Apropå Sverigedemokraterna:

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sd-politiker-afrikaner-programmerade-valdta-barn-1.1164013

"Under många tusentals år har negern kunnat softa i värmen, käka lite bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge, slåss med andra negerhannar och äta upp dem, spela lite trumma, springa omkring lite, fånga nån antilop, käka lite bananer, knulla lite, berusa sig på jästa frukter eller örter, osv. Så har det hållit på under årtusendena utan att något evolutionärt tryck i form av miljöfaktorer har tvingat negern att utvecklas i en annan riktning."

Per T K Wahlberg uppger att alla citat är från ett inlägg på webbplatsen Flashback. Dock är det inget han tar avstånd från:

– Jag tyckte det var en ganska träffande beskrivning.

Jag säger som Lily Allen:

Jag har...

..någon sorts regel som går ut på att jag inte får redigera det jag skriver här.
För att bloggen kan ses som en sorts dagbok, därför måste det stå som det står. Och det jag har skrivit har haft någon sorts mening då jag skrev det. Sedan om den ändras med tiden är egalt för hur det var då, när inlägget skrevs.

Men nu har jag bestämt mig för att plocka bort ett visst inlägg, eftersom att helt fel personer tar åt sig. Och det sista jag vill är att såra någon.

Inlägget jag syftar på var en del av ett litet internt "krig".
Men nu ryker det.
Och jag kan garantera att ingen av er som faktiskt har tagit åt er har något som helst med inlägget i fråga att göra.

Så är det!

In och maila!

Det tar två sekunder, men kan rädda fler djur från att gå samma vidriga öde tillmötes.

http://sveketmotminkarna.se

Och så var jag sådär dryg igen:

Menlösa Facebookvänner - tappade antagligen bort matlådan nån stans på vägen mellan ner packningen och skopåtagningen.

Peter Inkognito - men hur väljer du när du skriver ihop orden och inte? går du på något särskilt eller blir det mest liksom slumpmässigt?

Nenalique Too-Bad - ‎...sa han, och resonerade således med en fiktiv person. ;)

Kanske det sötroligaste jag någonsin sett.

Bara en sådan sak som att etiketten blir "Dracula-uggla"!

Jag tröttnade.

Saker som gör mig glad v. 2.4

Föredetta svågers facebookstatus: If man is five...

Nenalique Too-Bad: and the devil is six...

Föredetta svåger: then God is seven

Nenalique Too-Bad: this monkeys gone to heaven!

När jag har fått pengar...

...ska jag köpa den här ugglan.
Och bara dansa av glädje hela dagen.

Tills dess äter jag kokta morötter och känner det där äckliga svidet i bröstet varenda gång någon skriver om fika, fest, mat eller något de köpt.
Så fantastiskt fånigt, så löjligt.
Men likväl svider det till.

Bien sur!

Det här är också världens bästa låt, dessutom blir man bisarrt glad av den!

Pluggångest, framtidsångest, ånger:

Varför i guds namn började jag läsa till pedagog?
Jag kunde ha läst till socionom, bibliotekarie eller montör.
Men nej, jag skulle läsa till pedagog.
Så nu får jag väl bli pedagog.

Home sweet home.

När jag flyttade in i min lägenhet hatade jag den.
Och jag har nog inte riktigt tyckt om den förens förra hösten.
Jag har alltid flyttat runt, som en sann nomad.
Bott max 1.5 år på samma plats, oftast inte längre än sex månader.
Men nu har jag snart bott här i sex år, och det här råtthålet har vuxit på mig.
Pö om pö har den här ruffiga lilla sneda lägenheten blivit mitt kungadöme.
Och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle bo någon annanstans.

Det här är ju hemma.
Och det är en märklig upptäckt, att inse att man plötsligt har rotat sig.

Det här är världens bästa låt:

Tabita knows it all!

"De är litte som bingo hele live vettu. Man ruller runt som e litta boll där inne. Å de ä gud som vever på den här appareten, å jädrer va han vever på gud iblan'. Å rätt som de e har man turen då, då ruller de ut en boll så får man sej ett nummer." "Men iblan kan man få fel nommer osså."

Så är det!

Ser på Music and Lyrics och grinar lite, skakar rumpan för katterna till Johnny too bad, sjunger i badkaret. Det är fredag, och jag är en romantisk tönt!

Självömkardagen.

Jaa, så var ytterligare en spännande dag i mitt flärdfulla liv till ända.

Den började mysigt med att jag försov mig och inte hann äta frukost.
"Ingen fara", tänkte jag "jag hinner köpa en banan på skolan".
När jag kom fram hade jag naturligtvis glömt kortet hemma.
Och eftersom jag inte kunde köpa en dricka att svälja ner mina värktabletter med pinade jag mig igenom tre timmar av ömsom feber och frossa.
När vi bröt för lunch fick jag nog och förklarade för läraren att jag var tvungen att gå hem.
Först skulle jag bara printa ut några papper.
Efter att ha loggat in på två datorer och fyra kopiatorer samt tillfrågat en bibliotekarie kunde jag äntligen få ut pappren och gå hem.
Det var då jag insåg att jag glömt mitt paraply i föreläsningssalen, som är utrustad med automatiskt dörrlås.
Så jag traskade hem i hällregnet. Efter tre meter gick mp3-spelaren i mobilen sönder.
Efter 100 meter fick jag skoskav.
När jag kom hem möttes jag av en räkning, och upptäckte att de papper jag kämpat så för att printa ut blivit förstörda av regnet.
Och nu på kvällen piggnade jag till, och började känna mig bisarrt sällskapssjuk och rastlös. Så jag letade efter någon som kunde tänkas vilja hitta på något.
Bara för att inse att svaret på den frågan är - Nej Nena, du känner ingen som lite spontant vill hitta på något med dig en regnig onsdag.

Då blev jag så deprimerad att jag åt upp hela äppelpajen jag tänkt bjuda en ev. någon på.

Nu ska jag se Mia & Klara, sura och sova bort den här förbannade dagen.

BLÖRK!

Två skäl till att folk (med all rätt) tycker att jag är konstig: (På ett dåligt vis)

Jag: (kommenterar en bild)
Oj vad glossigt hår!

Kusin: ja, det måste ha varit nyfärgat :) för det ser likada glansigt ut i orginalfotot.

Kusin: Jag vill ha lugg igen. Varför måste man ha sånt korvhår som gör det så svårt att ha lugg för? :(

Jag: Jag saknar också min lugg,det får bli till vintern. Men då syns den inte, för mössan. Oj voj!

[allt fortskrider normalt. en helt normal konversation. bra bra]


Kusin: haha. jag blev sugen redan i början av året, men det var onödigt att klippa lugg för jag måste ha keps på jobbet som ändå skulle förstöra luggen. Nu när jag snart slutar är det höst och fuktigt och blåsigt, inget luggväder. Och sen blir det vinter och mössa. Oj voi oi voj!

[och här kan jag inte hålla mig och allt spårar ut]

Jag: Men keps och mössor borde ju hjälpa luggen att ligga rakt och platt! Man kanske ska ha en lång lugg, så ligger den platt så och sticker ut. Bara att man inte får ta av sig mössan/kepsen. Eller ha en massa anti-wheater spray i. Eller tapetklister. Eller gips!

[och så blir det värre]

Jag: Eller så gipsar man hela sig, och leker staty!

[och ännu värre]

Jag: Betong däremot är en dum idé.

Varför kan jag inte bara vara normal!?


Faktarutan:

"Vanligtvis menar man med normal att någon är eller beter sig som flerparten av hur 'folk' är och eller beter sig. Man väntar sig heller inte av 'normala' människor att dem är särskilt religiösa och framför allt, att dem visar det.

Problemet är att nu för tiden ändras uppfattningen av vad som är 'normal' från ett decennium till det andra. Tur bara att bland annat populärpressen håller oss underrättat!

Normalitet är egentligen inget statistiskt begrepp, den refererar till en norm, en fullkomlighetens modell, till det gyllene medlet som man bör anamma. Den pekar på vad vi borde vara, inte vad de flesta strävar efter. Därav följer att normalitet är ett tillstånd man bör sträva efter, ett mål."

