Ett kanske.

Är vi bortplockade ur RSS-flöden?
Ligger vi som bortglömda länkar bland bokmärken?
Är kusten klar?

Är det dags för en saga?

Mormor berättar en historia från sin ungdom.
Något om Mekongfloden, en färja, en kinesisk man i råsiden och en svart limousin.
En flicka i guldlaméskor och manshatt. Gammelrosa.
Hon tror att hon minns, hon ser det så tydligt framför sig. Det lergrå ljuset.
Men det är inte mormor, det är Marguerite Duras.
Jag väntar på att hon ska komma till det modernt möblerade rummet.
Rodnaden som kommer, blygseln och förskräckelsen när hon inser.
I väntan därpå lyssnar jag lojt, oengagerat på hennes torra stämma och
låter blickarna vandra. Som tusen gånger förr.
Hade mina blickar lämnat tunna blyertslinjer
där de vandrat vore varje vägg, varje möbel, varje ting här inne blyertsgrått.
Men bara ur den här vinkel. Tre steg åt valfritt håll och en skarp kant skulle visa sig.

Rummet ligger i ett dis. Guldfärgat skulle kanske en mer romantiskt lagd människa beskriva det.
Beige, säger jag. Dammkornen yr i solgatorna, och plötsligt känns det tungt att andas. Torrt.
Jag lyfter glaset med röd saft. Det har lämnat en kladdig ring på bordet.
Alldeles för söt, som ett klister i gommen.
Plötsligt inser jag att det är tyst.
Mormor har somnat mitt i sina plagierade minnen.
Käken hänger, omgärdad av små, små hudveck.
Jag väntar, och strax kommer det, som att rummet höll andan ett tag, klockornas tickande.
Brusandet, hummandet, det där ljudet ett tyst rum ger ifrån sig.
Det ljud som saknas i de rum vi finner otäcka.
Pendyler svänger, guldkuggar rullar. Mormor sover.
Och dammet som oavbrutet rör sig i draget från osynliga luftströmmar.

Viksaga, älskade viksaga!

"Det stod en farbror och såg ut genom sitt fönster. Världen var som vanligt kall, grå och förutsägbar. Inget kunde längre överraska honom. Han tände en John Silver och drog några halsbloss. Askan föll ner på mattan där det redan brann. "Åh nej, måste jag ringa brandkåren iallafall" tänkte han, och tände en cigarett. "-Ähum, rökning förbjuden står det faktiskt!"utbrast en tant, och pekade på en knappt synlig skylt som det stod "Tvättmedel piper" på. Skenet av neon lyste upp gatan som var våt efter ett regn som dragit in över prärien. "-Oh it's raining cats and dogs" sa lejonkungen Simba. "Eller kanske är det inte så", protesterade en anhörig, som inte orkade med pressen och ansvaret. "Nä, nu vill jag inte vara med längre!" skrek katten ut. Då kom han in genom dörren igen och tog ett djupt andetag. "-Jag vill bara säga att jag tycker att du har betett dig väääldigt orättfärdigt". Då gick solen upp. De båda tystnade och såg först mot himlen, sedan på varandra. Det var kanske ingen bra idé att skjuta allt heroin på en gång. Ådrorna värkte och blodtrycket var ganska stabilt. Så dom lät honom dricka brännvinet, och gosse! Var det livat på avdelningen den kvällen eller? Då gick solen ner. De såg på varandra och log. Det var över nu."

Väninnan.

Det var en gång en sommar.
Denna sommar flyttade världens underbaraste tjej in hos en väldigt töntig tjej.
Alla väntade på att problem skulle uppstå.
Istället visade det sig att deras liv transformerades in i ett slags "Sex and the city"-mode.
Bortsett från pengarna, stereotyperna och all det fjantiga.

De åt fantastiska pastamiddagar, med ett gott rödvin till.
De lät varandra prata ut om allt de behövde prata ut om.
Oavsett hur banalt ämnet var.
När de var bakis gick de och köpte detox-jucie från juicebarer.
Och när de gick ut dansade de hela natten.
Vad kunde någonsin gå fel?
De levde i en utopi.

Men likväl, en dag tog allt slut.
Brutalt.
Karusellen stannade.
Musiken tystnade.
De träffade varsin kille.

