stress stress stress och ännu mera stress.

Ja, så är det bara att acceptera att jag kommer sitta här år in och år ut och skriva skolarbete efter skolarbete utan minsta möjlighet att andas ut, förutom vid den årliga, obligatoriska överleva-jul/sommar-ekonomiskt-ångesten. Tappa kontakten med alla vänner för att man aldrig hinner umgås. Och allt för den stora förmånen att få ett mediokert jobb där man kan nöta sin rygg för att i tur få pengar att klara uppehället med. Sen hem och städa, diska, bråka om läggdags, och vad fan ska vi äta idag då?, jag är verkligen inte sugen på något och om man bara slapp äta överhuvudtaget och vi måste gå och handla kattmat och jaha vad trevligt, en till räkning! Och när, när, när ska man hinna uppleva livskvaliteten? Vad i det här ska göra att allt känns värt det? Lägenheten som faller sönder runtomkring oss? Dottern jag aldrig hinner ta till lekparken för att det är hämta, handla, laga mat, käka, bolibompa, diska, natta. Vännerna jag aldrig hinner träffa för att jag har hundraförtielva skolarbeten som skriker "skriv klart oss NU!".

Jag vill bara ha en paus! En liten paus då allt är tyst, stilla, och inget brådskar, och inga fönster behöver putsas, ingen disk behöver diskas, det finns tvättider och det som SKA vara roligt inte känns som ytterligare stressmoment och hej kom och hjälp mig!

Ska det bli lugnare snart? För annars vill jag nog inte vara med längre.