(Observera att stavfelen inte är mina, jag kan skilja på de och dem. Samt de olika böjningsformerna av underättat.)

Feldöpt

De döpte henne till Karin.
Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut, det mer föll sig så.
Och de tänkte väl att Karin är väl ett lika bra namn som något annat.
Men så var det ju det där.
Det där med att hon fick så blont och lockigt hår.
De hade ju tänkt sig att det skulle vara rakt, och brunt.
Och att hon fick så rosiga kinder. Inte fräkniga och bleka alls.
Och ögonen, istället för grågrumliga som deras såg hon på världen med mörkblå glitterblick.
Ständigt mötte de människor som sa sig bara vara tvungna att få ta sig en titt på den ljuvliga lilla flickan.
Som log så soligt, och jollrade så härligt.
Och de gruvade sig. Gruvade sig!
För de visste ju vad som kom därnäst.
Och visst frågade de alla. Ständigt denna fråga.
Och den plågade dem djupt, för varje gång de såg sig nödgade att svara.
Varje gång de såg det där missnöjet i deras ögon, den där stramheten.
Hur hela deras kroppspråk plötsligt uttryckte ogillande.
Det bekräftade så tydligt vad de redan visste.
Och skulden rev deras ryggar krumma.
Klöste deras pannor fårade.
Mattade ut dem tills deras hår grånade i förtid.
Och de vände sig mot varandra, och de vände sig mot henne.
Visst skämdes de.
Men de klippte av de där guldiga lockarna.
Aldrig att de klädde henne i klänning.
Och de bannade henne när hon sjöng och gurglade.
De försökte förtvivlat få henne att passa in i den där mallen.
I den där bilden de hade haft.Någon mindre färgrann. Någon mer som dem. Någon mer anspråklös.
Och bit för bit mattades solskenet runt flickan av.
Och bit för bit böjdes hennes rygg.
Sluttade hennes axlar.
Undvek hon blickarna.
Tystnade hon.
Och när någon frågade möttes de inte längre av ogillande.
Nej, nu var det ingen som stramade.
De nickade bara, som att de var precis vad de hade förväntat sig.
"Jaha ja, Karin. Jaså".

Framtidsplaner.

Jag ska gifta mig med din spikmatta.
Sen ska vi skaffa en massa finska spikmattebarn.
Och det finns inget du kan göra åt saken.
Sedan kommer din spikmatta plötsligt inte ha tid för dig längre.
"Men du ser väl att jag är upptagen?", säger den, med två griniga ungar på vardera höft.
"Förväntar du dig verkligen att jag bara ska släppa det här och slänga mig på backen så att du ska kunna lägga dig på mig? Va? För att du är lite stressad."
Och då skäms du såklart.
Och förklarar att det naturligtvis inte var så du menade, att du bara undrade, och jo det var ju dumt.
Sen vågar du aldrig fråga mer. Och blir stressad.
Kanske funderar du på att köpa en ny spikmatta.
Men det känns inte värt det, du vet ju hur det kan bli.

Saxar nonschalant från fejan:

Regler: Femton böcker du läst som alltid kommer att följa dig. Lista de första femton du kan komma på - på max lika många minuter. Tagga sedan femton av dina vänner, inklusive mig så jag får se vad du läser. Tänk inte för länge.

Här mina 15 böcker i ingensomhelst kronologisk läsordning och med titlar efter vad jag känner förr att skriva. Naturligtvis är jag inte nöjd med listan. Känns som att en miljon titlar saknas. Men jaja, nu var det femton på femton minuter. So here goes:

1. Dröm att leva - Håkan Lindquist
2. Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
3. De små tingens gud - Arundathi Roy
4. Ingen passar in här mer än du - Miranda July
5. Babian - Naja Marie Aidt
6. Sommarsquash, Tokolosh! - Rachel Zadok
7. Bara sedan solen sjunkit - Johanna Sinisalo
8. Fakta om Finland - Erlend Loe
9. Misantropen - Jean-Baptiste Moliére (Poquelin)
10. Hon går genom tavlan, ut ur bilden - Johanna Nilsson
11. Spårvagn på Vintergatan - Niklas Rådström
12. Janne min vän - Peter Pohl
13. Förvandlingen - Franz Kafka
14. Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke
15. Hon simmade i havet vid Guanagaspar - Shani Mootoo

Och...

..om jag fick välja skulle hela världen vara centrerad.
Är det typiskt dyskalkyliker att känna en aversion mot allt som är indelat i höger respektive vänster?
Eller är det bara jag som är besvärlig igen?

Makaroniångest!

Idag är en sådan dag då jag bara vill ge över allt ansvar till någon annan, bygga en koja under köksbordet och läsa Kalle Anka pockets.
Jag har hamnat i en återvändsgränd utbildningsmässigt.

Jag vet vad jag vill läsa, men jag vet att jag borde välja något mer praktiskt.
Vardagligt. Ett jobb man går till och går hem ifrån utan att det utvecklat en på annat sätt än att man fått pengar till ytterligare en hyra.
Och naturligtvis råmar rebellen i mig av ilska. Och vanmakt. Men det är väl så det får vara.
Och varför kan jag inte ha tekniska intressen? Eller brinna för VVS, eller skogsarbete? Varför känns allt så främmande, förutom min älskade historia, religionsvetenskap och filosofi. Tänk bara att få förkovra sig i vackra böcker om kulturhistoria!
Vilken total lycka.

Men, men.
Det är väl därför man skaffar sig en hobby.
Som man har tid att ägna sig åt en månad om året.
Åh suck.
Det här är inte hur jag vill leva, får man backa? Börja om?
Allt ska inte vara roligt, men kan inte åtminstone en stor bit av vardagen vara rolig?
Måste verkligen allt vara grått makaroniklet och blaskig himmel?

Fiska upp mig!

Saker jag hittade i en tio år gammal dagbok:

"Hej!

Finns det något där innuti?
Ett frö som växt eller dött?
Kanske en fråga eller ett svar om hur det ska bli?
En mull som ur någonting blivit fött.

För mycket eller för lite blir aldrig nog. -NOG.

Alldeles för mycket ingenting.

/ David"

"Jag är trasig.
Det är inte mitt fel.
Jag ville aldrig.
Det struntar dom i.
Mitt huvud är trasigt.
Det har dom förvrängt.
Du är ful, du är ful, du är ful
Hur ska jag kunna tro er, när ni säger att jag är vacker?
Du är dum, du är inget, kommer inget bli!
har ingen framtidstro
mitt hjärta är trasigt
det har dom krossat
den man älskar skadar man?
Nej, det vet jag nu
Den man älskar ändrar man, till något den inte är.
Dom vet inte vad kärlek är.
Dom man älskar skriker.
Kastar saker på varandra.
Ljuger, ignorerar, sviker.
Och lämnar dig.
Min själ är trasig.
Den har dom slagit och skändat.
Finns inget kvar mer än sår.
Jag var bara ett barn.
Det struntade han i.
Jag är trasig.
Det är inte mitt fel.
Jag ville aldrig."

"Vet du att jag älskar dig?
Ja.
Det vet du.
Blir för distraherad här.
Tyvärr.
Kram på dej!

/ nanna mu"

"Jag är en stjärna lalalalaaaaaaa
Tiarorna sitter på mina armar.
Jag vet inte vad jag ska lysa på.
Så jag blundar och ler lite.
Nu stiger min mor upp.
Och jag måste lägga mig.
Hon heter Sohlvigg.
Fast jag fins för alltid.
Alltidalltidalltid......lalalaaaaaaa

/Zacharias liten"

"Det finns
saker som aldrig växer
halva
ofullbordade
väntande, svävande
tjockt i luften
du ler
för du tror
att det är nära
men
du vet inte hur
ovillig jag är
att leka
ditt allvar
att ljuga
dina sanningar
du ler
för du tror på lyckan
Jag
tror på
besvikelsen
ilskan
Jag vet
att jag inte gör
sådana som dig
lyckliga"

"Du ser aldrig mig, det äcklar mig"

Saken är...

...att man kan må hur dåligt som helst.
Men Nina och Mattias jagar allt negativt på flykten.

Ahlavjoahlavjohahlavjoh!

Clocks stop, tree tops.

