Saker som gör mig glad v. 2.4

Föredetta svågers facebookstatus: If man is five...

Nenalique Too-Bad: and the devil is six...

Föredetta svåger: then God is seven

Nenalique Too-Bad: this monkeys gone to heaven!

När jag har fått pengar...

...ska jag köpa den här ugglan.
Och bara dansa av glädje hela dagen.

Tills dess äter jag kokta morötter och känner det där äckliga svidet i bröstet varenda gång någon skriver om fika, fest, mat eller något de köpt.
Så fantastiskt fånigt, så löjligt.
Men likväl svider det till.

Bien sur!

Det här är också världens bästa låt, dessutom blir man bisarrt glad av den!

Pluggångest, framtidsångest, ånger:

Varför i guds namn började jag läsa till pedagog?
Jag kunde ha läst till socionom, bibliotekarie eller montör.
Men nej, jag skulle läsa till pedagog.
Så nu får jag väl bli pedagog.

Home sweet home.

När jag flyttade in i min lägenhet hatade jag den.
Och jag har nog inte riktigt tyckt om den förens förra hösten.
Jag har alltid flyttat runt, som en sann nomad.
Bott max 1.5 år på samma plats, oftast inte längre än sex månader.
Men nu har jag snart bott här i sex år, och det här råtthålet har vuxit på mig.
Pö om pö har den här ruffiga lilla sneda lägenheten blivit mitt kungadöme.
Och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle bo någon annanstans.

Det här är ju hemma.
Och det är en märklig upptäckt, att inse att man plötsligt har rotat sig.

Det här är världens bästa låt:

Tabita knows it all!

"De är litte som bingo hele live vettu. Man ruller runt som e litta boll där inne. Å de ä gud som vever på den här appareten, å jädrer va han vever på gud iblan'. Å rätt som de e har man turen då, då ruller de ut en boll så får man sej ett nummer." "Men iblan kan man få fel nommer osså."

Så är det!

Ser på Music and Lyrics och grinar lite, skakar rumpan för katterna till Johnny too bad, sjunger i badkaret. Det är fredag, och jag är en romantisk tönt!

Självömkardagen.

Jaa, så var ytterligare en spännande dag i mitt flärdfulla liv till ända.

Den började mysigt med att jag försov mig och inte hann äta frukost.
"Ingen fara", tänkte jag "jag hinner köpa en banan på skolan".
När jag kom fram hade jag naturligtvis glömt kortet hemma.
Och eftersom jag inte kunde köpa en dricka att svälja ner mina värktabletter med pinade jag mig igenom tre timmar av ömsom feber och frossa.
När vi bröt för lunch fick jag nog och förklarade för läraren att jag var tvungen att gå hem.
Först skulle jag bara printa ut några papper.
Efter att ha loggat in på två datorer och fyra kopiatorer samt tillfrågat en bibliotekarie kunde jag äntligen få ut pappren och gå hem.
Det var då jag insåg att jag glömt mitt paraply i föreläsningssalen, som är utrustad med automatiskt dörrlås.
Så jag traskade hem i hällregnet. Efter tre meter gick mp3-spelaren i mobilen sönder.
Efter 100 meter fick jag skoskav.
När jag kom hem möttes jag av en räkning, och upptäckte att de papper jag kämpat så för att printa ut blivit förstörda av regnet.
Och nu på kvällen piggnade jag till, och började känna mig bisarrt sällskapssjuk och rastlös. Så jag letade efter någon som kunde tänkas vilja hitta på något.
Bara för att inse att svaret på den frågan är - Nej Nena, du känner ingen som lite spontant vill hitta på något med dig en regnig onsdag.

Då blev jag så deprimerad att jag åt upp hela äppelpajen jag tänkt bjuda en ev. någon på.

Nu ska jag se Mia & Klara, sura och sova bort den här förbannade dagen.

BLÖRK!

Två skäl till att folk (med all rätt) tycker att jag är konstig: (På ett dåligt vis)

Jag: (kommenterar en bild)
Oj vad glossigt hår!

Kusin: ja, det måste ha varit nyfärgat :) för det ser likada glansigt ut i orginalfotot.

Kusin: Jag vill ha lugg igen. Varför måste man ha sånt korvhår som gör det så svårt att ha lugg för? :(

Jag: Jag saknar också min lugg,det får bli till vintern. Men då syns den inte, för mössan. Oj voj!

[allt fortskrider normalt. en helt normal konversation. bra bra]


Kusin: haha. jag blev sugen redan i början av året, men det var onödigt att klippa lugg för jag måste ha keps på jobbet som ändå skulle förstöra luggen. Nu när jag snart slutar är det höst och fuktigt och blåsigt, inget luggväder. Och sen blir det vinter och mössa. Oj voi oi voj!