Skammen.

Jag skulle bara hämta en sax.
Jag minns inte vad det var jag behövde den till.
Jag har försökt, men det är borta.
Jag minns bara att jag skulle hämta den.
Att jag gick ner för trappan. Och fram till bordet.
Det lilla, ådriga. Med den vita duken, och vasen på.
Den vi brukade ha vippor i.
Hur jag älskade att dra ansiktet mot deras lena fjun.
När jag kom fram var saxen borta.
Det var då jag hörde det. Från köket.
Ett gnyende. Som om någon led.
Några smällar.
Ett dämpat skrik.
Vacklande mellan viljan att veta och att vara blind och döv för allt.
Mitt emellan viljorna stod jag.
Vägde, som på en tröskel.
Nyfikenheten som drog, skräcken som rullade i magen.
Vältrade sig som en svart ål.
Bilder som blixtrade förbi.
Sådant man tror att man glömt.
Jag bet mig i läppen. Blicken stelt fästad på dukens spetskant.
En liten rund fläck. Brunaktig.
Bilderna som blixtrade. Andra fläckar.
På golv. På hud. Bruna, röda, blå, gula.
Jag svalde, vände, gick.
Varje steg upp för trappan ett svek.
Ett förnekande.
Ett förnekande av vad som pågick.
Mitt kors att bära. Skammen.

Liten julsaga till Daniel.

Klockan kan ha varit runt 14.
Tåget kändes varmt och ombonat jämfört med snölandskapet utanför.
Idel vitt som sakta blånade i takt med att solen gick ner.
Dagen till ära förärades alla passagerare kaffe och pepparkaka.
En julig, mysig stämning infann sig.
Medresenärer skänkte andra medresenärer snabba, men välvilliga blickar.
Man kunde nästan höra julmusik, svagt, svagt.
Så bröts stämningen bryskt av tågets snabba inbromsning och den raspiga rösten i högtalaren som meddelade ett av alla otaliga elfel.
Som om en mörk skugga dragit över samtligas ansikten.
Inget hade ändrats, men ändå var stämningen som förbytt.
Fönsterglasets svalka mot pannan. Pepparkakans eftersmak i munnen.
Där utanför rörde sig något.
En häst? En ko? Nej, graciösare.
Ett rådjur? Något med skepnaden utanför lockade.
En febril tankeverksamhet, som att den någonstans blivit identifierad, och nu kämpade synapserna för att föra fram meddelandet till medvetandet.
Skepnaden var vit, med gråare skuggor. Pälsen verkade tjock.
Klövdjur, definitivt ett klövdjur. Behornat.
Den raspiga rösten var tillbaka igen. Tåget satte sig i rörelse.
Resenärer sjönk tillbaka i ryggstöden. Den grå skuggan drog sig undan.
En ren.

Småsint.