"Din närhet är det vackraste som finns"

Pest.

Den där känslan av att allt är smittat.
Att allt och alla som varit inblandade måste amputeras för att sjukdomen inte ska spridas.
Amputera det. Amputera dem. Amputera stan.
Bort med det sjuka och låta det friska läka.
Där är jag nu.

Cause im a Scatman!

Jag:

hahaha, det är en brud som har kommenterat ett inlägg av Djurens Rätt...

"men att de ska va så jävla svårt!!!slakt utan lidelse!!!vart är problemet????"

M:

Jag vill bara ha lidelsefulla slaktare! :):)

Jag:

Zoofil-slaktare ÄR ju de bästa.


M:

definitivt!

Jag:

Ung. som när en tjej skrev att hon "poopade" runt i köket.

M:

Hahaha, fresht!

Jag:

Eller hur!

Hon syftade dock på att hon dansade runt till poppmusik.

M:

Hihi, poopmusik.

Jag:

(obs! putslustighet ahead) Kanske till Scatman?

nattsvammel 107.58

Kan inte sova igen.
Lyssnar på samma låt om och om igen,
som om det ligger en gömd mening i den.
Som att jag inte kan sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Somna är problemet, sömnen är inget problem alls.
Jag skulle kunna sova mig igenom livet.
Jag drömmer för mycket.
Det är svårt att vakna då.
Men somna kan jag inte.
Som att kroppen inte vill slappna av.
Som att tankarna inte vill sluta snurra.
Hej kaoshjärna. Hej kaosflicka.
Men du är ju vuxen nu.
Stor nog.
För gammal ibland.
Pojkklippt, naken och kall.
Och jag fortsätter svimma på badrumsgolvet.
Vakna upp med djupa märken efter kakelfogar över kroppen.
Vaknar kall och huttrande, och vet inte vad som hänt. Igen.
Plötsligt avlägset brus, sedan befinner det sig plötsligt i mitt huvud.
Och sedan slocknar det.
Igår sa jag att jag klarar mig själv, när han frågade.
Men egentligen saknar jag dem båda. Vännerna.
Egentligen känner jag mig lite isolerad i min ensamhet.
Instängd.
Som att jag upphör att existera om ingen ser mig.
Men det är ju helt befängt, och så varken tycker eller tänker jag egentligen.
Det är bara på natten den där lilla rösten börjar ställa frågor.
"Finns jag?".
När en sådan sak som att jag kan ställa frågan i sig är ett bevis på att så är fallet.
Och då vill jag bara skaka om mig själv och tvinga mig att sluta vara så liten.
Men man måste få vara liten ibland, sa jag till Siri.
Alla behöver vara små ibland. Alla vill krypa in i en trygg famn när de blir rädda.
Och jag brukade älska natten. Jag brukade se den som "min" tid.
När ingen tog plats utan det fanns utrymme, tid och lugn att tänka!
För det var alltid så viktigt. Är. Jag måste få tid att tänka, för att förstå mina känslor.
Kanske är jag lite handikappad? Lite känslomässigt retarderad?
Eller så är alla likadana egentligen. Jag vet som vanligt inte mycket om det.
Människor är överhuvudtaget så svåra att nå.
Man vill så gärna nå fram, finna något slags kärna. Men alla håller sin distans.
Och man kan aldrig förklara hur mycket man verkligen tycker om dem. Och behöver dem ibland.
Det finns liksom inte utrymme för annat än plattityder. Oftast.
Hej, jag saknar dig. Jag är inte van vid det här.
Jag hänger inte med längre.
Stillestånd.
Bara väntar på att tiden ska starta igen.
Som att du kan starta och stanna tiden hur du vill.
Som att du kan göra mig kattungemjuk och spinnande bara genom att stryka handen över mitt hår.
Som att du kan göra mig svag och foglig, med handen om min strupe.
Som att du gör allting lite bättre, lite vackrare, och så otroligt mycket roligare.
Så att jag bara väntar när allt det där försvinner.
Som att jag är kär. Som att jag älskar.
Jag är fortfarande inte van.
Som att förkroppsliga sina fantomsmärtor.
Lite så.
Som att tycka väldigt mycket om dig.
Som att fastna i din blick.
Som att inte kunna sluta le.
Som att lyssna på samma låt om och om igen.
Som att inte kunna sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Sömntabletten är min vän.
Hej kompis, ska vi sova nu?
Inte än, inte än, men snart.

Dagen då tiden stannade, för att sedan starta igen.

Hej, jag skulle kunna spränga hela världen.
Vartenda moln.
Göra varje gata till min.
Ta över hela staden.
Skrika mig hes.
Dansa mig trött.
Äta mig mätt.
Sova mig utvilad.
Vila trygg i mitt eget sällskap.

Jag skulle kunna.
Men jag kan inte.
Någonting hände.
Du hände.

Dagens diettips:

Vad gör man när chipssmulorna i botten av skålen är för små för att dippa?

Jo! Man häller dem i chipsskålen, geggar runt ett tag och äter sedan allt med sked.

Yummeh!

För det finns inget härligare än bittra människor utan självdistans:

Bitter: Kan människor sluta skriva på facebook att de älskar varandra? Helvete, ring ett samtal istället...

Jag: bittrast vinner!

Bitter: du är för korkad för att vara bitter, baby

Jag: maha, eller hur.
Jag: ‎...sa han bittert, liksom. jo det är fint.

Bitter: jag har sett dig i bittert tillstånd, det var ingen vacker syn. sluta klottra ned min vackra facebook nu...

Jag: haha, sluta propsa på att jag ska lägga till dig som vän då?

Bitter: som du vill

fejsbooka ensam och mol allena:

Jag

häääääääääääääj!

jag sa hej!

hej hej hej

heej heej heej

he-ej he-ej he-ej
21:44Jag

i rann all the way hååååååååååååååååååm!

cås i was all alååååååååååååååååååååån!

and no one answered the fåååååååååååååååååååååååååon!

when i called yovååååååååååååååån!

i said "why do you make me wait so lååååååååååååååååååååååång?"

"when you know that i låååååååååååååååååååång"

come along hop-along, let´s write our own såååååååååååååååååååååååååååång!

never leave me, never be gåååååååååååååååååååååååååån!

plingeli-plingeli-plåååååååååååååååååååååååååång!

Stella Maris

http://www.youtube.com/watch?v=pm_aut6RDAY

Nu är jag tråkig, men det KAN inte hjälpas!

I wrote this song two hours before we met.
I didn't know your name or what you looked like yet.
Oh I could have stayed at home and gone to bed.
I could have gone to see a film instead.
You might have changed your mind and seen your friends.
Life could have been very different but then,
something changed.

Do you believe that there's someone up above?
Does he have a timetable directing acts of love?

Why did I write this song on that one day?
Why did you touch my hand and softly say.
Stop asking questions that don't matter anyway.
Just give us a kiss to celebrate here today.
Something changed.

When we woke up that morning we had no way of knowing,
that in a matter of hours we'd change the way we were going.

Where would I be now if we'd never met?
Would I be singing this song to someone else instead?
I dunno but like you said
something changed.

På repeat i huvudet:

I'd rather be liberated, I find myself captivated
I'd rather stay bold and lonely, I dream I'm your one and only

Stop doing what you
Keep doing it to

I'd rather be jumping ship, I find myself jumping straight in
Forever be dozy and dim, I wake myself thinking of him

Stop doing what you
Keep doing it to

Things are getting strange, I'm starting to worry
This could be a case for Mulder and Scully
Things are getting strange, now I can't sleep alone

My bed is made for two and there's nothing I can do
So tell me something I don't know
If my head is full of you, is there nothing I can do?
Must we all march in two by two by two?

And as for some happy ending, I'd rather stay single and thin

Stop doing what you
Keep doing it to

Things are getting strange, I'm starting to worry
This could be a case for Mulder and Scully
Things are getting strange now I can't sleep alone...here

So what do you have to say about that?
And what does someone do without love?
And what does someone do with love?
And what do you have to say about that?

Refugee

Jag har ett singel-refugee camp i min lägenhet.
Det känns lite som att ta igen något jag missat, för närmre studentkorridor än det här lär jag aldrig komma.
Och närmre att vara tonåring igen, än såhär, lär jag inte komma.

