lillebror.....

...har sett för mycket Stefan & Krister i sina dar:

nenagamine sa (20:14):
du ser

henrik säger (20:16):
...sa jesus till den blinde och gjorde honom stum

Att håna sig själv.

Jag skulle bevisa att det hur lätt som helst att bara
improvisera ihop lite Birro-poesi:

...likt en solskensbulle steg solen över de tacksamma människor i deras små hyddor av självinsikt där de likt varor på ett rullande band tog sig fram genom vardagsdjungeln för att finna meningen i ett nytt paket mjölk, eller en ny sorts schampoo.


Man tar en del dravel, floskler etc och sätter ihop dem = Tadaa!
Pluspoäng om man får med något om den lilla människan.

Det roligaste är att det jag skriver på skämt
är bättre än det jag faktiskt skriver!
So hey, the joke´s on me.

"and im not happy and im not sad"

Alienerar jag mig, eller blir jag alienerad.

Ibland känns människor omöjliga att nå.

Ibland önskar jag att jag kunde sluta lyssna.

Och nästa person som hävdar att det är en bra sak att öppna sig, att släppa in någon,
får en pjäxa i huvudet.

Jag kan odla mitt utanförskap, gödsla det med bitterhet.
Eller så skakar jag av mig det här med och går vidare.

Lite bittrare, lite hårdare - men på benen.

So be it.

om att få tänka sina tankar ifred.

Det här med att ha människor omkring sig är så fruktansvärt uttröttande.
Människor kräver så mycket. Man måste bekräfta dem och ge dem feedback konstant.
Jag vill bara gräva ut ett hål i tiden, ta med mig mina böcker, min säng och mitt badkar. En spinnande katt. Försvinna ett tag.

Människors känslor är så trassliga och svåra att följa.
Allt ska gå via så många omvägar fysiken tillåter.

Jag är bara så trött.
Jag diskar
lagar mat
bakar
pluggar
städar
fixar
- men jag orkar inte ha roligt.
Jag orkar inte umgås.

Jag vill vara ensam med mina tankar, mina känslor.
Min tid, och mitt utrymme för mig själv.

Det är inte själviskt, det är självbevarelsedrift.

Jag vet inte vem jag är när alla pratarpratarpratar hål i mitt huvud.
Jag vill förbli intakt.

Jag
Vill
Vara

Bara så.

Tack!