Jag känner dig,
känner jag dig tillräckligt.
Tillräckligt hårt, tillräckligt bra.
Är du nära nu?
Det är dimmigt.
Du lägger allt i fina rader,
jag river tapeter från väggarna.
Ritar alla snirklar evighetslånga,
längre och längre.
Tappade bort mig någonstans på vägen.
Hittade hem.
Föll från en höjd till en annan.
Livet är lite skitigare, lite skönare.
Vi skulle kunna säga bekvämt.
Du skulle kunna säga besvikelse.
Jag är så mycket längre fram i kön, är jag?
Varför ställde du mig här?
Fäste jag nålar i ditt sinne.
Tusen berörelsepunkter.
Svider det?
Små avtryck spreds över gatorna, där vi gick?
Jag iakttog dig, såg du mig?
Två steg bakom, alltid för långt fram.
Hinner vi ikapp?