Gårdagen spenderades på Sveriges allra minsta dansgolv, där jag och tre vänner var de enda gästerna större delen av kvällen, med egen dj och egen bar.
Old school reagge, Staropramen på flaska och dansömma fötter, svett svett och kompiskärlek.

Helt enkelt en såndär kväll man minns, som ett guldkorn.

Jag byter skepnad.

Skammen.

Nena: ..och nu går skam på torra land.

Gunnar:Gör den?
Bara sådär liksom? Den borde ju åka hem till sitt eget land tycker jag.

Nena: ja, vad ska den här och göra? ta alla vara jobb och
de snyggaste brudarna.

Gunnar: haha, ja
...precis! Spö borde den ha!

Nena: som fan!

Jag passar inte in nånstans, allting känns så fult och falskt.
Det skulle blitt nätt stort och starkt, nu är det bara inget alls.

So be it.

Så, efter tre månaders sjukskrivning lessnade jag totalt på att bråka med försäkringskassan, och påminna min läkare om att skriva sjukintyg och recept (tydligen har jag universums glömskaste läkare). Så jag gav mig fan på att ta mig upp igen, och här är jag nu!

Fitter, happier, mor productive.


Ägnar dagarna åt att odla frön, plantera om växter, fixa blomlådor, plåtburkar och det mesta man kan odla i, och läsa Film och religion på högskolan.
Sortera ut, organisera, förbättra.
Snart far jag ut till isoleringen i den finska myren.
Det blir bra.

Det som är riktigt bra för en känns oftast sådär.

Jag är glad hur som helst.
Men jag längtar efter något.

Att fejka sig igenom en konversation:

Hmmm... Brumbrum!
nenagamine mjaumjau
Hmmm... groffgroff
nenagamine kartoffel!
Hmmm... nein! du deine schweinstückstrüdel!
Hmmm... hmpf
nenagamine drei kartoffel?
nenagamine funf?
Hmmm... eine km kartoffel
nenagamine eine oberstorffer!
Hmmm... mit snisksschnatter, vielen gut
nenagamine meine fünfeltorkel esbracht!
Hmmm... aschtergeschiste fünfeltorkel!!
Hmmm... aber da drüben sind
Hmmm... alles sind stille
nenagamine das gebractbist nicht stille!
nenagamine das fünfeltlaus mitt mier
Hmmm... tanz mitzen jedes jetz
nenagamine und speise marsipan!
. nenagamine und trinken neintrink mit edelber
Hmmm... am den t
nenagamine scnell! bittung! das bier bist ein kartoffeltrink!
Hmmm... jaa aber, kartoffeltrink sind die gebeste alles nür und immer
nenagamine eh....jawohis gluewhine.
Hmmm... alles gudnüng!
Hmmm... viel spaz
Hmmm... eine gutach dir! wir hörens :)
nenagamine wir hörens

Jag sitter fast!
Helt insnärjd.
Och ju mer jag försöker lirka loss,
desto tightare snärjs jag.

Jag borde verkligen ringa och ordna upp allting.
Jag borde försöka första vad det är fsk vill ha av mig,
och ge dem det.
Jag borde ge mig själv några rediga örfilar
och gå ut på en promenad.

Jag borde få sova.
jag borde kunna äta.
Jag borde slippa må illa någon minut under dagen.
Jag borde slippa värken.
Jag borde ringa.

Jag borde träffa Lotta och få prata.
Rensa huvudet.
Kanske reda ut något, se något hopp i allt.
Men jag vet inte vart jag ska börja.
Och jag skäms.

Jag vill bygga ett bo i min säng.
En mikrovärld under mitt täcke.
En värld för mig och katterna.
Men det fungerar inte så.
Ork får världen att gå runt.
Energi skapar liv och rörelse.
Ork och energi är vad jag inte har.

Och fast att jag vet att lösningen bara kan komma inifrån mig själv,
så kan jag inte sluta önska att någon ska komma och stötta upp mig.
Ta mig härifrån.
Ge allting någon sorts mening.

Men jag vet ju att allt ont leder till något gott.
Jag måste bara hålla ut.
Det är på väg.
Det kommer något gott.
Kanske precis runt hörnet.

Jag drömde att glasen krossades i min hand.
Tunna som papper.
Det var så fåfängt.
Gång efter gång smulades de i min hand,
till små vassa fragment som borrade sig in i mitt kött.
Och bredvid stod Siri förtvivlad och såg på.
Hennes favoritglas, och jag kunde inte rädda ett enda.
De krossades i min hand, blodet rann
och jag kunde inte, kunde inte, kunde inte
göra någonting.

och ännu ett filmtips...

Världen är på väg att gå under.
Alla växter och djur har dött.
Kvar finns få människor som kämpar för sin överlevnad, i en värld utan mat.
I en värld där människans absolut fulaste sidor visar sig, och kannibalism
är vardagsmat.
Och mitt i detta inferno av död och undergång kämpar en man för att få med sin son till kusten, oskadd.
Vad som väntar vid kusten vet de inte, men de behöver ett mål, något att hålla fast vid.
Det här är alltså en undergångsfilm, men inte en i mängden.
Där de andra satsar på bombastiska effekter handlar the Road om att tona ner, om att ge oss vinkar mer än att utsätta oss för terror. Om att med små medel föra historien framåt. The Road, baserad på Cormac McCarthys Pulitzerbelönade roman, är även en historia om att försöka hålla fast vid ett civiliserat liv, medan världen omkring en faller i spillror.
Men mest av allt är det en historia om en förälders fruktansvärt stora kärlek till sitt barn, och hans otroliga kamp för att skydda det, med alla medel, även om det innebär att själv skada det.

Jag tror att jag har glömt bort vem jag är.
Vad jag ville, vart jag är på väg.
Som att helt tappa orienteringen.
Som att plötsligt befinna sig i ett tomrum,
och inte veta vilket håll som är upp.
Vartåt ska jag sträva?

Hypa

Förra sommaren hypade jag Johannes Östlund, pinsamt nog hade jag inget att lägga upp som belägg för mitt hypande förutom låten han skrivit om mig.

Nu har han, efter en del påtryckningar, äntligen skaffat en myspace.
Så lyssna, jag må väl inte se helt opartisk ut, men jag tycker, och har alltid tyckt
att det är ett mysterium att han (och Said Hussein) är osignade.

Så, nu kan ni som har tråkigt roa er med alla dolda länkar i texten ovan.

Propagera mera!

Läs mer här!

"Earth Hour förleder människor att tro att hushållens elkonsumtion har någon större betydelse för klimathotets utveckling, och att den skillnad man själv kan göra, utgörs av att man håller sina lampor släckta. Det är fel. Lyckligtvis finns ändå stora möjligheter att påverka utsläppen av växthusgaser. En rapport från FNs jordbruksorgan FAO har visat att animalisk livsmedelsproduktion globalt sett står för 18 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Det är mer än den samlade växthusgasutsläppen från världens alla transporter. De som vill hjälpa till att drastiskt minska utsläppen kan därför enkelt göra det. Man gör det genom att helt enkelt välja bort köttbiten från sin middagstallrik. "

Filmtips 3:

Det första jag gjorde när filmen var slut var att andas ut, utan att ha varit medveten om att jag hållt andan. Vilket säger något om hur tät den här filmen är.
Bright Star handlar om den sista tiden av John Keats liv, således vet man på förhand att det inte kommer att bli en glädjefest. Men Jane Campion har, med hjälp av otroligt äkta skådespeleri, lyckats skapa en film där känslorna hålls lågmälda och de suggestiva stämningarna talar mer. Glädjen uttrycks med små, men ändå i högsta grad igenkännbara, medel. Sorgen överdrivs aldrig i dramatiska gester.

