Var inte rädd för mig, jag är så rädd för dig!

Det blev snurrigt nu.
En lite parasit som nästlade sig in på något vis, och spred frågetecken i sina spår.
Någon charmade en hel stad, och pratar sången som vore den min.
Små små steg och inviter. Jag vet inte.
Det är omöjligt att veta och jag är för öppen och för sluten.
För enkel och för svår.
Förstorar det lilla, förminskar det stora.
Och skakar av mig.
Skjuter bort.
Tar avstånd.

Allt är enklare på avstånd.
Jag vill inte att det ska kännas om det inte är explosivt.
Ingen återvändo eller inget alls.

Jag kräver ingenting, och det blir alldeles för mycket.

Jag förstår lika lite som du, men det är väl såhär det ska vara?
Och det spelar inte så stor roll, en dag är vi alla stoft
och jag landar alltid på fötterna.
Borsta av och gå vidare.
Nästa utmaning.

Jag är inte känslokall, bara väldigt bra på det här.
Släpper man inte in någon har man heller inget förlorat.

Men en dag ska jag släppa allt.
Nån dag, nån dag.
Jag längtar lite.
Men jag räds mer.