"Min far är en stor konstnär", sa hon. Och slängde med luggen.
Det skiter väl jag i, ville jag svara.
Istället tog jag ännu en klunk av det sura vinet och kände hur papillerna vred sig av vånda. Åter igen kastade hon med håret, det märktes att den naturligt slarviga frisyr hon försökt skapa irriterade henne.
Om och om igen rasade luggen ner i ansiktet.
Om och om igen försökte hon nonchalant skaka bort den.
Vinglaset höll hon i foten.
Jag kände en omedelbar antipati redan när hon öppnade dörren, med en ironisk kommentar om borgerlighet. Allt eftersom att kvällen fortskred växte den, i takt med hennes försök att få sola sig i vårat intresse.
"Jag har tyvärr inget av honom hemma. Dessa små Stockholmslyor passar sig inte som inramning till stor konst", fortsatte hon med ett litet skratt.
Jag kände ett plötsligt behov av att få klippa av den där irriterande luggen.
"Du då André, är du en vän av de stora konsterna?", frågade hon. Och föreställde rösten för att låta lagom ironisk. Alla vände sig mot mig, med artiga leenden på läpparna.
"Det beror på vad du vill benämna som konst", svarade jag. Antagligen buttert. Denna min förmåga att blänga under lugg verkar vara helt utom min kontroll.
Hon skrattade osäkert. "Jaha, är det något särskilt du tänker på då?", frågade hon, och slängde en skämtsam blick mot de andra som också de skrattade till.
Det började klia någonstans i bröstkorgen. En vandrande klåda. Som av ett litet djur.
"Våldsporr", svarade jag utan att tveka, och såg henne stint i ögonen.
Jag ville se henne tappa masken.
Hon tappade masken.
Först gapade hon av förvåning, så slängde hon en snabb blick på de andra, samlade sig och gav mig en föraktfull blick.
"Hur skulle porr kunna vara konst?".
"Hur skulle porr kunna vara något annat än konst?, fortsatte jag.
Och en iver började växa i mig. En skadeglädje. En barnslig vilja att vara motvalls.
Ett upprört mummel bröt ut. Oroliga blickar.
"Nu driver du med oss!", utbrast Kajsa, från andra sidan rummet. Röda fläckar hade slagit upp på hennes hals. Något mörkt och anklagande i blicken. Ställ inte till med en scen!, sa den.
"Nej, jag är helt uppriktig, kanske är det så att ni inte förstår er på konst?. Kanske är ni allt för hämmade av ert trygga, inrutade, borgerliga lilla liv för att kunna se konst i något annat än det ni blir tillsagda att uppskatta?".
Jag vände mig om och såg på henne, där hon stod på sin osynliga scen.
Luggen hade återigen rasat ner. Hon hade en vinfläck på sin vita herrskjorta.
Och yttrycket i hennes ögon sa "varför?". Som ett sårat barn. Varför?
Jag skulle få ångra det. Paria, spetälsk, persona non grata.
Det spelade ingen roll. Minen i hennes ansikte, hennes raserade förhoppningar, segerkänslorna i mitt bröst.
Det var värt det. Jag hade vunnit.

Ful.

"Min bil är finare än din", sa han. Hans bil var blå, min var röd. Jag var ganska säker på att rött var finare än blått. En känsla bara, i maggropen. Något om mammas klänning och sättet hon luktade på när hon bar den. Saft, ur repiga glas. Julgranskulor. Rött var definitivt finare. Men han såg så säker ut när han sa det. Som att han visste något. En hemlighet. Jag synade våra bilar noga. De var exakt likadana. Fast hans var blå och min var röd. "Du har en ful bil", sa han. "Rött är för tjejer". En blixt någonstans i huvudet. En skakning i armen. "Du är bara en dum tjej", sa han. Och hans mun var ful. Spottet glänste på underläppen. Ful ful ful. "Du är dum", svarade jag. "Du är dum, och din bil är ful!". Han skrattade åt mig. Som att han såg allt det här jobbiga som han fått att bulta i bröstet. Som att det var fånigt, löjligt". "Du är ful!", skrek jag och slog honom. Med bilen. Den röda bilen gjorde röda märken. Sen grät han. Ful gråt. Ful.

Eeek, a peek!

Vem är du som googlar mig, med mitt fullständiga namn.
Friend or foe?

På väg till skolan imorse rämnade plötsligt marken under mina fötter.
Förvirrad och omskakad fann jag mig stående i ett hål.
Ett hål som brutits upp, mitt i gångvägen.
Antagligen har några lustiga typer stulit konerna som ska varna för just nämnda hål.

Hålet var ungefär lika djupt som jag var lång, så att ta mig upp själv var uteslutet. Efter ett tag kom en ung grabb på cykel.
"Hallå!" ropade jag, och hoppade så att mitt huvud skulle sticka upp ur hålet. "Pang" skrällde det och så for grabb och cykel i backen i en hög av idel flaxande armar, ben och hår.
När han trasslat ut sina gängliga leder försökte han så dra upp mig ur hålet, men med tanke på hans gängliga fysionomi visade det sig vara dödfött. Så vi inväntade draghjälp. Efter en kvart kom en gammal man med en tax. Inte riktigt den draghjälp vi hade hoppats på. Så stod vi där, jag i hålet, grabben, gubben och taxen ovanför, och misströstade.
Då kom plötsligt en kvinna gående.
Jag är inte ett fan av att ta till stereotyper, men denna kvinna kan jag bara beskriva med ett ord - butchflata. Med bister blick traskade hon fram till oss, lyssnade knappt på grabbens förklaring utan sopade honom bara åt sidan, tog tag i mina handleder och plötsligt flög jag upp genom luften för att genast finna mig stående på gångvägen igen.
Hennes bistra blicka for över mig där jag stod omtumlad, ruffsig och generad.
Så drog hon lite på överläppen, gav mig en nick och fortsatte gå.

