Try me!

Jomenvisst.

Nu har jag kapitulerat.
Jag viftar med den vita flaggan och svassar med svansen mellan bena.

Eller så har jag helt enkelt slutat vara motvalls och börjat fixa mina etiketter.
Så framöver kan du, om du tex ser en fånig bild på min blogg och känner "det vill jag se mer av", klicka på etiketten (fåniga bilder) och tadaa kommer alla inlägg fram. En kavalkad av fåniga bilder!

Jag har t.o.m gått bakåt och etiketterat om en jävla massa inlägg, just for you.

Är inte det kärlek säg?

Arnulf, min Arnulf. Varför är du Arnulf?

Arnulf, min kära kära herre.

Ibland blir jag så rädd, helt omotiverat.
Det känns som en ganska barnslig svaghet.
Det här med att bli rädd för känslor.
Men samtidigt är väl känslor om något värda att hålla sig vaksam inför?
Människor är oberäkneliga, man får sondera terrängen med jämna mellanrum.
Som du Arnulf, så klokt brukar säga " Das auge bist ein kluntz".

Jag tänker på dig och Berlin, när popplarna blommar.
Du i din blå basker som luktade av surt ylle.
En tidsanda och en ungdom som stod i blom.

Vissa dagar kan jag längta så efter att nå något slags mål.
Du vet vad jag pratar om, mina ödmjuka drömmar och önskningar.
Andra dagar finns det inte minsta utrymme för tankar.
Och jag har nog aldrig förr insett att man kan vara för upptagen för att tänka.
På gott och ont förmodar jag.
Men du vet lika väl som jag att jag kommer att nå fram.
Lika väl vet jag att du vid just denna stund stryker eld på en tändsticka för att dra ett njutningsfyllt bloss på dina Kents.



Den här tröttheten är ofantlig.
Den suger energin rakt ur min benmärg.
Den tömmer mig på både tankekraft och humör.
Lämnar ett vresigt litet fä efter sig.

Arnulf, jag förväntar mig svar från dig.
Mina frågor väntar än.

Skriv omedelbart!

Din förtrogna

Mademoiselle Nenalique de Clique

Jak moste börgha trehna!

Det legendariska brevet som avgjorde kriget:

Kära herr Arnulf.

Idag är en hemskt trött dag.
Som vanligt kunde jag inte sova inatt, utan låg vaken och tänkte på fruktansvärt onödiga saker. Är det kanske ett behov min hjärna har? Är mitt liv så spännande att mitt psykiska välmående kräver ett par timmars totala uttråkning innan jag äntligen tillåts slappna av och somna?
Hur som helst har det varit en dag av regn, Madam Bovary, regn, Jane Eyre, regn och höstlöv. Jag köpte 10 bakpotatisar för 1 krona styck och kände mig som en hårt arbetande karl som i slutet av veckan får betalt av godsherren, i natura. (Ja, natura i dess ursprungliga mening. Inte sex, potatis!). Glad i hågen vandrade jag hem till mina barn och min förtjusande fru, som har skurhänder men vackert hår. Slog upp dörren, med potatissäcken över axeln, och hörde dem skrika av förtjusning. Men så gick det ju inte till egentligen. Egentligen var det mest regn och löv. Jag och Siri plaskade lite i vattenpölar och pratade om gravitation. Jag funderade på att köpa mig en bukett blommor, men insåg snabbt att jag inte ens har en vas. Och varför har jag ingen vas? Jo, för att jag aldrig får några blommor!

Men det var ju inte det här jag ville tala med dig om.
Jag tror att jag har alldeles för mycket Raskolnikov i huvudet för att kunna reda ut mina tankar. Kan man kanske få ett dödligt överflöd av Dostojevskij?

Sök svar på alla mina frågor och svara mig så fort du bara mäktar!
Jag dör av längtan efter dina kloka svar och funderingar.
Du är lite som den unge mannen i min klass, han som alltid har sådana otroligt intressanta iakttagelser att delge oss andra. Jag tror att vi skulle ha kunnat bli väldigt bra vänner. Synd att jag inte vet hur man gör.

Tack och hej, du är gay!

Nenlique von Essenhausenvossenkrautzen.

Smaskiga Levis.

Underbara Smaskigt fakta tar upp det jag också funderat på.
"Naturliga kvinnor"-kampanj gone wrong.

Läs!

Berzerk!

Jag tröttnade på mitt slitna, urvuxna hår.
Så jag rotade fram saxen och gick bärsärkargång.
Nu ser jag ut som Beatles glömda syrra.
Det firar vi med att göra the Duckface.

Frankie Valli FTW!

Det är fredag!

Idag ska vi lyssna på Frankie Valli and the Four Seasons, rota fram en babydoll-klänning, smeta på rosa läppstift och rapa öl.

Jojomen, det blir en fin kväll.



(Och till mina systrar - FTW står för For The Win, ett positivt tillmäle alltså)

Blows.

Det blåser. Alla fina höstlöv slits av.
Snart står träden lika sorgligt nakna som i våras.
Åh, senhösten är det mest deprimerande som finns.
Jag sörjer lite, att jag inte kan leva det liv jag vill.
Inte nu, men i framtiden.
Men det där med framtid är fortfarande ett så abstrakt begrepp.
Hur kan man ens ta förgivet att man kommer att vara med,
när man på intet sätt vet vad livet har i beredskap?
Finns det något farligare än att leva för det som komma skall?

Hur som helst, det är en blåsig dag idag och jag sörjer lite.

Läs Darla...

...för hon är alldeles underbar!

Teach me teacher, hit me with your ruler. Rule the world!

Jag har blivit gammal.
Klockan 20 sitter jag och gäspar hej vilt. Klockan 21 börjar jag se dubbelt.
Det är höst, och jag spenderar dagarna med att plöja klassiker i ett rasande tempo.
Minst 300 sidor om dagen, hepp hepp!
Däremellan lyssnar jag på min lärare som pratar i takt med en kulspruta, och ibland reciterar med fruktansvärd dramatik. Jag älskar det! Men man måste sitta konstant på helspänn för att hänga med i ordflödet.

Det är så fantastiskt mycket som har ändrats det här året.
Som att vända allt uppochner och komma ur det som en ny människa.
Men jag trivs.
Det är bara småblessyrer kvar att se över.
Jag vill ha tillbaka min gamla kropp, jag vill träffa mina vänner oftare, jag vill bli än mer produktiv och hitta tillbaka till den fantastiska energi jag brukade ha.
Men det största arbetet är redan gjort.
Jag är stark och lycklig igen, och tillbaka i verkligheten.

Go me!

Men nu tantsömn.

Siri hade studiedag, så vi gick ut i skogen:

Jag:

• Stryker aldrig någonsin någonting. Förutom pärlplattor. Men de räknas inte riktigt.
• Är stark motståndare till droger.
• Har aldrig någonsin åkt skidor/snowboard.
• Har aldrig någonsin bowlat.
• Har aldrig varit på massage
• Solat solarium.
• Besökt en kiropraktor.
• Slingat håret hos frisör.
• Fått manikyr/pedikyr.
• Åkt utomlands (sen jag blev vuxen).
• Köpt ett plagg (inklusive ytterplagg och skor) för mer än 500 kr.
• Har aldrig betalat för att träna eller köpt träningskläder/skor. 
• Köper aldrig drinkar.