Filmen handlar som sagt om de sista åren av Keats liv, och därmed hans treåriga romans med Fanny Brawne. En kärlekhistoria som tog slut i och med Keats död, 25 år gammal, utblottad och i tron att han var misslyckad som poet. Filmen är finstämd, bildspråket vackert utan att vara överdrivet. Tvärtom hålls allting avskalat och som sagt äkta. Ändå lyckas Jane Campion förmedla en massa känslor och stämningar, som mitt eminenta sällskap uttryckte det: "Det är som att få alla sina olyckliga kärlekar på en gång".
Det här är absolut inget dramatiskt, fjolligt kostymdrama för brudar där Mr. Darcy kommer spatserande i tights och kråsskjorta och kastar svåra blickar om sig.
Det här är helt enkelt en otroligt varm, vacker, sorglig och fin film. Se den!

Filmtips 2.

Wes Anderson does it again?
Faktiskt skulle jag säga att det här är en så typisk Wes film som en film kan bli,
trots att detta är något så ovanligt som en dockfilm för vuxna. Vilket för övrigt är en raritet i våra tider av animation. Att filma med dockor kan ses väldigt omständligt, med bild för bild-filmandet, otaliga huvuden för olika känsloyttringar etc, men effekten är otroligt fin. The fantastic Mr Fox är baserad på barnboken av Roald dahl, men där andra filmatiseringar (som tex Burtons Kalle och Chokladfabriken) osar herr Dahl så har Wes tagit sagan och gjort om den till, just det - en typisk Wes Anderson film, med allt vad det innebär så som knepiga, men fantastiska karaktärer. Dysfunktionella familjer (se: The Royal Tenenbaums), och svårigheter att visa känslor. Även de gula kapitelrubrikerna, som för historian framåt är typiskt Wesiskt.Dessutom måste jag, som musiknörd, ge ett pluspoäng för den fina hillbillysången av ingen annan än Jarvis Cocker. All in all är det en otroligt charmig saga. Se den!



Alice in Wonderland
Ännu ett gigantiskt projekt av herr Burton.
Åter igen fantastiska miljöer, de typiska skeva snirklarna.
Åter igen Johnny Depp.
Åter igen frugan Helena Bonham Carter. Åter igen stämningsfull musik av geniet Danny Elfman. Åter igen en känsla av...var det här allt?
För åter igen har herr Burton lagt allt krut på miljöerna, specialeffekterna och handlingen - och därigenom missat att fördjupa karaktärerna.
Vilket är precis vad som saknas för att nå upp till Edward Scissorhands-klassen.
Mindre tjaffs, mera karaktär tack! Annars är det ett fint äventyr, jakter, action, slag, vänskap, drycker att dricka, kakor att äta, flamingos att spela kricket med och allt som man kan önska, men tyvärr är det ju så att är det en Tim Burton film så förväntar man sig mer. Bättre lycka nästa gång.

Det här är ett av skälen till att herr zucky är en av mina favoriter:

z: majskorv
n: majskolv
z: smulbaj
n: smulhaj
z: strulhaj!
n: strutskaj!
z: smutspaj!
n: snuskmalaj!
z: strutsäppelpaj!
n: snuskäppelpartaj!
z: snuskärtor från Shanghai!
n: stjärtsnuskor från Paraguay!
z: skärtorsdag i Versailles!
n: särbostad i Valhall!
z sär-ko på prispall!
n: säpo och snipptall!
z: Baloo drar en trall!
n: Janu kickar pall!
z: Barbro stickar en ishall!
n: farbror klickar med musarm!
z: tandtroll ur ändtarm!
n: fransk-folk med vev-arm!

frustration

det här är skrika tyst
det här är dunka huvudet i väggen
bita ihop
mala tänderna om natten
vänta, mest av allt att vänta

tolka varenda budskap
försöka läsa in något sorts svar
det här är att veta, veta hur länge
det här är att veta, att tiden kanske
inte har någon betydelse

det här är minnesbilder
känslominnen
en hand över ryggen
ett leende
smaken

det här är tigerburen
vankandet
väntandet
timmar som kryper förbi
glas under huden


ni vet vad det här är

Månadens filmtips:

Missade du de här filmerna på bio borde du ta och göra något åt det snarast!


Where the wild things are.

Som barn älskade jag barnboken filmen är baserad på.
Därför hade jag höga förväntningar när jag väl satt i biosalongen.
Men jag måste säga att de infriades.
Miljöerna i filmen är fantastiska, monstrena ljuvligt bildlika och levande och historien vacklar skört mellan glädje och sorg. En odyssé bland allt sårbart och svårt med att vara människa (och monster). Och den finaste repliken stod K.W för, då hon i slutet säger "Don´t go, I´ll eat you up I love you so."
Det hördes högljudda snyftningar genom salongen då filmen var slut.
Se den!



Terry Gilliam does it again?
Det var mest en slump att jag ens såg denna.
Jag hade, märkligt nog, inte hört ett ord om den nämnas utöver de som handlade om att den är den sista filmen Heath Ledger spelade in. Men den visade sig vara en extremt positiv övverraskning.
Som sagt dog Heath Ledger under arbetet med filmen, därför tvingades regissören ta till en något okonventionell lösning för att kunna fullfölja. Tre av Heaths skådespelande vänner ( Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell) hoppade således in för att spela tre olika versioner av Heaths roll Tony.
Tack vare filmens format fungerar det strålande.
The Imaginarium of Doctor Parnassus är nämligen, utöver en jäkligt jobbig titel, en fantastisk fantasiresa. Det är skitigt, det är burleskt, det är sockersött, det är tankeställande abstrakt och det är jävligt bra!
Filmen lyckas med allt man önskar att Tim Burtons filmer ska vara.



Den mysigaste filmen hitills i år är Away we go.
Jag har en förkärlek för sökande off-beats, och i den här filmen får man följa gravida off-beat paret Burt och Verona på deras resa efter ett ställe att höra hemma på. Under resans gång möter de olika människor i olika sorters relationer. Den ena mer extrem än den andra. De inser även att de som ser perfekta ut på ytan kan dölja mycket om man bara skrapar lite, och att det som de har tagit för givet kan vara en stor sorg för andra. Men mest handlar filmen om kärlek, och att hemma inte behöver vara en plats, utan lika gärna kan vara en person.

Ligga vaken om nätterna och tänka
palindrom
paradox
fraktal
Ligga vaken om nätterna
och känna hur det kryper under huden
små fragment av rastlöshet
sökljus över brunblommig tapet
berg av romaner
urvattnad musik
sovande katter
rastlösa steg över rastlös parkett
fingrarna skriver
palindrom
paradox
fraktal
- jag väntar.

Dagens upptäckt:

Sanna tipsade mig om Raveonettes, och jag var lite skeptisk men gav dem en chans iom att jag gillar deras jullåt(från indie x-mas).

Jag blev dock positivt överraskad.
Raveonettes låter som man skulle ha kört Jesus & Mary Chain, Brian Jonestown Massacre och Magnetic Fields i en mixer.
Och jag råkar gilla alla tre ovanstående band.

Och har du ingen aning om hur något utav banden låter så
tänker jag vara "snäll" och slänga in smakprov på samtliga.
Min allmänbildande present till dig denna söndag.

Enjoy!

P.s för extra nördfakta så figurerar två av banden på soundtracket till Lost in translation, som för övrigt är en jäkligt fin film med en jäkligt fin skådespelare. D.s








Skulle du fortfarande vara skeptisk till min iakttagelse så jämför ovanstående med dessa två:






I rest my case!

Fallera på att interagera, sedemera regretera, introvertisera.

release, reeboot, retake.

Jag vill att något ska hända nu.
Något nytt, något fint, något roligt, eller bara något vad som helst.
Det är som vanligt för mycket stagnation och stiltje.

Och när det väl händer något är det något av mindre trevlig karaktär.
Som att man välsignas med vetskapen att halva stan har fört en smutskastningskampanj
emot en.
Ja men hurra vad trevligt.
Särskilt när de inblandade består av 1 del mina vänner och bekanta samt 1 del människor som överhuvudtaget inte känner mig.
Man kan ju undra hur de då anser att de kan gå runt och uttala sig om min, tydligen bristande, karaktär.
Men att förstå sig på människor är ungefär lika givande som att stånga pannan mot valfri betongvägg.

Jag behöver vänner, händelser, kramar, små resor, glada kvällar, bra musik, vår och kärlek.
Den här gråa gröten tynger ner mig i dyn.

Men vi tragglar på, snart vänder det.

Snart, snart, snart!

lillebror.....