Jag, grabben och gubben stirrade mållösa efter henne.
Taxen var fullt upptagen med att bajsa i diket.

En alldeles vanligt ovanlig man.

Det var en gång en man.
En alldeles vanligt ovanlig man.
Denna man hette Kåre.
Ett både vanligt och ovanligt namn.
Speciell, utan några konstigheter.
Som att välja pistagelängd till kaffet, istället för den sedvanliga vetelängden.
Som fest i vardagen, så tyckte han om att se på sig själv, Kåre.

Kåre arbetade på en fabrik där man tillverkade glödlampor.
I 40 år hade han varit en självklar länk i produktionen.
Utan Kåre - ingen lampa, brukade han tänka, och förträngde helt det faktum att produktionen varken stått stilla den dagen han fick ta ledigt för att dra ut en tand eller den veckan Gunilla övertalat honom att resa till Kanarieöarna.
En vecka på Teneriffa. Och Gunilla vägrade åka upp till vulkanen för att hon var så hysteriskt rädd för att ramla i.
Och inte gick det att resonera med henne, och förklara att vulkanen nu för tiden var ett berg. Och det är omöjligt att ramla in i ett solitt berg.
Men nej, fruntimmer och deras hysteriska föreställningar!
Så det blev stranden, grisfest och diskotek.
De tre saker som Kåre avskyr allra mest, efter oordning, människors kroppsfunktioner och regelbrott.
"Det var ändå en himla tur att jag slapp henne", brukade Kåre tänka.
Han hade sitt, mycket väl gömda, exemplar av FIB-aktuellt.
Han behövde ingen kvinna.
Visst kändes det lite smutsigt, solkigt nästan.
Men det var inte hans fel! Han var bara en man med behov.
Det var kvinnorna i tidningen som solkade ner sig själva, genom att ligga sådär och fläka ut sig utan skam i kroppen!
Sådan var definitivt inte Gunilla!
Nej där skulle allt vara kutter och pussar och söta ord mitt i akten.
Vilken karl, med självrespekt, kan ställa upp på dylikt trams?
Det måste vara någon slags ordning!
Regler! Kuttra först och akten sen! Kutterfri!
Kåre kände att han blev alldeles svettig bara av att tänka på det.
Blodet började dunka i tinningarna och pulsen steg.
Och se, nu hade han redan missat att kontrollera tre lampor!
Allt gick fel, och allt var Gunillas fel.
Gunilla och hennes kutter.
Kutter från morgon till kväll.
Och sen när Kåre sa ifrån, ja då började hon kuttra med pizzagubben istället!
Amour eller vad han nu hette.
"Det betyder käärleeek", sa hon medan hon packade sina underkläder.
Vitt och rosa med spetsar, rosetter och bjäfs.
Ska det hetsa upp en karl?
Kvinnorna kan lika gärna gå med nallebjörnar mellan låren i sådana fall.
Nä, kvinnorna borde lära sig mer från Fibban.
Solka ner sig lite.
Vresa skamlöst och visa sig som sådana de är!
Nu var Kåre riktigt uppretad.
Han kände för att slå näven i löpbandet och slå sönder varenda jäkla lampa.
Lampa efter lampa som rullade förbi och krävde att han skulle kontrollera dem.
"Kolla mig! Kolla mig!", som att Kåre inte hade bättre saker för sig!
Teneriffa! Och ingen vulkan!
Då kan man lika gärna åka till helvetes Mallis!
Jävla Gunilla!!
Kåre började få svårt att andas. Skjortkragen kändes alldeles för trång.
Svetten började rinna över ryggen.
Och nu stirrade Anna på honom också, som att det var något fel.
Som att han inte har rätt att vara arg som alla andra.
Som att bara kvinnor får ha känslor!
Skenheliga, förbannade tramsor med ensamrätt på allt!
Allt ska de ha, och som karl får man ta skiten som blir över.
Snus, sport, bilar och all annan skit som ingen egentligen är intresserad av på riktigt.
Och allt är Gunillas fel!
"JÄVLA GUNILLA!", vrålade Kåre, och sopade ner varenda glödlampa i golvet.