 Däremot tycker jag om att köpa pocketböcker, när jag har råd.
Och så klagar folk på det.
Tydligen får man inte köpa böcker när man kan låna dem gratis.
Kan jag få ha en enda hobby som kostar?! Eller måste jag leva på undantag?

Jag vill ha ett fint paraflax, och stövlar!

...så att jag kan traska runt i skogen.

Såäre!

Lost & Found: De två sämsta dejterna jag någonsin varit på:

Jag skulle träffa en kille jag mött via internet.
Han var väldigt blyg, men rar.
Dock hör han inte av sig innan, så innan jag ska gå ringer jag och hör om han är okej.
(Han hade tidigare smsat och sagt att han var så nervös att han blödde näsblod).
Näväl, han svarar och avslöjar att han är kanonfull.
Jag vänder mig genast till min kompis och säger "Du följer med! Det finns inte en chans att jag sitter ensam, nykter med en full främling". Så vi rantar iväg och plockar upp honom, och han är så full att han bara ramlar omkull på vägen ner. Men sen styr han upp sig och allt går ganska bra, tills han lutar sig fram (då vi suttit på puben i kanske 20 min) och säger "Är du attraherad av mig?". "Jag tycker det är lika bra att reda ut sådant på en gång, så..är du attraherad?". Jag förklarar att jag inte känner mig bekväm med att svara på den frågan så direkt, efter att ha setts en sån kort stund - och dessutom inför min vän och hennes kille. Han accepterar.
Sedan urartade det totalt, jag skrev "hej" på en servett åt honom, han ritade på baksidan, skickar tillbaka den - och då har han ritat en stor ådrig kuk som säger hej. 
Sedan insuinerar han att mina vänner ska gå hem och knulla, han frågar hur jag ser på analsex och hårdporr, han dunkar huvudet i bordsskivan och säger "Det känns inte som att det här går bra", han travar ut i snön för att pissa....och ja. Vad säger man?

Dagen efter skämdes han, men tyckte ändå att han visat vem han verkligen är.

Eheee.... 


Pinsammaste var den när jag skulle åka och hälsa på en vän i Göteborg, och öla på Kellys.
Jag hade pratat ytterst lite med en kille på nätet innan dess, och han undrade om han kunde komma förbi och bjuda mig på en öl. "Klart du ska", tyckte min killkompis. Så visst.

Grejen är bara att 1, Varken jag eller min vän hade ätit något på hela dagen. 2, Buffén vi hade räknat med att käka var stängd 3, Vi bestämde oss för att gå rakt på ölen istället. 4, Jag och min vän går långt, lååångt tillbaka och har väldigt...eh...speciell humor när vi ses.  man kan kalla den..äckelomogen.

Så, "killen" kommer dit, och det visar sig att det mesta han sagt är total lögn.
Där sitter jag, slacker-retro (hej, jag hade åkt buss i 12 timmar, man är inte så fräsch), min vän med crustdreads, lappade byxor och otroligt ruffsigt hår ner till midjan. Och in kommer en man i kostymbyxor och instoppad skjorta! Det första han säger är att Kellys är totalt motsatsen till sådana ställen han gillar.
Då har vi hunnit få i oss fyra öl och blivit riktigt varma i kläderna.
Och ja....Det hela slutade med att jag satt och förklarade för herrn vad koprofagi och fetching innebär, utan att någon liten röst i huvudet sa "Det här kan nog missuppfattas hörredu". Han såg räddare och räddare ut, men han gick inte! Tillslut , när jag börjar tycka synd om stackaren, så vänder jag mig till min vän och säger "hjälp mig!" på finska. Varpå min vän svarar på svenska "Hjälpa dig?, vad ska jag hjälpa dig med?" "Eh, nej du missuppfattade" "Vadå? Det betyder ju hjälp!" "NEJ, det betyder det inte!". Och hela tiden sitter den här mannen och tittar på oss, och ler, bara ler. Stelt.

Äh, jag måste faktiskt skryta lite.

 Enligt Siris lärare är hon:

otroligt glad, ödmjuk, generös och snäll. 

Hamnar aldrig i konflikter, leker med alla, är först klar med alla uppgifter och får därför specialuppgifter. 

Är långt före de andra i läsning och skrivning, och därför fick de dubbelkolla så att hennes fadder från årskurs 2 inte låg på en lägre nivå än henne.Och nu ska de börja kopiera upp 1:ans mattebok åt henne och fixa specialböcker så att hon slipper vara understimulerad och uttråkad. 

Dessutom fick jag och hennes far beröm för att vi har gett henne en fantastisk grundtrygghet. 

Siri, världens underbaraste, klokaste, kärleksfullaste och snällaste unge!

Om porr, kvinnlig sexualitet och förståelse.

Väldigt bra artikel.

Jag undrar när kvinnor ska förstå att genom att ta avstånd från porr med hela "Fy! Snusk"-rutinen så föder de bara myten om kvinnan som osexuell varelse, som bara kan ha sex om det finns känslor. Som inte har någon egen lust utan bejakar mannens behov och är "följsam".

Det är inte rätt väg.

Att göra porr för kvinnor, av kvinnor däremot. Ta del av det som finns, gör det till något eget som passar dig.
Ta bort skamstämpeln och det grova. Det behöver inte vara fel.
Försök se lite längre.

Och för guds skull människor, ge varandra lite slack.
Man behöver inte kolla snett på alla. Det gör inte dig varesig starkare eller större.
Bara bittrare.
Ha lite empati och förståelse. Försök se saken ur andras perspektiv.
Det kan ta dig hur långt som helst.

Vad har Elvis, Batman och 50-talet gemensamt?

Dikter från Siri:

"Du är så bra som en sol, du är bara bra, varenda dag. Solen skiner på dig för alltid" 

"Oavsett liv och död så är du min bästa vän. M+S"

 

Mitt fantastiska barn!

Tid och rum att tänka på.

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli såhär.
Det var väl inte riktigt med uppsåt, mer som att det som hände hände.
Och jo, det var väl olyckligt. Men de måste j försöka se det ur hans synvinkel också.
Det var ju inte riktigt han som ville bli hop, mer som att hon liksom hände, bara dök upp, och så ville hon och han hade inget annat för sig direkt och på något sätt blev det bara så. Att de blev de två.
Och han hade väl inget direkt emot det, det var ju ganska trevligt.
Med sällskap och så.
Sen ville hon flytta ihop, och han tyckte väl inte att det var en jättebra idé, men å andra sidan var hon ändå alltid där. Så den enda skillnaden skulle väl bli att hon faktiskt betalade för sig. Så då blev det väl så.
Sen ville hon flytta till större, och hennes jäkla prylar tog faktiskt upp extremt mycket plats. Det blev liksom...så trångt. Instängt. Så han gick väl med på det.
Och lite bättre blev det, han hade sitt datorrum där han kunde vara ifred. Andas.
Och det rullade väl på, han trivdes med en del av hennes vänner, mest pojkvännerna till dem. Men ändå, de kom överens. Hennes farsa var riktigt schysst. De hade okej sex, hon lagade mat och städade, fixade tvätten. Och ibland var det rätt mysigt att ha någon bredvid sig i soffan.
Någon som  kröp ihop sådär, som en kattunge.
Men hon kunde aldrig nöja sig! Hon ville att de skulle förlova sig.
Och det kunde han väl gå med på, en ring är väl ingen stor grej.
Men hon ville göra det i Paris. Och han hade redan lovat Jimpa att de skulle till Tyskland och köpa sprit och öl. De hade planerat det ända sedan han skaffade 740:n. Perfekt bagageutrymme! Plats för hur många bib:ar vodka och flak som helst. Och så kommer hon dragande med Paris.
Och då gick det faktiskt inte längre. Då sa han ifrån. Och så blev det en hotellnatt istället. Och champagne.
Och det var väl helt okej. Hon gick med på att kolla på en porrfilm på betaltvn, och sexet var rätt grymt. Sen åt de rejält med frukost nästa dag. Passade på när det var gratis. Och hon bara log och mös. Hade något glittrigt i blicken när hon såg på sin ring. Och det var fint, att kunna göra någon så glad.
Och allting var bra igen. Vardagen gick sin gilla gång. Tills hon började prata om bröllop.
Den där plötsliga paniken. Han hade tänkt att ringen skulle räcka. Att hon skulle vara nöjd så.
Så blev det precis tvärtom.
Och som om inte det vore nog kommer hon och säger att hon är gravid.
Att hon slutat med p-piller eftersom att de ändå skulle gifta sig.
Allt var ju klart.
Det var ju de två, för alltid.
Så nu var de tvugna att skynda på med bröllopet innan hon blev för tjock.
Och så var de ju tvungna att flytta till hus. Och köpa en bättre bil.
En familjebil.
Sälja av hans ungkarlsgrejer och köpa vettigare saker.
Barnvagn, babyskydd. Försäkringar.
Han kanske borde kolla efter ett nytt jobb också? Lite bättre lön?
Och hon skulle vara hemma hela dagarna, med bebisen. Jämt.

