Att fejka sig igenom en konversation:

Hmmm... Brumbrum!
nenagamine mjaumjau
Hmmm... groffgroff
nenagamine kartoffel!
Hmmm... nein! du deine schweinstückstrüdel!
Hmmm... hmpf
nenagamine drei kartoffel?
nenagamine funf?
Hmmm... eine km kartoffel
nenagamine eine oberstorffer!
Hmmm... mit snisksschnatter, vielen gut
nenagamine meine fünfeltorkel esbracht!
Hmmm... aschtergeschiste fünfeltorkel!!
Hmmm... aber da drüben sind
Hmmm... alles sind stille
nenagamine das gebractbist nicht stille!
nenagamine das fünfeltlaus mitt mier
Hmmm... tanz mitzen jedes jetz
nenagamine und speise marsipan!
. nenagamine und trinken neintrink mit edelber
Hmmm... am den t
nenagamine scnell! bittung! das bier bist ein kartoffeltrink!
Hmmm... jaa aber, kartoffeltrink sind die gebeste alles nür und immer
nenagamine eh....jawohis gluewhine.
Hmmm... alles gudnüng!
Hmmm... viel spaz
Hmmm... eine gutach dir! wir hörens :)
nenagamine wir hörens

Jag sitter fast!
Helt insnärjd.
Och ju mer jag försöker lirka loss,
desto tightare snärjs jag.

Jag borde verkligen ringa och ordna upp allting.
Jag borde försöka första vad det är fsk vill ha av mig,
och ge dem det.
Jag borde ge mig själv några rediga örfilar
och gå ut på en promenad.

Jag borde få sova.
jag borde kunna äta.
Jag borde slippa må illa någon minut under dagen.
Jag borde slippa värken.
Jag borde ringa.

Jag borde träffa Lotta och få prata.
Rensa huvudet.
Kanske reda ut något, se något hopp i allt.
Men jag vet inte vart jag ska börja.
Och jag skäms.

Jag vill bygga ett bo i min säng.
En mikrovärld under mitt täcke.
En värld för mig och katterna.
Men det fungerar inte så.
Ork får världen att gå runt.
Energi skapar liv och rörelse.
Ork och energi är vad jag inte har.

Och fast att jag vet att lösningen bara kan komma inifrån mig själv,
så kan jag inte sluta önska att någon ska komma och stötta upp mig.
Ta mig härifrån.
Ge allting någon sorts mening.

Men jag vet ju att allt ont leder till något gott.
Jag måste bara hålla ut.
Det är på väg.
Det kommer något gott.
Kanske precis runt hörnet.

Jag drömde att glasen krossades i min hand.
Tunna som papper.
Det var så fåfängt.
Gång efter gång smulades de i min hand,
till små vassa fragment som borrade sig in i mitt kött.
Och bredvid stod Siri förtvivlad och såg på.
Hennes favoritglas, och jag kunde inte rädda ett enda.
De krossades i min hand, blodet rann
och jag kunde inte, kunde inte, kunde inte
göra någonting.