Det blev alldeles tyst. Förutom bandets dunkande.
Tjugo par ögon som alla vändes mot honom.
Chefen som kom ut från kontoret och stod där, lönnfet och slipsprydd och skakade på huvudet.
Han ville ändå inte ha Gunilla.
Han skulle ändå ha gjort slut.
Han hann bara inte.

Try me!

Tid och rum att tänka på.

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli såhär.
Det var väl inte riktigt med uppsåt, mer som att det som hände hände.
Och jo, det var väl olyckligt. Men de måste j försöka se det ur hans synvinkel också.
Det var ju inte riktigt han som ville bli hop, mer som att hon liksom hände, bara dök upp, och så ville hon och han hade inget annat för sig direkt och på något sätt blev det bara så. Att de blev de två.
Och han hade väl inget direkt emot det, det var ju ganska trevligt.
Med sällskap och så.
Sen ville hon flytta ihop, och han tyckte väl inte att det var en jättebra idé, men å andra sidan var hon ändå alltid där. Så den enda skillnaden skulle väl bli att hon faktiskt betalade för sig. Så då blev det väl så.
Sen ville hon flytta till större, och hennes jäkla prylar tog faktiskt upp extremt mycket plats. Det blev liksom...så trångt. Instängt. Så han gick väl med på det.
Och lite bättre blev det, han hade sitt datorrum där han kunde vara ifred. Andas.
Och det rullade väl på, han trivdes med en del av hennes vänner, mest pojkvännerna till dem. Men ändå, de kom överens. Hennes farsa var riktigt schysst. De hade okej sex, hon lagade mat och städade, fixade tvätten. Och ibland var det rätt mysigt att ha någon bredvid sig i soffan.
Någon som  kröp ihop sådär, som en kattunge.
Men hon kunde aldrig nöja sig! Hon ville att de skulle förlova sig.
Och det kunde han väl gå med på, en ring är väl ingen stor grej.
Men hon ville göra det i Paris. Och han hade redan lovat Jimpa att de skulle till Tyskland och köpa sprit och öl. De hade planerat det ända sedan han skaffade 740:n. Perfekt bagageutrymme! Plats för hur många bib:ar vodka och flak som helst. Och så kommer hon dragande med Paris.
Och då gick det faktiskt inte längre. Då sa han ifrån. Och så blev det en hotellnatt istället. Och champagne.
Och det var väl helt okej. Hon gick med på att kolla på en porrfilm på betaltvn, och sexet var rätt grymt. Sen åt de rejält med frukost nästa dag. Passade på när det var gratis. Och hon bara log och mös. Hade något glittrigt i blicken när hon såg på sin ring. Och det var fint, att kunna göra någon så glad.
Och allting var bra igen. Vardagen gick sin gilla gång. Tills hon började prata om bröllop.
Den där plötsliga paniken. Han hade tänkt att ringen skulle räcka. Att hon skulle vara nöjd så.
Så blev det precis tvärtom.
Och som om inte det vore nog kommer hon och säger att hon är gravid.
Att hon slutat med p-piller eftersom att de ändå skulle gifta sig.
Allt var ju klart.
Det var ju de två, för alltid.
Så nu var de tvugna att skynda på med bröllopet innan hon blev för tjock.
Och så var de ju tvungna att flytta till hus. Och köpa en bättre bil.
En familjebil.
Sälja av hans ungkarlsgrejer och köpa vettigare saker.
Barnvagn, babyskydd. Försäkringar.
Han kanske borde kolla efter ett nytt jobb också? Lite bättre lön?
Och hon skulle vara hemma hela dagarna, med bebisen. Jämt.

Det måste ändå folk förstå att man inte kan ta hur mycket som helst.
Det måste ju folk förstå att man får panik.
Att det plötsligt känns som att man ska kvävas.
Hur man ser hela sitt liv spolas ner i toaletten.
Hur hela framtiden plötsligt står utstakad, och på varenda märkningspinne står det "ÅNGEST".
Och när han såg på henne var det som att han plötsligt såg precis det han inte velat låtsas om.
Hur ful hon var, hur idiotiskt hennes jäkla leende såg ut. Hur irriterande hennes röst var. Hur hopplös hennes hängande röv och tragiska hennes tuttar. Luckan mellan framtänderna fick honom att rysa. Den rosa mysdressen fick honom att vilja slå henne.
Och ringen som blänkte på hennes finger var som ett hån!