Det måste ändå folk förstå att man inte kan ta hur mycket som helst.
Det måste ju folk förstå att man får panik.
Att det plötsligt känns som att man ska kvävas.
Hur man ser hela sitt liv spolas ner i toaletten.
Hur hela framtiden plötsligt står utstakad, och på varenda märkningspinne står det "ÅNGEST".
Och när han såg på henne var det som att han plötsligt såg precis det han inte velat låtsas om.
Hur ful hon var, hur idiotiskt hennes jäkla leende såg ut. Hur irriterande hennes röst var. Hur hopplös hennes hängande röv och tragiska hennes tuttar. Luckan mellan framtänderna fick honom att rysa. Den rosa mysdressen fick honom att vilja slå henne.
Och ringen som blänkte på hennes finger var som ett hån!

Så gick det som det gick.
Och det var väl inte meningen.
Det var inte som att han ville att det skulle sluta så.
Men han var faktiskt tvungen att få ett slut på det!
Och visst fick det konsekvenser.
Men det är inte så illa.
Maten serverad varje dag, tid att träna och jobba. Sina egna prylar i sitt egna rum.
Och vad spelar det för roll att dörren är låst 12 timmar om dygnet när man är ensam. Ifred!
Det om något är väl frihet.

Tapetfrenesi.

Vi samlar tapeter. Vi är nog ganska vuxna. Eller bara helt knäppa.

Jag får tyvärr inte bädda in...

...men det här måste ni bara älska!

Camera Obscura - French Navy

Flytta ihop.

- Jag tänkte mig mer att det skulle gå i gråblått.

- Gråblått? Njae..blir inte det väldigt kallt?

- Det beror ju helt på hur man inreder. Man kan ju välja vilka färger man vill ta in med andra saker runt omkring. Gardiner..kuddar..inredning du vet.

- Du menar dina grejer?

- Äh men du har ju också en del färg.

- Jaha. Ja det var väl inte vad jag hade tänkt. Jag tänkte väl mer någon varm färg. Aubergine kanske...en fondtapet.

- Men fondtapet? Är inte det väldigt...Svensson?

- Vadå Svensson? Det beror väl helt på vilken tapet man väljer? Eller?

- Säger du det så...

- Vadå "säger du det så"? Ja men visst, då gör vi precis som du vill då.
Du kanske vill bo här själv?

- Ja kanske det om du ska vara såhär omogen!

- Ja men perfekt, omogen! Och det kommer från tjejen som har fucking...kramdjur på sängen, plastblommor och jävla rosa kuddar.

- Jaha, så man kan inte gilla sånt utan att vara barnslig då eller?!

- Nej, det kan man inte. Om man inte är tretton bast.

- "Tretton bast", ja det märks ju att du knappast är ung i alla fall.

- Tack, tack för den! Då kan väl du ta på dig nån horig liten kjol och gå ut och ragga upp nån liten jävla valp. Så kan ni två flytta in här och måla varenda jävla vägg gråblå och fylla hela skiten med hjärtformade kuddar och fula jävla nallar. Skitbra!

- Ja jag kanske gör det!

- Asbra. Dra åt helvete. Hej då!

- Hej då....kukhuvud!

- Verkligen moget hörru.

"Jag vill inte vara rädd
Varför måste jag vara rädd?

Somliga vet att dom är starkare än andra
Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad
Somliga lever för att pina varandra
Innerst inne är vi likadana
Jag tror att människor gör så av gammal vana"

Magnus Betnér om massinvandringen:

"Massinvandring är ju för övrigt ett av de “politiskt inkorrektas” favoritslagord. Hur står det egentligen till med den? Vad är egentligen “massinvandring”? Vi tar emot ungefär 100 000 invandrare om året i Sverige. Av dessa är den största gruppen svenska medborgare och flyttar troligen hem från Norge eller Finland i väldigt stor utsträckning. De är nästan 20 000 pers. Drygt 20 000 människor som inte hade svenskt medborgarskap lämnade landet. Kvar blir ett överskott på ca 65 000 invandrare om året från andra länder. Merparten av dessa kommer hit från närliggande länder som Polen, Danmark, Tyskland och Finland. De har till stor del jobb när de kommer hit. Ca 2 500 är kvinnor från Thailand, som förmodligen ofta har försörjningen klar. 3 000 är kineser, som mestadels kommer hit för att studera.

Från Afghanistan tog vi förra året emot knappt 1500 personer. Det är allt. Och detta från ett land i krig. Ett krig som vi är med i. Ungefär lika många som invandrade från USA. Vi fick hit ungefär 300 kanadensare och 1500 människor från Storbritannien. Kort sagt, det är inte så många som vandrar hit från fattiga och krigsdrabbade länder som Sverigedemokraterna vill få oss att tro."

Läs mer här

Om man ville vara lite svulstig kunde man citera vilt, och skriva saker som "ängslan djupt mig fattar vid dessa solskensvågor".

Och om någon undrar...

...så vet jag exakt hur töntig jag är!
Men det är omöjligt att vara riktigt huvudet-i-betongväggen-kär utan att samtidigt vara töntig.
Det är en universal lag.
Som Feven skulle sagt.

Romantiskt dravel att förfasa sig över.

Jag känner verkligen att allt kommer att bli bra.
Det finns absolut ingenting att oroa sig för, för så länge du finns kan ingenting gå fel. Och det du sa om hur man fnyser när någon pratar om att man bara måste hitta den rätta, och hur man vet att det bara är tomt prat. Att kärlek inte är som i filmerna, eller som i böckerna. Som i alla låtar. Det finns inget som stoppar tiden. Kärlek kan vara jättefin, men alltid flyktig. Alltid nöter man mot varandra i slutändan.
Allt det där visste jag också.
Och sen kom du.

Och folk får säga precis vad som helst, det spelar ingen roll.
Jag tänker inte skämmas för att jag är lycklig.
För du och jag är det bästa som har hänt!

Känslobajs.

