bergochdalvana

hej allting är uppochner
och jag vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå
eller vart jag är på väg
och alla tankar flimmrar för snabbt, för snabbt
jag hinner inte greppa
hinner inte fatta
hinner ingenting
för mycket intryck på en gång
"förvirringen var total"
det finns hundra vägar att gå
hundra sätt att må
hur ska man kunna välja
när man är velig, virrig beslutsångest och kaos?
jag vill inte vara ett ufo
jag vill vara begriplig
förstår du mig förstår du mig säg att du förstår mig
jag tror att det skulle göra mig lugnare
och hur hittar man lugnet i sig själv
istället för kaos, lavinfara och varning för ras här gick nånting i kras
för länge länge sedan och vi plockar fortfarande upp resterna
och limmar sakta utan att veta hur bitarna passar ihop
och allting blir ett pussel utan ursprung eller mall
och vem vet om det blir något
spelar det ens någon roll
och klart det gör
nu lurar du dig själv igen
fast det känns som att någon gröper ur din bröstkorg
med en glasskopa.
ja visst, jag är konstig igen
och jag är knäpp igen
och jag är ju så förbannat märklig ibland
och varför ska jag vara så jävla speciell?
men hur gör man då, för att vara något annat?
hur stänger man av allt det här?

tyck om mig ändå?