Try me!

och ännu ett filmtips...

Världen är på väg att gå under.
Alla växter och djur har dött.
Kvar finns få människor som kämpar för sin överlevnad, i en värld utan mat.
I en värld där människans absolut fulaste sidor visar sig, och kannibalism
är vardagsmat.
Och mitt i detta inferno av död och undergång kämpar en man för att få med sin son till kusten, oskadd.
Vad som väntar vid kusten vet de inte, men de behöver ett mål, något att hålla fast vid.
Det här är alltså en undergångsfilm, men inte en i mängden.
Där de andra satsar på bombastiska effekter handlar the Road om att tona ner, om att ge oss vinkar mer än att utsätta oss för terror. Om att med små medel föra historien framåt. The Road, baserad på Cormac McCarthys Pulitzerbelönade roman, är även en historia om att försöka hålla fast vid ett civiliserat liv, medan världen omkring en faller i spillror.
Men mest av allt är det en historia om en förälders fruktansvärt stora kärlek till sitt barn, och hans otroliga kamp för att skydda det, med alla medel, även om det innebär att själv skada det.

Filmtips 3:

Det första jag gjorde när filmen var slut var att andas ut, utan att ha varit medveten om att jag hållt andan. Vilket säger något om hur tät den här filmen är.
Bright Star handlar om den sista tiden av John Keats liv, således vet man på förhand att det inte kommer att bli en glädjefest. Men Jane Campion har, med hjälp av otroligt äkta skådespeleri, lyckats skapa en film där känslorna hålls lågmälda och de suggestiva stämningarna talar mer. Glädjen uttrycks med små, men ändå i högsta grad igenkännbara, medel. Sorgen överdrivs aldrig i dramatiska gester.

Filmen handlar som sagt om de sista åren av Keats liv, och därmed hans treåriga romans med Fanny Brawne. En kärlekhistoria som tog slut i och med Keats död, 25 år gammal, utblottad och i tron att han var misslyckad som poet. Filmen är finstämd, bildspråket vackert utan att vara överdrivet. Tvärtom hålls allting avskalat och som sagt äkta. Ändå lyckas Jane Campion förmedla en massa känslor och stämningar, som mitt eminenta sällskap uttryckte det: "Det är som att få alla sina olyckliga kärlekar på en gång".
Det här är absolut inget dramatiskt, fjolligt kostymdrama för brudar där Mr. Darcy kommer spatserande i tights och kråsskjorta och kastar svåra blickar om sig.
Det här är helt enkelt en otroligt varm, vacker, sorglig och fin film. Se den!

Filmtips 2.

Wes Anderson does it again?
Faktiskt skulle jag säga att det här är en så typisk Wes film som en film kan bli,
trots att detta är något så ovanligt som en dockfilm för vuxna. Vilket för övrigt är en raritet i våra tider av animation. Att filma med dockor kan ses väldigt omständligt, med bild för bild-filmandet, otaliga huvuden för olika känsloyttringar etc, men effekten är otroligt fin. The fantastic Mr Fox är baserad på barnboken av Roald dahl, men där andra filmatiseringar (som tex Burtons Kalle och Chokladfabriken) osar herr Dahl så har Wes tagit sagan och gjort om den till, just det - en typisk Wes Anderson film, med allt vad det innebär så som knepiga, men fantastiska karaktärer. Dysfunktionella familjer (se: The Royal Tenenbaums), och svårigheter att visa känslor. Även de gula kapitelrubrikerna, som för historian framåt är typiskt Wesiskt.Dessutom måste jag, som musiknörd, ge ett pluspoäng för den fina hillbillysången av ingen annan än Jarvis Cocker. All in all är det en otroligt charmig saga. Se den!



Alice in Wonderland
Ännu ett gigantiskt projekt av herr Burton.
Åter igen fantastiska miljöer, de typiska skeva snirklarna.
Åter igen Johnny Depp.
Åter igen frugan Helena Bonham Carter. Åter igen stämningsfull musik av geniet Danny Elfman. Åter igen en känsla av...var det här allt?
För åter igen har herr Burton lagt allt krut på miljöerna, specialeffekterna och handlingen - och därigenom missat att fördjupa karaktärerna.
Vilket är precis vad som saknas för att nå upp till Edward Scissorhands-klassen.
Mindre tjaffs, mera karaktär tack! Annars är det ett fint äventyr, jakter, action, slag, vänskap, drycker att dricka, kakor att äta, flamingos att spela kricket med och allt som man kan önska, men tyvärr är det ju så att är det en Tim Burton film så förväntar man sig mer. Bättre lycka nästa gång.

Månadens filmtips:

Missade du de här filmerna på bio borde du ta och göra något åt det snarast!


Where the wild things are.

Som barn älskade jag barnboken filmen är baserad på.
Därför hade jag höga förväntningar när jag väl satt i biosalongen.
Men jag måste säga att de infriades.
Miljöerna i filmen är fantastiska, monstrena ljuvligt bildlika och levande och historien vacklar skört mellan glädje och sorg. En odyssé bland allt sårbart och svårt med att vara människa (och monster). Och den finaste repliken stod K.W för, då hon i slutet säger "Don´t go, I´ll eat you up I love you so."
Det hördes högljudda snyftningar genom salongen då filmen var slut.
Se den!



Terry Gilliam does it again?
Det var mest en slump att jag ens såg denna.
Jag hade, märkligt nog, inte hört ett ord om den nämnas utöver de som handlade om att den är den sista filmen Heath Ledger spelade in. Men den visade sig vara en extremt positiv övverraskning.
Som sagt dog Heath Ledger under arbetet med filmen, därför tvingades regissören ta till en något okonventionell lösning för att kunna fullfölja. Tre av Heaths skådespelande vänner ( Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell) hoppade således in för att spela tre olika versioner av Heaths roll Tony.
Tack vare filmens format fungerar det strålande.
The Imaginarium of Doctor Parnassus är nämligen, utöver en jäkligt jobbig titel, en fantastisk fantasiresa. Det är skitigt, det är burleskt, det är sockersött, det är tankeställande abstrakt och det är jävligt bra!
Filmen lyckas med allt man önskar att Tim Burtons filmer ska vara.



Den mysigaste filmen hitills i år är Away we go.
Jag har en förkärlek för sökande off-beats, och i den här filmen får man följa gravida off-beat paret Burt och Verona på deras resa efter ett ställe att höra hemma på. Under resans gång möter de olika människor i olika sorters relationer. Den ena mer extrem än den andra. De inser även att de som ser perfekta ut på ytan kan dölja mycket om man bara skrapar lite, och att det som de har tagit för givet kan vara en stor sorg för andra. Men mest handlar filmen om kärlek, och att hemma inte behöver vara en plats, utan lika gärna kan vara en person.