Nu var jag stygg och censurerade igen.
Men man kan ju inte vara hur nöh som helst.

Så vi slopar det känslosamma och svulstiga och nöjer oss med:

Nena är en fjant.
Nenas vänner gillar Nena trots att/för att Nena är en fjant.
Nenas vänner är bäst!

Äh, vem försöker jag lura?

Jag tänker aldrig ge upp, för att ge upp vore att acceptera läget.

Tack.

Efter att ha spenderat två dagar med att debattera med SD-anhängare ger jag upp.
Jag hoppades väl någonstans att det skulle gå att resonera, att få dem att förstå argument baserade på fakta. Men det är lönslöst. Det är som att försöka resonera med någon som kör "lalalala-bingo-bingo-bingo".

Så jag ger upp.

Tack för mig, och tack för att ni som röstade har röstat in hat och rasism i Sveriges regering.
Hoppas att ni är jävligt nöjda nu.

Jonas Gardell skriver ett hjälteinlägg om kvinnosyn och valet.

"Egentligen hade jag inte tänkt skriva mer om valet nu. Jag har ju redan tagit ställning och i ett antal punkter formulerat varför.
Men det blir ytterligare en text.
Jag måste skriva om Mona.

Jag kallar henne vid förnamn troligen för att hon är kvinna.
Fredrik Reinfeldt hade jag kallat vid efternamn eller vid det fulla namnet.

Dagligen läser jag i tidningarna om Monas misstag, Monas underläge, hur Monas förtroendesiffror ständigt rasar, hur inte ens männen i hennes eget parti stöttar henne. Expressen hade till och med mage att häromdagen köra ”Tobleroneaffären” en gång till, som en sorts ”upplysning” om nån hade missat.

Observera att Expressen inte samtidigt kör finansminister Anders Borgs svarta barnflicke-affär i repris. Inte heller finner man det nödvändigt att påminna om utrikesminister Carl Bildts minst sagt dubiösa inblandning i Lundin Oil, eller upprepa turerna i förre arbetsmarknadsministerns arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins eventuella horköp.

Nej, man kör Mona. En gång till. Några blöjor och en chokladbit köpt med fel kontokort. Vi älskar ”Toblerone-affären”, för det gav oss en anledning att hata.
Hata Mona. Hata kvinnan Mona.
För jag tror att det är vad det handlar om: Män som hatar kvinnor.

Och jag tror att man hatar att hon inte ger sig. Hon var ju nere för räkning, utslagen, besegrad. Man hade ju blivit av med henne. Hon borde ha försvunnit stukad med sina blöjor och sin jävla tröstchoklad.
Men käringen kom tillbaka! I vilken annan berättelse som helst hade hon varit Hjälte. Om hon varit man vill säga.

I mina ögon påminner Mona Sahlin mer och mer om slithästen i George Orwells Djurfarmen som vid varje motgång svarar ”I will work harder!”

Varje dag får Mona Sahlin i pressen svara på frågor om de dåliga opinionssiffrorna. Varje dag svarar hon: ”Då får vi väl arbeta hårdare!”

Och så arbetar hon hårdare.

Det här valet ska jag minnas för detta: Hur varje medel var tillåtet för att racka ner på Mona Sahlin, inget angrepp var för lågt eller för plumpt, inte ens från sina egna, dem hon skulle stöda sig mot och förlita sig på, och hur hon själv ändå lyckats fokusera och för varje debatt jag sett henne i blivit tydligare, klarare, ännu mera skärpt.

Jag är djupt imponerad, och är det något jag tycker Mona Sahlin denna höst bevisat en gång för alla är att hon oavsett valutgången i just detta val skulle bli en alldeles utmärkt ledare för vårt land.
Och jag tror att hon hade blivit det.
Om hon varit man."


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.jonasgardell.se%2Fdoc%2Fdiary.jsp%23section%3Dk7&h=e4ca8

Jag säger...

..som Dals Långeds hejarklack i Vi i femman -95:

Pust och stön och ack och ve!
Vad ska nu av detta ske?
Jo vi ska vinna, inte försvinna!
Heja Heja Heja!

CSN, allt är förlåtet!

Och precis när jag bestämt mig för att se det här positivt.
Komma till jobbsökarkursen full av entusiasm och försöka få ett så bra jobb som möjligt.
Ja just då får jag av en slump reda på att jag är beviljad studiestöd!

Halle-fucking-lujah!

Nu ska jag bara få en studieplats så är saken klar.

Och som ursäkt för det här tråkiga inlägget lägger jag in den här:

Jo, det artar sig:

Okej, fler drömmar.

Jag vill bo ihop med fantastiska, underbara, fina, smarta, kärleksfulla Mattias, och jag vill att vi ska ha den här tapeten i vårat gemensamma hem:

Totalt blaj!

Jag pratade i telefon med my main man Gunnar.
Av någon anledning började jag räkna upp hur hans ultimata dag skulle vara.
Sedan växlade vi till hur min skulle vara, och jag kom på två saker:
1, att de skulle återinföra pommestallrik på Bishopsmeny, så att man skulle kunna ta en öl och äta pommes i glada vänners lag.

2, Att de dessutom skulle höja volymen, så att jag kunde höra alla fina 50-60-tals hits bättre. (Och irritera Gunnar genom att berätta vad alla heter, vem som framför den och vilken skiva man kan hitta den på).

Det här är alltså mina drömmar.
Såhär klen fantasi, eller såhär låga krav.

Så jag bestämde mig för att utveckla den, så här kommer en otroligt spännande lista över mina drömmar, och saker jag önskar mig:

1, Måla om hallen. Färg har jag dock ingen aning om, och tips emottages tacksamt!
2, Ny rökelse!
3, Eh..en större säng!
4, Fluffiga socktofflor.

Äh va fan, nu ger jag upp!

Jag har helt enkelt ingen fantasi när det kommer till drömmar, eller så har jag allt jag vill ha?

Uhm, kan väl slänga in en vinterjacka, vinterskor och någon varm tröja också.
Så, skitbra lista, verkligen...

Tua nella bocca!

Jo.
Det var ju meningen att jag skulle läsa Kreativt Skrivande i väntan på att få hoppa på min utbildning.
Men tack vare åh så älskvärda CSN så blir det inte så.
Nej, istället blir det jobbsökarkurs på måndag.
Och iom min yrkeshistoria lär jag hamna inom äldrevården.
Det känns ju bra iom att jag spenderat sommaren med att prata om hur jag är klar med att torka rumpor och få spyor över ryggen.
Jag borde tänkt på att högmod går före fall.

Åh CSN, mitt hjärtas fröjd!
Brinn i helvetet.

Apropå Sverigedemokraterna:

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sd-politiker-afrikaner-programmerade-valdta-barn-1.1164013

"Under många tusentals år har negern kunnat softa i värmen, käka lite bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge, slåss med andra negerhannar och äta upp dem, spela lite trumma, springa omkring lite, fånga nån antilop, käka lite bananer, knulla lite, berusa sig på jästa frukter eller örter, osv. Så har det hållit på under årtusendena utan att något evolutionärt tryck i form av miljöfaktorer har tvingat negern att utvecklas i en annan riktning."

Per T K Wahlberg uppger att alla citat är från ett inlägg på webbplatsen Flashback. Dock är det inget han tar avstånd från:

– Jag tyckte det var en ganska träffande beskrivning.

Jag säger som Lily Allen:

Jag har...