[och här kan jag inte hålla mig och allt spårar ut]

Jag: Men keps och mössor borde ju hjälpa luggen att ligga rakt och platt! Man kanske ska ha en lång lugg, så ligger den platt så och sticker ut. Bara att man inte får ta av sig mössan/kepsen. Eller ha en massa anti-wheater spray i. Eller tapetklister. Eller gips!

[och så blir det värre]

Jag: Eller så gipsar man hela sig, och leker staty!

[och ännu värre]

Jag: Betong däremot är en dum idé.

Varför kan jag inte bara vara normal!?


Faktarutan:

"Vanligtvis menar man med normal att någon är eller beter sig som flerparten av hur 'folk' är och eller beter sig. Man väntar sig heller inte av 'normala' människor att dem är särskilt religiösa och framför allt, att dem visar det.

Problemet är att nu för tiden ändras uppfattningen av vad som är 'normal' från ett decennium till det andra. Tur bara att bland annat populärpressen håller oss underrättat!

Normalitet är egentligen inget statistiskt begrepp, den refererar till en norm, en fullkomlighetens modell, till det gyllene medlet som man bör anamma. Den pekar på vad vi borde vara, inte vad de flesta strävar efter. Därav följer att normalitet är ett tillstånd man bör sträva efter, ett mål."

(Observera att stavfelen inte är mina, jag kan skilja på de och dem. Samt de olika böjningsformerna av underättat.)

Feldöpt

De döpte henne till Karin.
Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut, det mer föll sig så.
Och de tänkte väl att Karin är väl ett lika bra namn som något annat.
Men så var det ju det där.
Det där med att hon fick så blont och lockigt hår.
De hade ju tänkt sig att det skulle vara rakt, och brunt.
Och att hon fick så rosiga kinder. Inte fräkniga och bleka alls.
Och ögonen, istället för grågrumliga som deras såg hon på världen med mörkblå glitterblick.
Ständigt mötte de människor som sa sig bara vara tvungna att få ta sig en titt på den ljuvliga lilla flickan.
Som log så soligt, och jollrade så härligt.
Och de gruvade sig. Gruvade sig!
För de visste ju vad som kom därnäst.
Och visst frågade de alla. Ständigt denna fråga.
Och den plågade dem djupt, för varje gång de såg sig nödgade att svara.
Varje gång de såg det där missnöjet i deras ögon, den där stramheten.
Hur hela deras kroppspråk plötsligt uttryckte ogillande.
Det bekräftade så tydligt vad de redan visste.
Och skulden rev deras ryggar krumma.
Klöste deras pannor fårade.
Mattade ut dem tills deras hår grånade i förtid.
Och de vände sig mot varandra, och de vände sig mot henne.
Visst skämdes de.
Men de klippte av de där guldiga lockarna.
Aldrig att de klädde henne i klänning.
Och de bannade henne när hon sjöng och gurglade.
De försökte förtvivlat få henne att passa in i den där mallen.
I den där bilden de hade haft.Någon mindre färgrann. Någon mer som dem. Någon mer anspråklös.
Och bit för bit mattades solskenet runt flickan av.
Och bit för bit böjdes hennes rygg.
Sluttade hennes axlar.
Undvek hon blickarna.
Tystnade hon.
Och när någon frågade möttes de inte längre av ogillande.
Nej, nu var det ingen som stramade.
De nickade bara, som att de var precis vad de hade förväntat sig.
"Jaha ja, Karin. Jaså".

Framtidsplaner.

Jag ska gifta mig med din spikmatta.
Sen ska vi skaffa en massa finska spikmattebarn.
Och det finns inget du kan göra åt saken.
Sedan kommer din spikmatta plötsligt inte ha tid för dig längre.
"Men du ser väl att jag är upptagen?", säger den, med två griniga ungar på vardera höft.
"Förväntar du dig verkligen att jag bara ska släppa det här och slänga mig på backen så att du ska kunna lägga dig på mig? Va? För att du är lite stressad."
Och då skäms du såklart.
Och förklarar att det naturligtvis inte var så du menade, att du bara undrade, och jo det var ju dumt.
Sen vågar du aldrig fråga mer. Och blir stressad.
Kanske funderar du på att köpa en ny spikmatta.
Men det känns inte värt det, du vet ju hur det kan bli.

Saxar nonschalant från fejan:

Regler: Femton böcker du läst som alltid kommer att följa dig. Lista de första femton du kan komma på - på max lika många minuter. Tagga sedan femton av dina vänner, inklusive mig så jag får se vad du läser. Tänk inte för länge.