...har sett för mycket Stefan & Krister i sina dar:

nenagamine sa (20:14):
du ser

henrik säger (20:16):
...sa jesus till den blinde och gjorde honom stum

Att håna sig själv.

Jag skulle bevisa att det hur lätt som helst att bara
improvisera ihop lite Birro-poesi:

...likt en solskensbulle steg solen över de tacksamma människor i deras små hyddor av självinsikt där de likt varor på ett rullande band tog sig fram genom vardagsdjungeln för att finna meningen i ett nytt paket mjölk, eller en ny sorts schampoo.


Man tar en del dravel, floskler etc och sätter ihop dem = Tadaa!
Pluspoäng om man får med något om den lilla människan.

Det roligaste är att det jag skriver på skämt
är bättre än det jag faktiskt skriver!
So hey, the joke´s on me.

"and im not happy and im not sad"

Alienerar jag mig, eller blir jag alienerad.

Ibland känns människor omöjliga att nå.

Ibland önskar jag att jag kunde sluta lyssna.

Och nästa person som hävdar att det är en bra sak att öppna sig, att släppa in någon,
får en pjäxa i huvudet.

Jag kan odla mitt utanförskap, gödsla det med bitterhet.
Eller så skakar jag av mig det här med och går vidare.

Lite bittrare, lite hårdare - men på benen.

So be it.

om att få tänka sina tankar ifred.

Det här med att ha människor omkring sig är så fruktansvärt uttröttande.
Människor kräver så mycket. Man måste bekräfta dem och ge dem feedback konstant.
Jag vill bara gräva ut ett hål i tiden, ta med mig mina böcker, min säng och mitt badkar. En spinnande katt. Försvinna ett tag.

Människors känslor är så trassliga och svåra att följa.
Allt ska gå via så många omvägar fysiken tillåter.

Jag är bara så trött.
Jag diskar
lagar mat
bakar
pluggar
städar
fixar
- men jag orkar inte ha roligt.
Jag orkar inte umgås.

Jag vill vara ensam med mina tankar, mina känslor.
Min tid, och mitt utrymme för mig själv.

Det är inte själviskt, det är självbevarelsedrift.

Jag vet inte vem jag är när alla pratarpratarpratar hål i mitt huvud.
Jag vill förbli intakt.

Jag
Vill
Vara

Bara så.

Tack!

Veckans stora förälskelse:

nej, jag finns inte kvar där.
litet ömkligt kryp under stenen kröp
närde sina nojor
alla drömmar ströp
åldrande kropp som växer utan riktning
tankar spretar utan mål
vakar över sovande kroppar
med barnets våldsamma begär
sovande ryggar hör inte
ser inte
ger inte
aldrig nog
deras kärlek är en sovande sådan
min kärlek är smörkniven mot strupen
och kattungemjuka charader
men ändå
nålar alla lappar på din rygg

Samtal med zach 587.2

Zacharias:

ringer expressen

-jag vet vem gävles ploghäxa är, det är självaste kungen av gävle!!!

klick

-hallå???

-haaallååå?

klick

Sjukt spännande uppdatering.

Så, i söndags for jag och J till Uppsala.
Sov hos snälla herr paradise hotel-pontus (tack så mycket igen, om du skulle ramla över det här) för att på måndagen besöka Uppsala akademiska sjukhus.
Vad skedde då där? Jo det ska jag förtälja eder att jag blev visad in i ett typiskt undersökningsrum där jag fick klä av mig på överkroppen, kopplas till ett otal elektroder. Vidare kopplades en infart i mitt armveck, och så körsbäret på toppen - en tjock silikonsladd med inte mindre en fyra silverkulor på som skulle in genom näsborren och ner i matstrupen. Underbart!
Sedan elektrifierades mitt stackars intet ont anande hjärta till bristningsgränsen via tidigare nämnda sladd samt maskinen från helvetet.
Dock gav inte denna behandling ensam ett tillfredaställande resultat, så beslut togs om att dessutom spruta i mig en del olika stresshormoner intravenöst.
Tillslut krampade och ryckte jag i hela kroppen, samtidigt som jag hyperventilerade charmant. Väldigt värdigt.

Efter detta trauma vinglade så en speedad nena, hög på adrenalin, och en mycket trött J omkring i Uppsala centrum. Jag fick presenter, J fick en högt älskad Acne tish, det fikades med underbara och mycket saknade herr Natanoj och åts en hel del Jelly Bellys. Naturligtvis var det signalfel mellan Uppsala och Stockholm vilker resulterade i att man fick vara glad om man fick åka någonstans över huvud taget.
Action action!

Nåväl, det var det om Uppsala-traumat.

Utöver dessa otroligt raffinerade nyheter så har jag dessutom slutligen
erkänt för mig själv att min högt älskade pasta inte är bra för mig.
Ett sådant tecken som att jag faktiskt svimmar av en för hög dos kolhydrater och socker talar sitt tydliga språk.
Så nu mer lever jag på en mycket kolhydratfattig kost.
För att krångla till allt lite mer, utöver mitt vegetarianskap liksom.
Och som en bieffekt av detta beslut har jag rasat 3 kilo i vikt. Hepp!
Något att fundera på ensamma regninga dagar. Eller vad herrskapet nu behagar.

Nåväl, jag kan passa på att bekräfta att jag numer har pojkkort hår, efter att jag försåg J med en sax och fullt kreativt ansvar. Jag gillar det.
det är fint när man upptäcker oanade kvaliteér hos nära och kära. Praktiskt om inte annat.

Men nu får det vara nog med malandet, här ska lagas skogsvamppanna och sovas skönhetssömn för imorgon har jag den äran att få äta lunch hos J´s farmor.
Jomenvisstserru!

Musiktips på det:

Anna Järvinen - Man var bland molnen/Jag fick feeling
Joel Alme - Waiting for the bells

Enjoy!

Mer om Haiti:

Hej!
Med tanke på den exceptionella mänskliga katastrofen har vi beslutat att från och med idag och två veckor framåt inte ta betalt för sms till hjälporganisationer kopplade till 90 nummer med hjälp till Haiti . Dessutom skänker vi 5 kronor för varje SMS till katastrofhjälp för Haiti.
Kunder till Telia och Halebop som befinner sig på plats på Haiti kommer även att från och med imorgon och två veckor framåt kunna ringa och smsa utan kostnad till hela världen. Det kostar heller ingenting för kunderna att ta emot samtal.

Med vänlig hälsning
Karin Nordlund
Informationsansvarig Telia Kundrelationer

Haiti

Skicka LIV till 72990 så skänker du 50 kr till Läkare utan gränser som är på plats på Haiti.
Av 50 kronor går ca 41 kronor till Läkare Utan Gränser genom operatörerna Tele2, Telenor och Telia, ca 33 kronor genom Tre.

My moon, my man.

Eligible, not too stupid
Intelligiable, and cute as cupid
Knowledgeable, but not always right
Salavagable, and free for the night

Well my heart's runnin' round like a chicken with it's head cut off
All around the barn yard falling in and out of love
Poor thing's blind as a bat
Gettin' up, fallin' down, gettin' up
Who'd fall in love with a chicken with its head cut off?

It ain't pretty

En kråkpojke
Tilltuffsad och ruggig
Fallen ur sitt bo
Du lyfter den med ömma händer
Sträcker dem så högt du når
Näbben som kniper om dina fingrar
Den svarta glansen i dess ögon
Fjädrarnas matta sken
Dess ömtåliga värme mot din hud

Nyår, rakning, lathet och annat skitspännande.

Herregud, julen har lämnat mig orkerslös.
Jag har rester på skolarbeten att ta itu med.
Jag måste styra upp min lägenhet efter det, i min frånvaro, stora förfallet.
Jag har människor att besöka, viktiga samtal att ringa (och när ska jag hinna det? måste hela Sverige stänga inför varje högtid?). Och sånt där vanligt betydelselöst tjafs.

Igår upplevde jag ett sådant starkt ögonblick av total lycka att jag faktiskt började gråta. Förvånande eftersom att jag oftast inte är den första att visa stora känslor (nykter). Men det var fint. Hallelujah.