..någon sorts regel som går ut på att jag inte får redigera det jag skriver här.
För att bloggen kan ses som en sorts dagbok, därför måste det stå som det står. Och det jag har skrivit har haft någon sorts mening då jag skrev det. Sedan om den ändras med tiden är egalt för hur det var då, när inlägget skrevs.

Men nu har jag bestämt mig för att plocka bort ett visst inlägg, eftersom att helt fel personer tar åt sig. Och det sista jag vill är att såra någon.

Inlägget jag syftar på var en del av ett litet internt "krig".
Men nu ryker det.
Och jag kan garantera att ingen av er som faktiskt har tagit åt er har något som helst med inlägget i fråga att göra.

Så är det!

In och maila!

Det tar två sekunder, men kan rädda fler djur från att gå samma vidriga öde tillmötes.

http://sveketmotminkarna.se

Och så var jag sådär dryg igen:

Menlösa Facebookvänner - tappade antagligen bort matlådan nån stans på vägen mellan ner packningen och skopåtagningen.

Peter Inkognito - men hur väljer du när du skriver ihop orden och inte? går du på något särskilt eller blir det mest liksom slumpmässigt?

Nenalique Too-Bad - ‎...sa han, och resonerade således med en fiktiv person. ;)

Kanske det sötroligaste jag någonsin sett.

Bara en sådan sak som att etiketten blir "Dracula-uggla"!

Jag tröttnade.

Saker som gör mig glad v. 2.4

Föredetta svågers facebookstatus: If man is five...

Nenalique Too-Bad: and the devil is six...

Föredetta svåger: then God is seven

Nenalique Too-Bad: this monkeys gone to heaven!

När jag har fått pengar...

...ska jag köpa den här ugglan.
Och bara dansa av glädje hela dagen.

Tills dess äter jag kokta morötter och känner det där äckliga svidet i bröstet varenda gång någon skriver om fika, fest, mat eller något de köpt.
Så fantastiskt fånigt, så löjligt.
Men likväl svider det till.

Bien sur!

Det här är också världens bästa låt, dessutom blir man bisarrt glad av den!

Pluggångest, framtidsångest, ånger:

Varför i guds namn började jag läsa till pedagog?
Jag kunde ha läst till socionom, bibliotekarie eller montör.
Men nej, jag skulle läsa till pedagog.
Så nu får jag väl bli pedagog.

Home sweet home.

När jag flyttade in i min lägenhet hatade jag den.
Och jag har nog inte riktigt tyckt om den förens förra hösten.
Jag har alltid flyttat runt, som en sann nomad.
Bott max 1.5 år på samma plats, oftast inte längre än sex månader.
Men nu har jag snart bott här i sex år, och det här råtthålet har vuxit på mig.
Pö om pö har den här ruffiga lilla sneda lägenheten blivit mitt kungadöme.
Och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle bo någon annanstans.

Det här är ju hemma.
Och det är en märklig upptäckt, att inse att man plötsligt har rotat sig.

Det här är världens bästa låt:

Tabita knows it all!

"De är litte som bingo hele live vettu. Man ruller runt som e litta boll där inne. Å de ä gud som vever på den här appareten, å jädrer va han vever på gud iblan'. Å rätt som de e har man turen då, då ruller de ut en boll så får man sej ett nummer." "Men iblan kan man få fel nommer osså."

Så är det!

Ser på Music and Lyrics och grinar lite, skakar rumpan för katterna till Johnny too bad, sjunger i badkaret. Det är fredag, och jag är en romantisk tönt!

Självömkardagen.

Jaa, så var ytterligare en spännande dag i mitt flärdfulla liv till ända.

Den började mysigt med att jag försov mig och inte hann äta frukost.
"Ingen fara", tänkte jag "jag hinner köpa en banan på skolan".
När jag kom fram hade jag naturligtvis glömt kortet hemma.
Och eftersom jag inte kunde köpa en dricka att svälja ner mina värktabletter med pinade jag mig igenom tre timmar av ömsom feber och frossa.
När vi bröt för lunch fick jag nog och förklarade för läraren att jag var tvungen att gå hem.
Först skulle jag bara printa ut några papper.
Efter att ha loggat in på två datorer och fyra kopiatorer samt tillfrågat en bibliotekarie kunde jag äntligen få ut pappren och gå hem.
Det var då jag insåg att jag glömt mitt paraply i föreläsningssalen, som är utrustad med automatiskt dörrlås.
Så jag traskade hem i hällregnet. Efter tre meter gick mp3-spelaren i mobilen sönder.
Efter 100 meter fick jag skoskav.
När jag kom hem möttes jag av en räkning, och upptäckte att de papper jag kämpat så för att printa ut blivit förstörda av regnet.
Och nu på kvällen piggnade jag till, och började känna mig bisarrt sällskapssjuk och rastlös. Så jag letade efter någon som kunde tänkas vilja hitta på något.
Bara för att inse att svaret på den frågan är - Nej Nena, du känner ingen som lite spontant vill hitta på något med dig en regnig onsdag.

Då blev jag så deprimerad att jag åt upp hela äppelpajen jag tänkt bjuda en ev. någon på.

Nu ska jag se Mia & Klara, sura och sova bort den här förbannade dagen.

BLÖRK!

Två skäl till att folk (med all rätt) tycker att jag är konstig: (På ett dåligt vis)

Jag: (kommenterar en bild)
Oj vad glossigt hår!

Kusin: ja, det måste ha varit nyfärgat :) för det ser likada glansigt ut i orginalfotot.

Kusin: Jag vill ha lugg igen. Varför måste man ha sånt korvhår som gör det så svårt att ha lugg för? :(

Jag: Jag saknar också min lugg,det får bli till vintern. Men då syns den inte, för mössan. Oj voj!

[allt fortskrider normalt. en helt normal konversation. bra bra]


Kusin: haha. jag blev sugen redan i början av året, men det var onödigt att klippa lugg för jag måste ha keps på jobbet som ändå skulle förstöra luggen. Nu när jag snart slutar är det höst och fuktigt och blåsigt, inget luggväder. Och sen blir det vinter och mössa. Oj voi oi voj!

[och här kan jag inte hålla mig och allt spårar ut]

Jag: Men keps och mössor borde ju hjälpa luggen att ligga rakt och platt! Man kanske ska ha en lång lugg, så ligger den platt så och sticker ut. Bara att man inte får ta av sig mössan/kepsen. Eller ha en massa anti-wheater spray i. Eller tapetklister. Eller gips!

[och så blir det värre]

Jag: Eller så gipsar man hela sig, och leker staty!

[och ännu värre]

Jag: Betong däremot är en dum idé.

Varför kan jag inte bara vara normal!?


Faktarutan:

"Vanligtvis menar man med normal att någon är eller beter sig som flerparten av hur 'folk' är och eller beter sig. Man väntar sig heller inte av 'normala' människor att dem är särskilt religiösa och framför allt, att dem visar det.

Problemet är att nu för tiden ändras uppfattningen av vad som är 'normal' från ett decennium till det andra. Tur bara att bland annat populärpressen håller oss underrättat!

Normalitet är egentligen inget statistiskt begrepp, den refererar till en norm, en fullkomlighetens modell, till det gyllene medlet som man bör anamma. Den pekar på vad vi borde vara, inte vad de flesta strävar efter. Därav följer att normalitet är ett tillstånd man bör sträva efter, ett mål."

(Observera att stavfelen inte är mina, jag kan skilja på de och dem. Samt de olika böjningsformerna av underättat.)