Här mina 15 böcker i ingensomhelst kronologisk läsordning och med titlar efter vad jag känner förr att skriva. Naturligtvis är jag inte nöjd med listan. Känns som att en miljon titlar saknas. Men jaja, nu var det femton på femton minuter. So here goes:

1. Dröm att leva - Håkan Lindquist
2. Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
3. De små tingens gud - Arundathi Roy
4. Ingen passar in här mer än du - Miranda July
5. Babian - Naja Marie Aidt
6. Sommarsquash, Tokolosh! - Rachel Zadok
7. Bara sedan solen sjunkit - Johanna Sinisalo
8. Fakta om Finland - Erlend Loe
9. Misantropen - Jean-Baptiste Moliére (Poquelin)
10. Hon går genom tavlan, ut ur bilden - Johanna Nilsson
11. Spårvagn på Vintergatan - Niklas Rådström
12. Janne min vän - Peter Pohl
13. Förvandlingen - Franz Kafka
14. Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke
15. Hon simmade i havet vid Guanagaspar - Shani Mootoo

Och...

..om jag fick välja skulle hela världen vara centrerad.
Är det typiskt dyskalkyliker att känna en aversion mot allt som är indelat i höger respektive vänster?
Eller är det bara jag som är besvärlig igen?

Makaroniångest!

Idag är en sådan dag då jag bara vill ge över allt ansvar till någon annan, bygga en koja under köksbordet och läsa Kalle Anka pockets.
Jag har hamnat i en återvändsgränd utbildningsmässigt.

Jag vet vad jag vill läsa, men jag vet att jag borde välja något mer praktiskt.
Vardagligt. Ett jobb man går till och går hem ifrån utan att det utvecklat en på annat sätt än att man fått pengar till ytterligare en hyra.
Och naturligtvis råmar rebellen i mig av ilska. Och vanmakt. Men det är väl så det får vara.
Och varför kan jag inte ha tekniska intressen? Eller brinna för VVS, eller skogsarbete? Varför känns allt så främmande, förutom min älskade historia, religionsvetenskap och filosofi. Tänk bara att få förkovra sig i vackra böcker om kulturhistoria!
Vilken total lycka.

Men, men.
Det är väl därför man skaffar sig en hobby.
Som man har tid att ägna sig åt en månad om året.
Åh suck.
Det här är inte hur jag vill leva, får man backa? Börja om?
Allt ska inte vara roligt, men kan inte åtminstone en stor bit av vardagen vara rolig?
Måste verkligen allt vara grått makaroniklet och blaskig himmel?

Fiska upp mig!

Saker jag hittade i en tio år gammal dagbok:

"Hej!

Finns det något där innuti?
Ett frö som växt eller dött?
Kanske en fråga eller ett svar om hur det ska bli?
En mull som ur någonting blivit fött.

För mycket eller för lite blir aldrig nog. -NOG.

Alldeles för mycket ingenting.

/ David"

"Jag är trasig.
Det är inte mitt fel.
Jag ville aldrig.
Det struntar dom i.
Mitt huvud är trasigt.
Det har dom förvrängt.
Du är ful, du är ful, du är ful
Hur ska jag kunna tro er, när ni säger att jag är vacker?
Du är dum, du är inget, kommer inget bli!
har ingen framtidstro
mitt hjärta är trasigt
det har dom krossat
den man älskar skadar man?
Nej, det vet jag nu
Den man älskar ändrar man, till något den inte är.
Dom vet inte vad kärlek är.
Dom man älskar skriker.
Kastar saker på varandra.
Ljuger, ignorerar, sviker.
Och lämnar dig.
Min själ är trasig.
Den har dom slagit och skändat.
Finns inget kvar mer än sår.
Jag var bara ett barn.
Det struntade han i.
Jag är trasig.
Det är inte mitt fel.
Jag ville aldrig."

"Vet du att jag älskar dig?
Ja.
Det vet du.
Blir för distraherad här.
Tyvärr.
Kram på dej!

/ nanna mu"

"Jag är en stjärna lalalalaaaaaaa
Tiarorna sitter på mina armar.
Jag vet inte vad jag ska lysa på.
Så jag blundar och ler lite.
Nu stiger min mor upp.
Och jag måste lägga mig.
Hon heter Sohlvigg.
Fast jag fins för alltid.
Alltidalltidalltid......lalalaaaaaaa

/Zacharias liten"

"Det finns
saker som aldrig växer
halva
ofullbordade
väntande, svävande
tjockt i luften
du ler
för du tror
att det är nära
men
du vet inte hur
ovillig jag är
att leka
ditt allvar
att ljuga
dina sanningar
du ler
för du tror på lyckan
Jag
tror på
besvikelsen
ilskan
Jag vet
att jag inte gör
sådana som dig
lyckliga"

"Du ser aldrig mig, det äcklar mig"

Saken är...

...att man kan må hur dåligt som helst.
Men Nina och Mattias jagar allt negativt på flykten.

Ahlavjoahlavjohahlavjoh!

Clocks stop, tree tops.

"Din närhet är det vackraste som finns"

Pest.

Den där känslan av att allt är smittat.
Att allt och alla som varit inblandade måste amputeras för att sjukdomen inte ska spridas.
Amputera det. Amputera dem. Amputera stan.
Bort med det sjuka och låta det friska läka.
Där är jag nu.