För att spä på med ointressant skit kan jag ju upplysa herrskapet om att jag är något fantastiskt ur fas med tiden.
Jag kollade nämligen precis dagens datum, och blev något förvånad då jag insåg att nyårsafton infaller imorgon. Oh my gee! Är jag förberedd? Niet. Och strax därpå blev jag upplyst om att festen jag ska attendera har evolverat till ett knytkalas. Så nu ska jag tänka ut en bra rätt, serverad i aliminiumlåda, att förära festdeltagarna med. Herrenjumala.

Jaja, jag säger som vanligt - ler man stort, och beter sig allmänt charmigt så är det ingen som tänker på att man ser ut som plöööh. (Yeah right). Men jag vet inte, jag vet att vissa bekanta har kollat hårupsättningar till nyår sen en månad tillbaka, och jag vet att en viss herre har farit till storstaden bara för att köpa sig en passande nyårsstass. och jag då, kommer jag att raka benen, sätta upp håret och rota fram ett tjusigt halsband? Inte troligen, jag är för obrydd för att orka hålla på och krångla så med något så ovärt som mitt utseende. Missuppfatta mig rätt nu, jag ser gärna bra ut - men på enklaste möjliga sätt. Man skulle kunna säga något om "slacker to the bone", eller så ser man det bara som ett tecken på att jag har en skönt befriande icke-shönhetsidealspress. (Hej, hittade jag just på ett eget ord?).

Hur som helst.
Vem fan orkar raka benen på vintern ändå?
Kanske en av världens mest menlösa sysslor.

Och ska jag vara ännu mer på tvären kan jag passa på att meddela att jag ämnar fira
in det nya året nykter. Det ni. Nyårsfylla känns om något mer menlöst.

Jaja, skälet till att jag sitter och orerar såhär är att meningen är att jag ska
skriva en observationsanalys just i denna stund. Och.Jag.Vill.INTE!
Men, att sitta och dänga sitt envisa, tjurskalliga huvud i bordet löser inte mycket.
Så, observationsanalys it is.

Gott Nytt på er!
Och kul att ni fortfarande orkar läsa mitt dravel.

Jomenvisst!

hej jag är ensam, men ganska snäll
jag kan vissla och vicka på rumpan
dansa och baka kakor
jag kan inte knäppa med fingrarna
och ibland vill jag vara liten liten liten
och andra gånger stor
och jag måste få bestämma musiken
och jag måste ha hårband
jag vill ha prickiga stövlar
och en röd t-shirt med en blå uggla på
jag har svårt för att sova själv
jag har svårt för att låta bli att balansera
jag gör baletthopp på stan
jag sjunger fåniga sånger
man skulle kunna säga att jag är knäpp
eller så kallar man det charmig
and a cherry on top.

Är...

...elakast i stan!
Men det är ju inte så egentligen.
Det ser bara så ut.

"För det är så med kärleken, den går alltid sönder..i bitar"

(C.E Häckner, Björnes Magasin)

Såäre!

Zacharias:

hahaha

du och ditt stora djävla hjärta

Jag förstår mig inte på...

Människor som ser livet som en tävling där det gäller att lägra så många som möjligt.
Oskulder ger pluspoäng.
Vem fan vill ligga med en oskuld?!
Jag menar kan man hitta en större garanti för dåligt sex?!
Sen när vet oskulder vad de ska göra i sängen liksom?
Och det här "Hurra, jag har könsafter från hundra pers på min bäddmadrass!",
det är bara så sorgligt.
Hur trasig i huvudet måste man inte vara för att på allvar tro att det är en beundransvärd sak?

Nej, människor.
Detta obegripliga släkte.
Bara tanken på att försöka förstå mig på folk
äcklar
tröttar ut
och irriterar mig.

Jag påstår inte att jag är bättre än andra.
Bara att de där aktiviteterna och synsätten helt enkelt inte är min grej.
Och jag håller mig helst långt borta från utövarna tack.

And never the twain shall meet

Frustrerat illiterärt babbel.

Saknar jag kanske dina ögon
Din hand på bordet
Min frustrerade önskan att nå fram
Men den glättiga ytan som stod i vägen
Svårmodet du dolde, försökte dölja
Men bristfälligt
Alla sprickor du spacklade över
Allt du sopade under mattan
Och jag undrar vad som skrämt dig så
Du är så rädd!
Men du låter mig inte nära
Sorgsen ser jag hur du utför din charad
Trasig, Förvirrad
Kommer du någonsin hitta hem
Om du aldrig vågar
Du är barnet, på trappan
Med handen om dörrhandtaget
Som vänder
Som alltid vänder.

Men annars är vi helt normala!

Nena: "Skinkan på mackan, och mackan på skinkan, och skinkan på mackan - hej!",
är det den bästa låt du någonsin hört?

Siri: Neeej....men jag tycker väldigt mycket om dig ändå.




Nena: Tycker du om mig?

Siri: Ja

Nena: Tycker du om bananer?

Siri: Ja!

Nena: Tycker du om när jag dansar som en banan?

Siri: Hur dansar bananer?

Nena: Tjuttiruttidoo...

Siri: Hahahahaha!




Siri: (kommer fram och skakar nenas hand)
Gratulerar, gratulerar!!!

Nena: Till vadå?

Siri: Att du har världens bästa barn!

Finaste.

a

Och jag lyssnar på Theodor Jensens Bapada om och om och om igen.

Hepp.

Vi har hamnat i ett stillestånd.
Siri har scharlakansfeber.
Jag har blivit matförgiftad av den mystiskt pizzamannen.
Här inne står tiden stilla.
Omvärlden rör sig i ett helt annat universa.
Jag funderar på folks höga tankar om mig,
och försöker hitta grunden till dem.

Det är svårt.

Hon sa nästan förlåt-
Jag säger inget annat.
Men likväl - det är bara ett ord bland andra.

Så ser du allting rusa förbi.
Men skevt, förvridet.
Det var inte här vi skulle vara.
Men du vet att du förtjänar det.
Du vet hur de glädjer sig åt din olycka.
Hur de skulle frossa i dina patetiska tårar.
Men inte ens det spelar någon roll.
Ynkligt hulkande ber du tiden att böja sig.
Förgäves.
Förgäves.
Förgäves.

Du är värmen under täcket
målar svetten mot min rygg
fastnaglad mot väggen av dina vassa ben
växer tanken
slår mig fri
i köttet växer längtan efter känslan
när det rinner över
och det flödar i evighet
en kort sekund
en känsla kanske inte värd att dö för
men att riva upp allt
offra dig för köttet
för fallet
för allting som lossnar
som släpper
för det pulserande livet
när världen skakas
rytmiskt för mina ögon
du vänjer dig
jag värjer mig
jag klöser mig fram
lämnar hål i väggen
lämnar jag

retarderad- inte känslokall.

Samma dag som jag får veta att min älskade kusins mamma har gått bort
gör jag alltså slut med den bästa pojkvännen jag någonsin haft.

Emotionellt handikappad någon?



You´re gonna find someone new
I really hope you do
Cause I love you
The sun will come on through
It will shine for you
Cause I adore you

Julknark och sömnknark, presenterat av drogmotståndaren af Liljedahl.

Jag ligger vaken om nätterna och skriver obskyra dikter och knepiga noveller i mitt huvud.

"Spenatsås över din ovilliga lekamen
Din allt för bistra blick ur docksminkat ansikte
Sensationslystet kommer jag i din mun"

eller vad sägs om en novell som behandlar ämnet:

Att desperat gräva ett hål i jord, med sina bara händer.

Nej, det går inte riktigt bra nu.
Så jag ska nog återta vänskapen med en kär gammal vän,
via herr doktor. Sen kommer jag sova som ett litet barn.
(Vilket för övrigt är en märklig liknelse, vilket vi småbarnsföräldrar mer än väl är medvetna om).

Är det åldern som gör att varje vinter känns tröttare och apatiskare än den förra?
Eller är det sommarens fröjder (läs: torka rumpor på äldreboende) som får en att förtränga hur den förgående var?

Men vi kämpar på, visst?
Vi tar oss i kragen, kammar skägget, raggsockorna på.
Ut och göra dagen (som ser ut som natt) med rimfrost i näsan,
och gatljus i blick.