Feldöpt

De döpte henne till Karin.
Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut, det mer föll sig så.
Och de tänkte väl att Karin är väl ett lika bra namn som något annat.
Men så var det ju det där.
Det där med att hon fick så blont och lockigt hår.
De hade ju tänkt sig att det skulle vara rakt, och brunt.
Och att hon fick så rosiga kinder. Inte fräkniga och bleka alls.
Och ögonen, istället för grågrumliga som deras såg hon på världen med mörkblå glitterblick.
Ständigt mötte de människor som sa sig bara vara tvungna att få ta sig en titt på den ljuvliga lilla flickan.
Som log så soligt, och jollrade så härligt.
Och de gruvade sig. Gruvade sig!
För de visste ju vad som kom därnäst.
Och visst frågade de alla. Ständigt denna fråga.
Och den plågade dem djupt, för varje gång de såg sig nödgade att svara.
Varje gång de såg det där missnöjet i deras ögon, den där stramheten.
Hur hela deras kroppspråk plötsligt uttryckte ogillande.
Det bekräftade så tydligt vad de redan visste.
Och skulden rev deras ryggar krumma.
Klöste deras pannor fårade.
Mattade ut dem tills deras hår grånade i förtid.
Och de vände sig mot varandra, och de vände sig mot henne.
Visst skämdes de.
Men de klippte av de där guldiga lockarna.
Aldrig att de klädde henne i klänning.
Och de bannade henne när hon sjöng och gurglade.
De försökte förtvivlat få henne att passa in i den där mallen.
I den där bilden de hade haft.Någon mindre färgrann. Någon mer som dem. Någon mer anspråklös.
Och bit för bit mattades solskenet runt flickan av.
Och bit för bit böjdes hennes rygg.
Sluttade hennes axlar.
Undvek hon blickarna.
Tystnade hon.
Och när någon frågade möttes de inte längre av ogillande.
Nej, nu var det ingen som stramade.
De nickade bara, som att de var precis vad de hade förväntat sig.
"Jaha ja, Karin. Jaså".

Framtidsplaner.

Jag ska gifta mig med din spikmatta.
Sen ska vi skaffa en massa finska spikmattebarn.
Och det finns inget du kan göra åt saken.
Sedan kommer din spikmatta plötsligt inte ha tid för dig längre.
"Men du ser väl att jag är upptagen?", säger den, med två griniga ungar på vardera höft.
"Förväntar du dig verkligen att jag bara ska släppa det här och slänga mig på backen så att du ska kunna lägga dig på mig? Va? För att du är lite stressad."
Och då skäms du såklart.
Och förklarar att det naturligtvis inte var så du menade, att du bara undrade, och jo det var ju dumt.
Sen vågar du aldrig fråga mer. Och blir stressad.
Kanske funderar du på att köpa en ny spikmatta.
Men det känns inte värt det, du vet ju hur det kan bli.

Saxar nonschalant från fejan:

Regler: Femton böcker du läst som alltid kommer att följa dig. Lista de första femton du kan komma på - på max lika många minuter. Tagga sedan femton av dina vänner, inklusive mig så jag får se vad du läser. Tänk inte för länge.

Här mina 15 böcker i ingensomhelst kronologisk läsordning och med titlar efter vad jag känner förr att skriva. Naturligtvis är jag inte nöjd med listan. Känns som att en miljon titlar saknas. Men jaja, nu var det femton på femton minuter. So here goes:

1. Dröm att leva - Håkan Lindquist
2. Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
3. De små tingens gud - Arundathi Roy
4. Ingen passar in här mer än du - Miranda July
5. Babian - Naja Marie Aidt
6. Sommarsquash, Tokolosh! - Rachel Zadok
7. Bara sedan solen sjunkit - Johanna Sinisalo
8. Fakta om Finland - Erlend Loe
9. Misantropen - Jean-Baptiste Moliére (Poquelin)
10. Hon går genom tavlan, ut ur bilden - Johanna Nilsson
11. Spårvagn på Vintergatan - Niklas Rådström
12. Janne min vän - Peter Pohl
13. Förvandlingen - Franz Kafka
14. Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke
15. Hon simmade i havet vid Guanagaspar - Shani Mootoo

Och...

..om jag fick välja skulle hela världen vara centrerad.
Är det typiskt dyskalkyliker att känna en aversion mot allt som är indelat i höger respektive vänster?
Eller är det bara jag som är besvärlig igen?

Makaroniångest!

Idag är en sådan dag då jag bara vill ge över allt ansvar till någon annan, bygga en koja under köksbordet och läsa Kalle Anka pockets.
Jag har hamnat i en återvändsgränd utbildningsmässigt.

Jag vet vad jag vill läsa, men jag vet att jag borde välja något mer praktiskt.
Vardagligt. Ett jobb man går till och går hem ifrån utan att det utvecklat en på annat sätt än att man fått pengar till ytterligare en hyra.
Och naturligtvis råmar rebellen i mig av ilska. Och vanmakt. Men det är väl så det får vara.
Och varför kan jag inte ha tekniska intressen? Eller brinna för VVS, eller skogsarbete? Varför känns allt så främmande, förutom min älskade historia, religionsvetenskap och filosofi. Tänk bara att få förkovra sig i vackra böcker om kulturhistoria!
Vilken total lycka.

Men, men.
Det är väl därför man skaffar sig en hobby.
Som man har tid att ägna sig åt en månad om året.
Åh suck.
Det här är inte hur jag vill leva, får man backa? Börja om?
Allt ska inte vara roligt, men kan inte åtminstone en stor bit av vardagen vara rolig?
Måste verkligen allt vara grått makaroniklet och blaskig himmel?

Fiska upp mig!

Saker jag hittade i en tio år gammal dagbok:

"Hej!

Finns det något där innuti?
Ett frö som växt eller dött?
Kanske en fråga eller ett svar om hur det ska bli?
En mull som ur någonting blivit fött.

För mycket eller för lite blir aldrig nog. -NOG.

Alldeles för mycket ingenting.

/ David"

"Jag är trasig.
Det är inte mitt fel.
Jag ville aldrig.
Det struntar dom i.
Mitt huvud är trasigt.
Det har dom förvrängt.
Du är ful, du är ful, du är ful
Hur ska jag kunna tro er, när ni säger att jag är vacker?
Du är dum, du är inget, kommer inget bli!
har ingen framtidstro
mitt hjärta är trasigt
det har dom krossat
den man älskar skadar man?
Nej, det vet jag nu
Den man älskar ändrar man, till något den inte är.
Dom vet inte vad kärlek är.
Dom man älskar skriker.
Kastar saker på varandra.
Ljuger, ignorerar, sviker.
Och lämnar dig.
Min själ är trasig.
Den har dom slagit och skändat.
Finns inget kvar mer än sår.
Jag var bara ett barn.
Det struntade han i.
Jag är trasig.
Det är inte mitt fel.
Jag ville aldrig."

"Vet du att jag älskar dig?
Ja.
Det vet du.
Blir för distraherad här.
Tyvärr.
Kram på dej!

