Kortis godnattis.

Jag minns hur hon satt på trottoarkanten.
Det låter banalt, men det var som att hon hade någon sorts glöd.
Det var bara något med henne som fångade en, fick en att fastna med blicken.
Hon lämnade avtryck, trots att hon var så anspråkslös.
Hon hade ett sätt att le, lätt och mjukt men ändå...allt hon gjorde fick betydelse.
Allt hon sa var som små gåtor jag kunde vrida och vända på hela nätterna jagandes efter gömda budskap.

Vi satt där i alla fall, och jo vi tittade på stjärnor.
As lovers do liksom, bara att hon inte visste vad jag kände.
Hur det var liksom...magiskt bara att få sitta där nära henne.
Känna hennes lukt, se hur hon vred på nacken leendes mot natthimlen.

Jag undrar om någon fick henne att förstå hur fantastisk hon är.
Jag undrar var hon är nu.
Jag hoppas att vi kommer att ses igen, då tänker jag vara modigare.