Så gick det som det gick.
Och det var väl inte meningen.
Det var inte som att han ville att det skulle sluta så.
Men han var faktiskt tvungen att få ett slut på det!
Och visst fick det konsekvenser.
Men det är inte så illa.
Maten serverad varje dag, tid att träna och jobba. Sina egna prylar i sitt egna rum.
Och vad spelar det för roll att dörren är låst 12 timmar om dygnet när man är ensam. Ifred!
Det om något är väl frihet.

Flytta ihop.

- Jag tänkte mig mer att det skulle gå i gråblått.

- Gråblått? Njae..blir inte det väldigt kallt?

- Det beror ju helt på hur man inreder. Man kan ju välja vilka färger man vill ta in med andra saker runt omkring. Gardiner..kuddar..inredning du vet.

- Du menar dina grejer?

- Äh men du har ju också en del färg.

- Jaha. Ja det var väl inte vad jag hade tänkt. Jag tänkte väl mer någon varm färg. Aubergine kanske...en fondtapet.

- Men fondtapet? Är inte det väldigt...Svensson?

- Vadå Svensson? Det beror väl helt på vilken tapet man väljer? Eller?

- Säger du det så...

- Vadå "säger du det så"? Ja men visst, då gör vi precis som du vill då.
Du kanske vill bo här själv?

- Ja kanske det om du ska vara såhär omogen!

- Ja men perfekt, omogen! Och det kommer från tjejen som har fucking...kramdjur på sängen, plastblommor och jävla rosa kuddar.

- Jaha, så man kan inte gilla sånt utan att vara barnslig då eller?!

- Nej, det kan man inte. Om man inte är tretton bast.

- "Tretton bast", ja det märks ju att du knappast är ung i alla fall.

- Tack, tack för den! Då kan väl du ta på dig nån horig liten kjol och gå ut och ragga upp nån liten jävla valp. Så kan ni två flytta in här och måla varenda jävla vägg gråblå och fylla hela skiten med hjärtformade kuddar och fula jävla nallar. Skitbra!

- Ja jag kanske gör det!

- Asbra. Dra åt helvete. Hej då!

- Hej då....kukhuvud!

- Verkligen moget hörru.

Feldöpt

De döpte henne till Karin.
Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut, det mer föll sig så.
Och de tänkte väl att Karin är väl ett lika bra namn som något annat.
Men så var det ju det där.
Det där med att hon fick så blont och lockigt hår.
De hade ju tänkt sig att det skulle vara rakt, och brunt.
Och att hon fick så rosiga kinder. Inte fräkniga och bleka alls.
Och ögonen, istället för grågrumliga som deras såg hon på världen med mörkblå glitterblick.
Ständigt mötte de människor som sa sig bara vara tvungna att få ta sig en titt på den ljuvliga lilla flickan.
Som log så soligt, och jollrade så härligt.
Och de gruvade sig. Gruvade sig!
För de visste ju vad som kom därnäst.
Och visst frågade de alla. Ständigt denna fråga.
Och den plågade dem djupt, för varje gång de såg sig nödgade att svara.
Varje gång de såg det där missnöjet i deras ögon, den där stramheten.
Hur hela deras kroppspråk plötsligt uttryckte ogillande.
Det bekräftade så tydligt vad de redan visste.
Och skulden rev deras ryggar krumma.
Klöste deras pannor fårade.
Mattade ut dem tills deras hår grånade i förtid.
Och de vände sig mot varandra, och de vände sig mot henne.
Visst skämdes de.
Men de klippte av de där guldiga lockarna.
Aldrig att de klädde henne i klänning.
Och de bannade henne när hon sjöng och gurglade.
De försökte förtvivlat få henne att passa in i den där mallen.
I den där bilden de hade haft.Någon mindre färgrann. Någon mer som dem. Någon mer anspråklös.
Och bit för bit mattades solskenet runt flickan av.
Och bit för bit böjdes hennes rygg.
Sluttade hennes axlar.
Undvek hon blickarna.
Tystnade hon.
Och när någon frågade möttes de inte längre av ogillande.
Nej, nu var det ingen som stramade.
De nickade bara, som att de var precis vad de hade förväntat sig.
"Jaha ja, Karin. Jaså".

