saker som är bra, men sorgliga ändå

och jag tänker vem ska nu tycka att jag är rolig och charmig när jag är knäpp, vem ska nu stryka mig över håret på natten vem ska värma mina fötter med sina fast dom är obehagligt kalla vem ska säga "fin!" när jag har gjort mig iordning, vem ska skicka små rimmande sms vem ska vara stora trygga famnen mitt i natten att somna i och vem ska vara pussen på kinden på pannan på näsan som får en att skratta och vem ska vända mig upp och ner tills jag tjuter och det är jag som ska vara allt det där för mig själv nu och jag kan ju inte det! jag har aldrig varit bra på att vara vän med mig, jag tror vi är för lika jag och jag vi tycker inte vi är charmig vi tycker vi är knäpp och vi blir så leda av vårt sällskap att vi längtar längtar efter någon annans ord i huvudet men hej, nu är det bara vi och man tager vad man haver och man gör sitt bästa och kanske nåndag är man inte ensam längre utan något slags två och kanske kan man skratta sådär och tjuta sådär och vara sådär igen? kanske kan man titta ögon utan att känna att allt blir för jobbigt och för nära och slippa vara sur och tiga slippa tjatet och gnället man tog till och varför? men varför ångra nu, det är gjort det har skett och jag vet ju du vet ju ni vet ju att det blir bra. vi är ju överens, alla står vi i ring och håller hand och säger det tillsammans. här tar filmen slut. dags för ett nytt spår. tålamod bara, tålamod så kommer livet och hittar en igen. nya äventyr. samma stigar men nya steg. för jag vågar faktiskt.