hej hej perka, hej på dig perka

Klockan

Han sänker blicken till glaset.
Det står där, fläckat av fingeravtryck, i en liten guldvattnig pöl.
Några centimeter dryck kvar.

Han tvekar.

Snart går bussen. Han skulle fortfarande hinna.
Han känner hur det rycker i fötterna.


Hon sitter där vid fönstret. Han vet exakt var, hennes favoritplats.
Kanske tittar hon ut genom fönstret? Och hoppas att…

Och om? Om han nu skulle vända sig om och springa, om han skulle hinna dit och stå där utanför fönstret, andfådd och svettig. Vad hade hänt då?

Och om han inte gör det? Om han står här och ser klockan bli hel, fem över, kvart över, halv.
Och allt är ohjälpligt för sent. Vad händer då?

Klockan som tickar tickar tickar och tankarna som skenar.
Rösten inuti som skriker ”Nu! Du måste bestämma dig nu! Förstår du inte det!?”

Hennes ansikte som var så blekt när hon gick. Den lilla munnen med sammanpressade läppar.
Så skör och så beslutsam. Men han såg hur det darrade inuti, han såg det i ögonen som någonstans bad. Men han vände bort blicken, gick ut i köket och hällde upp en öl.

Åtta på morgonen och där stod han med glaset och skummet.
Och hon bakom som lider.
Ändå står han bara där. Han står där och han hatar sig själv för det. Hatar!
Men han gör ingenting. Och hon går. Ett litet ”hej då” och dörrens försiktiga klickande.
Små steg i trappan.

Det är som att han intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att det inte är hon, inte han, inte den.
Som att hon skulle komma hem sen och allt skulle vara som vanligt.
Självklart kommer det inte vara som vanligt. Aldrig mer.

Och hon så liten och blek mot vita lakan, ensam.
Ensam med sorgen och smärtan.

Han sänker blicken till glaset.
Vänder sig långsamt om, börjar gå.
Ökar på takten, tar trappan två steg i taget.

Nu springer han, han hinner. Han måste hinna.