/ nanna mu"

"Jag är en stjärna lalalalaaaaaaa
Tiarorna sitter på mina armar.
Jag vet inte vad jag ska lysa på.
Så jag blundar och ler lite.
Nu stiger min mor upp.
Och jag måste lägga mig.
Hon heter Sohlvigg.
Fast jag fins för alltid.
Alltidalltidalltid......lalalaaaaaaa

/Zacharias liten"

"Det finns
saker som aldrig växer
halva
ofullbordade
väntande, svävande
tjockt i luften
du ler
för du tror
att det är nära
men
du vet inte hur
ovillig jag är
att leka
ditt allvar
att ljuga
dina sanningar
du ler
för du tror på lyckan
Jag
tror på
besvikelsen
ilskan
Jag vet
att jag inte gör
sådana som dig
lyckliga"

"Du ser aldrig mig, det äcklar mig"

Saken är...

...att man kan må hur dåligt som helst.
Men Nina och Mattias jagar allt negativt på flykten.

Ahlavjoahlavjohahlavjoh!

Clocks stop, tree tops.

"Din närhet är det vackraste som finns"

Pest.

Den där känslan av att allt är smittat.
Att allt och alla som varit inblandade måste amputeras för att sjukdomen inte ska spridas.
Amputera det. Amputera dem. Amputera stan.
Bort med det sjuka och låta det friska läka.
Där är jag nu.

Cause im a Scatman!

Jag:

hahaha, det är en brud som har kommenterat ett inlägg av Djurens Rätt...

"men att de ska va så jävla svårt!!!slakt utan lidelse!!!vart är problemet????"

M:

Jag vill bara ha lidelsefulla slaktare! :):)

Jag:

Zoofil-slaktare ÄR ju de bästa.


M:

definitivt!

Jag:

Ung. som när en tjej skrev att hon "poopade" runt i köket.

M:

Hahaha, fresht!

Jag:

Eller hur!

Hon syftade dock på att hon dansade runt till poppmusik.

M:

Hihi, poopmusik.

Jag:

(obs! putslustighet ahead) Kanske till Scatman?

nattsvammel 107.58

Kan inte sova igen.
Lyssnar på samma låt om och om igen,
som om det ligger en gömd mening i den.
Som att jag inte kan sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Somna är problemet, sömnen är inget problem alls.
Jag skulle kunna sova mig igenom livet.
Jag drömmer för mycket.
Det är svårt att vakna då.
Men somna kan jag inte.
Som att kroppen inte vill slappna av.
Som att tankarna inte vill sluta snurra.
Hej kaoshjärna. Hej kaosflicka.
Men du är ju vuxen nu.
Stor nog.
För gammal ibland.
Pojkklippt, naken och kall.
Och jag fortsätter svimma på badrumsgolvet.
Vakna upp med djupa märken efter kakelfogar över kroppen.
Vaknar kall och huttrande, och vet inte vad som hänt. Igen.
Plötsligt avlägset brus, sedan befinner det sig plötsligt i mitt huvud.
Och sedan slocknar det.
Igår sa jag att jag klarar mig själv, när han frågade.
Men egentligen saknar jag dem båda. Vännerna.
Egentligen känner jag mig lite isolerad i min ensamhet.
Instängd.
Som att jag upphör att existera om ingen ser mig.
Men det är ju helt befängt, och så varken tycker eller tänker jag egentligen.
Det är bara på natten den där lilla rösten börjar ställa frågor.
"Finns jag?".
När en sådan sak som att jag kan ställa frågan i sig är ett bevis på att så är fallet.
Och då vill jag bara skaka om mig själv och tvinga mig att sluta vara så liten.
Men man måste få vara liten ibland, sa jag till Siri.
Alla behöver vara små ibland. Alla vill krypa in i en trygg famn när de blir rädda.
Och jag brukade älska natten. Jag brukade se den som "min" tid.
När ingen tog plats utan det fanns utrymme, tid och lugn att tänka!
För det var alltid så viktigt. Är. Jag måste få tid att tänka, för att förstå mina känslor.
Kanske är jag lite handikappad? Lite känslomässigt retarderad?
Eller så är alla likadana egentligen. Jag vet som vanligt inte mycket om det.
Människor är överhuvudtaget så svåra att nå.
Man vill så gärna nå fram, finna något slags kärna. Men alla håller sin distans.
Och man kan aldrig förklara hur mycket man verkligen tycker om dem. Och behöver dem ibland.
Det finns liksom inte utrymme för annat än plattityder. Oftast.
Hej, jag saknar dig. Jag är inte van vid det här.
Jag hänger inte med längre.
Stillestånd.
Bara väntar på att tiden ska starta igen.
Som att du kan starta och stanna tiden hur du vill.
Som att du kan göra mig kattungemjuk och spinnande bara genom att stryka handen över mitt hår.
Som att du kan göra mig svag och foglig, med handen om min strupe.
Som att du gör allting lite bättre, lite vackrare, och så otroligt mycket roligare.
Så att jag bara väntar när allt det där försvinner.
Som att jag är kär. Som att jag älskar.
Jag är fortfarande inte van.
Som att förkroppsliga sina fantomsmärtor.
Lite så.
Som att tycka väldigt mycket om dig.
Som att fastna i din blick.
Som att inte kunna sluta le.
Som att lyssna på samma låt om och om igen.
Som att inte kunna sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Sömntabletten är min vän.
Hej kompis, ska vi sova nu?
Inte än, inte än, men snart.

Dagen då tiden stannade, för att sedan starta igen.

Hej, jag skulle kunna spränga hela världen.
Vartenda moln.
Göra varje gata till min.
Ta över hela staden.
Skrika mig hes.
Dansa mig trött.
Äta mig mätt.
Sova mig utvilad.
Vila trygg i mitt eget sällskap.

Jag skulle kunna.
Men jag kan inte.
Någonting hände.
Du hände.

Dagens diettips:

Vad gör man när chipssmulorna i botten av skålen är för små för att dippa?

Jo! Man häller dem i chipsskålen, geggar runt ett tag och äter sedan allt med sked.

Yummeh!

För det finns inget härligare än bittra människor utan självdistans:

Bitter: Kan människor sluta skriva på facebook att de älskar varandra? Helvete, ring ett samtal istället...

Jag: bittrast vinner!

Bitter: du är för korkad för att vara bitter, baby

Jag: maha, eller hur.
Jag: ‎...sa han bittert, liksom. jo det är fint.

Bitter: jag har sett dig i bittert tillstånd, det var ingen vacker syn. sluta klottra ned min vackra facebook nu...

Jag: haha, sluta propsa på att jag ska lägga till dig som vän då?

Bitter: som du vill

fejsbooka ensam och mol allena:

Jag

häääääääääääääj!

jag sa hej!

hej hej hej

heej heej heej

he-ej he-ej he-ej
21:44Jag

i rann all the way hååååååååååååååååååm!

cås i was all alååååååååååååååååååååån!

and no one answered the fåååååååååååååååååååååååååon!

when i called yovååååååååååååååån!

i said "why do you make me wait so lååååååååååååååååååååååång?"

"when you know that i låååååååååååååååååååång"

come along hop-along, let´s write our own såååååååååååååååååååååååååååång!

never leave me, never be gåååååååååååååååååååååååååån!

plingeli-plingeli-plåååååååååååååååååååååååååång!

Stella Maris

http://www.youtube.com/watch?v=pm_aut6RDAY

Nu är jag tråkig, men det KAN inte hjälpas!

I wrote this song two hours before we met.
I didn't know your name or what you looked like yet.
Oh I could have stayed at home and gone to bed.
I could have gone to see a film instead.
You might have changed your mind and seen your friends.
Life could have been very different but then,
something changed.

Do you believe that there's someone up above?
Does he have a timetable directing acts of love?

