill.
Som att du kan göra mig kattungemjuk och spinnande bara genom att stryka handen över mitt hår.
Som att du kan göra mig svag och foglig, med handen om min strupe.
Som att du gör allting lite bättre, lite vackrare, och så otroligt mycket roligare.
Så att jag bara väntar när allt det där försvinner.
Som att jag är kär. Som att jag älskar.
Jag är fortfarande inte van.
Som att förkroppsliga sina fantomsmärtor.
Lite så.
Som att tycka väldigt mycket om dig.
Som att fastna i din blick.
Som att inte kunna sluta le.
Som att lyssna på samma låt om och om igen.
Som att inte kunna sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Sömntabletten är min vän.
Hej kompis, ska vi sova nu?
Inte än, inte än, men snart.

"and im not happy and im not sad"

Alienerar jag mig, eller blir jag alienerad.

Ibland känns människor omöjliga att nå.

Ibland önskar jag att jag kunde sluta lyssna.

Och nästa person som hävdar att det är en bra sak att öppna sig, att släppa in någon,
får en pjäxa i huvudet.

Jag kan odla mitt utanförskap, gödsla det med bitterhet.
Eller så skakar jag av mig det här med och går vidare.

Lite bittrare, lite hårdare - men på benen.

So be it.

tonåring för en dag

men man kan lyssna på musiken från uppväxten och inse
att det är precis likadant idag.
samma värk i bröstet och längtan efter något något något.

jag vill höra regnet mot rutan
känna lukten av våt asfalt
jag vill gå till dig
vill jag vill jag?
jag vet inte vad jag vill.

vintervila

jag går gatan fram
mimar med i musiken och dribblar frysta snöklumpar
inser att alla sitter i sina kök och äter
inser att jag glömt frukost
och lunch
och middag
inser att jag, utöver konsumpersonalen, inte träffat någon idag heller

det är enklare att vara ensam om man hävdar att den är självvald
det är enklare att vara kärlekslös om man säger att man valt att leva i celibat

- men vem lurar man med den stoltheten?
inte sig själv.

jag har tröttnat på att vänta

och någonstans så orkar man inte längre skära klippa klistra och tillrättalägga någonstans så spelar det inte någon roll, inte längre om de tycker så eller säger det eller gör såhär för det som är är och det som inte är är inte och sanningen blir det enda som är värt att säga eller så är det bara en strävan efter något äkta igen och något som känns, men det blir för mycket högstadiedisco av allting, för många smuliga moralkakor och välmenande råd och för lite värme när du längtar längtar längtar och tappar tron på att tiden rör sig, att den är linjär det blir cirklar av allting cirklar i cirklar i cirklar runt dig och vara inte vara vara inte vara här eller där men samtidigt dosen fixen silen som det innebär att bara vara nära nära nära huden och lukten och andningen och hjärtslagen och allting som är du.



Jag har ledsnat på att vänta
på dom ständiga problemen med sömn
Behöver nån som behöver mej

säg hej.

Orolig.
vill prata om det och det.
dela den här låten.
säger för mycket och för lite på samma gång.
går på väldigt hög lina nu,
och jag vet inte ens om jag vill nå andra sidan.

hallå, det kallas förvirring!
ge mig en jävla vägskylt tack.

fortsättning från badkar.

Men självklart förstår jag.
Vi bodde i fina villan i fina kvarteren.
Vi pratade svenska, men vi var inte svenska!
Och den skillnaden är skärande stor när allt runtomkring är så litet.

Alltså - två mesiga små barn uppjagade i varsitt träd, och hela stojande klanen
där nedanför med varmkorv och brännbollsträn.

Klart vi var bittra. Bittra så det rev och slet i bröstet.
Kanske var det därför vi alltid försökte vara ett par, fast vi inte var kära?