Men snart är det jul, då kan vi knarka oss höga på pepparkakor, glögg, julkulor, ljusslingor, apelsiner med korinter, nu är det jul igen.., tomtens verkstad, alladin-choklad och hela jävla baletten!
Och underbart ska det bli!
Det här ska fanimej bli den juligaste julen i mannaminne, här ska bakas, pysslas, pyntas och slås in så att det står härliga till.
och sen får man helt enkelt försöka hålla kvar den känslan tills april, då det äntligen, äntligen så smått börjar våras.

Så ser planen ut.
Däremellan kommer inte fasta, utan en hemtenta, en dugga, ett par reflektioner, ett par observationer, 6 restdagars VFU och..just det...min födelsedag.

För övrigt är jag glad att jag redan haft svininfluensan, jag har nämligen inte tid att vaccinera mig, med medföljande sjukdagar.
Dagens I-landsproblem.

k

du är pojken som sköt ett hål i sin egna hand
som gick genom livet med handen i fickan
rädd för att vara, i deras ögon
rädd för att störa
talar du för högt?
alltid tystlåten
glider du undan
så stark
så säker
så rädd
så vilse
tunn fernissa över såren
lappar du hålen
håller fasaden som ett plank
här finns inget att se
men här finns allt att se
det mjukaste lilla djur
katten som kröp ihop i min famn
sökte min hand
trygghetstörstande du
bygger dig ett bo bland mina kuddar
behåller dig här.

Höst.

Genus.

I ett skyltfönster sitter en skyltdocka med benen hängande över en kant, mellan knäna har hon en pumpa som är mer rutten än pumpa.

Nena: Såg du pumpan?

K: Pumpan var inte direkt vad jag tittade på.

Nena:...du kollade alltså in skrevet på skyltdockan?

K: Ja.

Nena: Du är medveten om att det är en plastdocka? Vad tror du att du ska hitta där liksom?

K: Allt jag någonsin drömt om!

Nena: En rutten gammal pumpa?

10# fakta om mig, 6-10.

6# Jag är blyg, reserverad och anser att jag ser konstig ut.
Det är väl inte särskilt spännande fakta, men konstigt nog har folk extremt svårt för att tro på det.

7# Jag har svårt för människor, men när jag träffar någon jag tycker om så fäster jag mig hårt vid dem. Vilket kan generera en viss separationsångest när relationer (ja jag pratar även (läs: framförallt) vänskapsrelationer här) rinner ut i sanden.

8# Jag kan inte knäppa med fingrarna, och kommer med största sannolikhet aldrig någonsin lära mig att göra det.

9# Jag har både tagit ryttarmärket, samt dansat jazzbalett.

10# Jag är ambidextral, men blev som barn instruerad att endast använda vänsterhanden till att skriva et cetera. Vilket har resulterat i att jag skriver undermåligt med båda händerna, och har rejäla problem med bestickföring.

Så, det var det!

10# fakta om mig, 1-5.

Jag blev uppmanad att göra det här.
Om ni inte tror mig så har jag bevis.

Det är alltså inte så att jag tror att det landet runt sitter människor
och bara trånar och längtar efter att få veta lite, lite mer om just mig.
Nej.
Det är alltså så att jag har läst, svart på vitt, i ovan taggade blogg att någon, det vill säga Fina F´linn, vill veta mer om mig.

Och vill hon det, då får hon det!

So here goes, som anglosaxerna säger.

1# Jag blev en gång erbjuden att läsa upp mina samlade dikter på folkets hus i Trollhättan, som kvällsunderhållning för Trollhättans poesi-intresserade. Det skulle med andra ord bara vara jag som stod där, mol allena, inför publiken.
Jag vägrade. Och skälet till att jag vägrade var helt enkelt att mina dikter vid den tiden verkligen, verkligen, verkligen sög.

2# Jag verkade ett tag under pseudonymen Tiger-Bay Attich.
Detta på grund av att min kusin under gymnasiet fick i uppgift att intervjuva en poet hon såg upp till. detta vågade hon inte utföra, alltså intervjuvade hon istället mig. Dock var det allmänt känt att vi var kusiner, och hängde ihop som ler och långhalm. Därav pseudonymen. Namnet spånade vi ihop, under mycket skratt, ett par minuter innan redovisningen. Meningen var att få fram något som verkligen lät pretentiöst. Sedan hängde den kvar ett tag. Oklart varför.

3# Jag har fobi för fisk, skaldjur och fåglar.
Finns det något äckligare än kalla, hala, stirrande, gapande fiskar?
Ja! Kalla, hala, stirrande, gapande fiskar som sprattlar på land.
Styggelse! Och skaldjur, jag kommer aldrig förstå människors behov av att äta insekter som lever i havet. För det är precis vad ni gör. Knäcker skalet på gråsuggans kusin och sörplar i er saften. Kräftskivor är en enda studie i vidrighet.
Och fåglar, se Fåglarna, Hitchcock´s klassiker. Gärna efter att som barn ha blivit attackerad av ett måspar, desperat försvarande sina ägg. Kom sen och säg att det är en ologisk och fånig fobi. I dare you!

4# Jag är döpt efter en skallig undulat.
Först delade vi förnamn. Sen insåg mina föräldrar det opassande i att prata om att barmhärtighets nacka det skalliga kräket,när det kan missuppfattas gravt. Så då döpte de om undulaten - till mitt andranamn. Tack!

5# Jag har en gång fått ett munspel kastat på mig, av Ulf Lundell.
Jag har sedan dess ogillat honom.

Groteska cravings.

Högskolan i Gävle i maskopi med CSN förvägrar mig fortfarande pengar,
på grund av en virrpanna till lärare som helt enkelt glömt rapportera in min närvaro från de lektioner jag restade förra året. Tack!

Som vanligt leder fattigdom till att man hittar saker man näst intill skulle kunna sälja sin egna farmor för, dock har jag aldrig träffat min farmor så mina emotionella skrupler är inget direkt hinder, moraliskt där emot...

Hur som helst, idag är jag krasslig, så här kommer lite av de där sakerna jag halvt längtar mig fördärvad efter just nu:



Stolthet och fördom och zombier
Jane Austen & Seth Grahame-Smith.

Detta är precis vad det låter som, en nyutgåva av Jane Austens klassiker - i zombietappning! Jag måste ha den här boken! Och tänk bara hur perfekt det vore att ha den just nu, när jag är sjuk och bara ligger hemma och väntar på att feberfrossan, halsontet, hostan och hörselgångsinflammatinen ska gå över.











Trots det, för oss finskar, mycket tveksamma namnet så är jag fortfarande sjukt sugen på att testa Lush Henna Caca Rouge.
Ja jag vet, jag och mitt hår, men helt vegansk, utan konstgjorda tillsatser!
Bara röd henna , kakaosmör (theobroma cacao), färskpressad citronjuice, rosmarinpulver och eterisk olja, i like.









Jag är åh så kär i The Balm.
Jag vet att det här är ytlighetspoäng galore, men seriöst - ge mig hela serien!

Sjukt söta förpackningar, fantastiskt bra produkter, med skitroliga namn, till extremt bra priser.
Kan det bli bättre? I think not.
Jag hoppas att en hemlig gudmor ska ge mig ett stort presentkort på Inezza när jag fyller år.

nena pratar med sig själv. v 3.0

nenalique ‎(16:46):

äntligen kommer jag in!

ajsikjo suger

hestipallo

som man säger på finska

nenalique ‎(16:47):

hevonenpallot

nenalique ‎(16:48):

hittepåfinska är den nya finskan

precis som hittepåtyska är bättre än riktig tyska

oberschtorfer!

OBERSCHTORFER!

nenalique ‎(16:50):

och här sitter jag och talar båda språken till perfektion, i min ensamhet.

nenalique ‎(16:52):

allena sitter jag, ack jag, vid min skärm
frusen sitter jag, ack jag, ber elementet "värm"
där i vrån, en skorpa torr, ack torr
där i hörnet, ack hörnet, en katt ljudar sitt morr
allena satt jag, ack jag, och skrev
och skrivandet blev detta brev

Falafelpunk ‎(16:56):

OBERSCHTORFERUNGER!