Why did I write this song on that one day?
Why did you touch my hand and softly say.
Stop asking questions that don't matter anyway.
Just give us a kiss to celebrate here today.
Something changed.

When we woke up that morning we had no way of knowing,
that in a matter of hours we'd change the way we were going.

Where would I be now if we'd never met?
Would I be singing this song to someone else instead?
I dunno but like you said
something changed.

På repeat i huvudet:

I'd rather be liberated, I find myself captivated
I'd rather stay bold and lonely, I dream I'm your one and only

Stop doing what you
Keep doing it to

I'd rather be jumping ship, I find myself jumping straight in
Forever be dozy and dim, I wake myself thinking of him

Stop doing what you
Keep doing it to

Things are getting strange, I'm starting to worry
This could be a case for Mulder and Scully
Things are getting strange, now I can't sleep alone

My bed is made for two and there's nothing I can do
So tell me something I don't know
If my head is full of you, is there nothing I can do?
Must we all march in two by two by two?

And as for some happy ending, I'd rather stay single and thin

Stop doing what you
Keep doing it to

Things are getting strange, I'm starting to worry
This could be a case for Mulder and Scully
Things are getting strange now I can't sleep alone...here

So what do you have to say about that?
And what does someone do without love?
And what does someone do with love?
And what do you have to say about that?

Refugee

Jag har ett singel-refugee camp i min lägenhet.
Det känns lite som att ta igen något jag missat, för närmre studentkorridor än det här lär jag aldrig komma.
Och närmre att vara tonåring igen, än såhär, lär jag inte komma.

Gårdagen spenderades på Sveriges allra minsta dansgolv, där jag och tre vänner var de enda gästerna större delen av kvällen, med egen dj och egen bar.
Old school reagge, Staropramen på flaska och dansömma fötter, svett svett och kompiskärlek.

Helt enkelt en såndär kväll man minns, som ett guldkorn.

Jag byter skepnad.

Skammen.

Nena: ..och nu går skam på torra land.

Gunnar:Gör den?
Bara sådär liksom? Den borde ju åka hem till sitt eget land tycker jag.

Nena: ja, vad ska den här och göra? ta alla vara jobb och
de snyggaste brudarna.

Gunnar: haha, ja
...precis! Spö borde den ha!

Nena: som fan!

Jag passar inte in nånstans, allting känns så fult och falskt.
Det skulle blitt nätt stort och starkt, nu är det bara inget alls.

So be it.

Så, efter tre månaders sjukskrivning lessnade jag totalt på att bråka med försäkringskassan, och påminna min läkare om att skriva sjukintyg och recept (tydligen har jag universums glömskaste läkare). Så jag gav mig fan på att ta mig upp igen, och här är jag nu!

Fitter, happier, mor productive.


Ägnar dagarna åt att odla frön, plantera om växter, fixa blomlådor, plåtburkar och det mesta man kan odla i, och läsa Film och religion på högskolan.
Sortera ut, organisera, förbättra.
Snart far jag ut till isoleringen i den finska myren.
Det blir bra.

Det som är riktigt bra för en känns oftast sådär.

Jag är glad hur som helst.
Men jag längtar efter något.

Att fejka sig igenom en konversation:

Hmmm... Brumbrum!
nenagamine mjaumjau
Hmmm... groffgroff
nenagamine kartoffel!
Hmmm... nein! du deine schweinstückstrüdel!
Hmmm... hmpf
nenagamine drei kartoffel?
nenagamine funf?
Hmmm... eine km kartoffel
nenagamine eine oberstorffer!
Hmmm... mit snisksschnatter, vielen gut
nenagamine meine fünfeltorkel esbracht!
Hmmm... aschtergeschiste fünfeltorkel!!
Hmmm... aber da drüben sind
Hmmm... alles sind stille
nenagamine das gebractbist nicht stille!
nenagamine das fünfeltlaus mitt mier
Hmmm... tanz mitzen jedes jetz
nenagamine und speise marsipan!
. nenagamine und trinken neintrink mit edelber
Hmmm... am den t
nenagamine scnell! bittung! das bier bist ein kartoffeltrink!
Hmmm... jaa aber, kartoffeltrink sind die gebeste alles nür und immer
nenagamine eh....jawohis gluewhine.
Hmmm... alles gudnüng!
Hmmm... viel spaz
Hmmm... eine gutach dir! wir hörens :)
nenagamine wir hörens

Jag sitter fast!
Helt insnärjd.
Och ju mer jag försöker lirka loss,
desto tightare snärjs jag.

Jag borde verkligen ringa och ordna upp allting.
Jag borde försöka första vad det är fsk vill ha av mig,
och ge dem det.
Jag borde ge mig själv några rediga örfilar
och gå ut på en promenad.

Jag borde få sova.
jag borde kunna äta.
Jag borde slippa må illa någon minut under dagen.
Jag borde slippa värken.
Jag borde ringa.

Jag borde träffa Lotta och få prata.
Rensa huvudet.
Kanske reda ut något, se något hopp i allt.
Men jag vet inte vart jag ska börja.
Och jag skäms.

Jag vill bygga ett bo i min säng.
En mikrovärld under mitt täcke.
En värld för mig och katterna.
Men det fungerar inte så.
Ork får världen att gå runt.
Energi skapar liv och rörelse.
Ork och energi är vad jag inte har.

Och fast att jag vet att lösningen bara kan komma inifrån mig själv,
så kan jag inte sluta önska att någon ska komma och stötta upp mig.
Ta mig härifrån.
Ge allting någon sorts mening.

Men jag vet ju att allt ont leder till något gott.
Jag måste bara hålla ut.
Det är på väg.
Det kommer något gott.
Kanske precis runt hörnet.

Jag drömde att glasen krossades i min hand.
Tunna som papper.
Det var så fåfängt.
Gång efter gång smulades de i min hand,
till små vassa fragment som borrade sig in i mitt kött.
Och bredvid stod Siri förtvivlad och såg på.
Hennes favoritglas, och jag kunde inte rädda ett enda.
De krossades i min hand, blodet rann
och jag kunde inte, kunde inte, kunde inte
göra någonting.

och ännu ett filmtips...

Världen är på väg att gå under.
Alla växter och djur har dött.
Kvar finns få människor som kämpar för sin överlevnad, i en värld utan mat.
I en värld där människans absolut fulaste sidor visar sig, och kannibalism
är vardagsmat.
Och mitt i detta inferno av död och undergång kämpar en man för att få med sin son till kusten, oskadd.
Vad som väntar vid kusten vet de inte, men de behöver ett mål, något att hålla fast vid.
Det här är alltså en undergångsfilm, men inte en i mängden.
Där de andra satsar på bombastiska effekter handlar the Road om att tona ner, om att ge oss vinkar mer än att utsätta oss för terror. Om att med små medel föra historien framåt. The Road, baserad på Cormac McCarthys Pulitzerbelönade roman, är även en historia om att försöka hålla fast vid ett civiliserat liv, medan världen omkring en faller i spillror.
Men mest av allt är det en historia om en förälders fruktansvärt stora kärlek till sitt barn, och hans otroliga kamp för att skydda det, med alla medel, även om det innebär att själv skada det.

Jag tror att jag har glömt bort vem jag är.
Vad jag ville, vart jag är på väg.
Som att helt tappa orienteringen.
Som att plötsligt befinna sig i ett tomrum,
och inte veta vilket håll som är upp.
Vartåt ska jag sträva?