Framtidsplaner.

Jag ska gifta mig med din spikmatta.
Sen ska vi skaffa en massa finska spikmattebarn.
Och det finns inget du kan göra åt saken.
Sedan kommer din spikmatta plötsligt inte ha tid för dig längre.
"Men du ser väl att jag är upptagen?", säger den, med två griniga ungar på vardera höft.
"Förväntar du dig verkligen att jag bara ska släppa det här och slänga mig på backen så att du ska kunna lägga dig på mig? Va? För att du är lite stressad."
Och då skäms du såklart.
Och förklarar att det naturligtvis inte var så du menade, att du bara undrade, och jo det var ju dumt.
Sen vågar du aldrig fråga mer. Och blir stressad.
Kanske funderar du på att köpa en ny spikmatta.
Men det känns inte värt det, du vet ju hur det kan bli.

Jag drömde att glasen krossades i min hand.
Tunna som papper.
Det var så fåfängt.
Gång efter gång smulades de i min hand,
till små vassa fragment som borrade sig in i mitt kött.
Och bredvid stod Siri förtvivlad och såg på.
Hennes favoritglas, och jag kunde inte rädda ett enda.
De krossades i min hand, blodet rann
och jag kunde inte, kunde inte, kunde inte
göra någonting.

frustration

det här är skrika tyst
det här är dunka huvudet i väggen
bita ihop
mala tänderna om natten
vänta, mest av allt att vänta

tolka varenda budskap
försöka läsa in något sorts svar
det här är att veta, veta hur länge
det här är att veta, att tiden kanske
inte har någon betydelse

det här är minnesbilder
känslominnen
en hand över ryggen
ett leende
smaken

det här är tigerburen
vankandet
väntandet
timmar som kryper förbi
glas under huden


ni vet vad det här är

Ligga vaken om nätterna och tänka
palindrom
paradox
fraktal
Ligga vaken om nätterna
och känna hur det kryper under huden
små fragment av rastlöshet
sökljus över brunblommig tapet
berg av romaner
urvattnad musik
sovande katter
rastlösa steg över rastlös parkett
fingrarna skriver
palindrom
paradox
fraktal
- jag väntar.

Att håna sig själv.

Jag skulle bevisa att det hur lätt som helst att bara
improvisera ihop lite Birro-poesi:

...likt en solskensbulle steg solen över de tacksamma människor i deras små hyddor av självinsikt där de likt varor på ett rullande band tog sig fram genom vardagsdjungeln för att finna meningen i ett nytt paket mjölk, eller en ny sorts schampoo.


Man tar en del dravel, floskler etc och sätter ihop dem = Tadaa!
Pluspoäng om man får med något om den lilla människan.

Det roligaste är att det jag skriver på skämt
är bättre än det jag faktiskt skriver!
So hey, the joke´s on me.

nej, jag finns inte kvar där.
litet ömkligt kryp under stenen kröp
närde sina nojor
alla drömmar ströp
åldrande kropp som växer utan riktning
tankar spretar utan mål
vakar över sovande kroppar
med barnets våldsamma begär
sovande ryggar hör inte
ser inte
ger inte
aldrig nog
deras kärlek är en sovande sådan
min kärlek är smörkniven mot strupen
och kattungemjuka charader
men ändå
nålar alla lappar på din rygg

Jomenvisst!

hej jag är ensam, men ganska snäll
jag kan vissla och vicka på rumpan
dansa och baka kakor
jag kan inte knäppa med fingrarna
och ibland vill jag vara liten liten liten
och andra gånger stor
och jag måste få bestämma musiken
och jag måste ha hårband
jag vill ha prickiga stövlar
och en röd t-shirt med en blå uggla på
jag har svårt för att sova själv
jag har svårt för att låta bli att balansera
jag gör baletthopp på stan
jag sjunger fåniga sånger
man skulle kunna säga att jag är knäpp
eller så kallar man det charmig
and a cherry on top.