som i nånting

jag kanske köpte ett tjog ägg till dig
du kanske tyckte att det var lite onödigt
-du äter ju inte ägg

jag kanske sa något, ursäktande, om att baka
men du tänkte betydelse, eller brist på

eller så var det en bok
en bok du redan läst
kanske stal jag den
burken sa tio kronor, men jag lade bara i tre
-kanske hade jag inte fler

jag skulle ge dig mycket
om jag visste vad du ville ha

vad vill du ha?

ibland ifrågasätter jag värdet av min fritid

- men något ska man roa sig med!

gratis är gott

gratis mascara?

intresseklubben antecknar febrilt:

när jag var liten skrev jag dikter.
jag läste och skrev dikter.

min första diktbok påbörjade jag när jag gick i trean.
en brun, randig skrivbok.

jag minns egentligen bara en av dem idag,
den hette släktträd och gick på ett ungefär:

händer och fötter
gamla trädrötter
från far och från mor
- släkten är stor.

jag hade även två poesiböcker. inte direkt några att skryta med idag.
det var den klassiska 101 dikter om kärlek och..vad det nu är..
och mannens dikt om kärlek

båda var fulla av olikfärgade gem och understrykningar
även idag sitter några passager, stycken och strofer fastgjutna i mitt minne
av dessa är de här tydligast:


När du är borta, hungrar så vilt min själ. När du är nära, längtar jag likaväl -- förtvivlad ser jag, stelnad, sluten, hur tom och fåfäng flyr minuten.


I ensamhetens tid har min tunga bränt att säga dig det vackra jag drömt och känt -- men i din närhet min tanke somnar, min port är stängd, och hjärtat domnar.

och slutligen, det gravt förkortade:


Jag såg dig - och från denna dagen
Jag endast dig i världen ser.



jag vet inte varför dom satt sig så.
men jag antar att dom någonstans, på något sätt, betydde något när jag växte upp.


mest tankesnurrade nu är ingen dikt i ordets rätta mening, men nästan.
vet att någon kommer känna igen, men det spelar mindre roll i sammanhanget
om ni vet vad det är eller inte, eller hur?

så, månadens:

"Du vet var det sitter och siktar tills du riktigt säkert vet att det hittar in
Där ingen annan kommit in. Hjärtat väljer blint
Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill. Du vet jag vill bli din
O ingen annan kommer in. Hjärtat gör mig blind"

längtabort.

Jag flyttade till Gävle när jag var 19.
Jag fyller 25 i år.
Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om den här staden.

Visst, gamla Gävle är fint, och visst, Boulognern är fin.
Men räcker det?
Jag kan inte vandra runt ett kvarter i evigheter.

Jag vill härifrån, men det känns som att Gävle är mitt tuggummi under sulan.

Jag kommer aldrig härifrån!

ibland gör man rätt, ibland gör man fel - lev med det.

jag är nog lite kär i stockholm ändå.
ibland är det svårt att låta bli.
när man äter pestomacka på svart kaffe i högsommarvärme som går mot skymningsvalka.
när man ser solen sjunka över vitabergsparken från sofia kyrka.
ljudet av spända kablar, strax innan tågen susar förbi på multrågatan.
eller bara ljuset som silas in från balkongen genom gröna lönnlöv.

det är så förutsägbart.
och det är så många aldrig som blivit till faktiskt, eller åtminstonde förmodligen, med åldern.

men det kanske är så det är?

är det något jag lärt mig hitills så är det i alla fall att tvärsittande
sällan leder till mer än ömma knän och armbågar i längden.
det är lika bra att luta sig tillbaka på den lilla visdom man lyckats samla och se det an.

ja, det blev visst svammel igen.

Onsdags-svammel on the rocks.

Jag borde göra något produktivt.
Något uppbyggande.
Jag borde baka till Siris kalas, och jag vill baka, men det är fortfarande den där pengaproblematiken som står i vägen som en stor, rynkig elefant.

Jag är för nuvarande inne i något sorts icke-livstillstånd.
Jag vaknar - går till jobbet, jag slutar, cyklar hem, spenderar nån timme vid datorn - och sover. Varför tycker jag om att jobba kväll nu igen?

I alla fall, semesterveckan i Stockholm hägrar och nu är det endast fyra dagar kvar!
Jag hoppas bara att fina Stockholmsfolket hör av sig och vill leka också.

Det är väl inte direkt en nyhet att jag är trött på Gävle, men på sitonde har
brobrännadet eskalerat, och det börjar bli dags att se sig om efetr något annat, annrs är jag snart helt isolerad tror jag. Det där kräver väl egentligen en förklaring, men jag kan inte riktigt ens förklara det för mig själv.

Jaja, svammel!

Jag behöver nya vänner tror jag.

Men nu städa, sminka, luncha med herr Almgren, hämta liten, rensa ur lägenheten
och "hela jävla baletten".


För övrigt - Den här borde alla älska:

kalas-angst

Hur ska jag ha råd med Siris kalas!!?
Hur ska jag ha råd med en present!!?

Köp min själ! Femhundra pix!

För tusen kan du få min skivsamling också.

en till skoluppgift:

Jag minns hur jag och pappa brukade plocka plommon om sensommarkvällarna.
Jag hade med mig en ljusblå Big Pack-låda och spatserade efter pappa på smala ben
smyckade med rivsår, gräsfläckar och blåmärken i alla möjliga kulörer.
Pappa, alltid iklädd blåjeans och t-shirt, tog ett stadigt tag om stammen, log så som bara han gör, så att ögonen lyser, och sen ruskade han det sega, knotiga trädet
så att de saftiga plommonen föll till marken som en gul, dunsande hagelskur .
Jag rusade genast fram med lådan i handen och började plocka. Det gällde att se upp för de fallande plommonen och samtidigt se ut de nyfallna från de dåliga som bina redan hunnit på. Jag pilade hit och dit i sluttningen och försökte fånga plommonen innan de rullade iväg och fyllde snabbt lådan till brädden. Sedan lyft pappa upp mig, högt upp där grenarna var tunnare och ännu inte hunnit bli sega och hårda och lät mig ruska dem tills jag lyckats få något plommon att dunsa ner. Stoltheten gjorde mig flera centimeter längre.
Trots att vi hade flera fruktträd, bland annat ett med blå plommon, så var det endast det här trädet vi länsade, min pappa och jag. Alltid vi, och bara vi. Det var vår sak, och jag tog min uppgift på största allvar. Ville vara duktig, visa pappa som var så stark och kunde allt, att jag också kunde. Kanske inte så stark, men snabb som en vessla, och noggrann! Inte ett endaste ruttet plommon hamnade i lådan.

Efter att pappa hade flyttat försökte jag ibland hålla traditionen vid liv själv. Men hur jag än ruskade och drog i trädstammen så fick jag aldrig ner ett endaste plommon, istället blev jag en jävel på att klättra. Men just de där stunderna, när det bara var pappa och jag, gräset under fötterna, den smuliga barken mellan fingertopparna, trädets rasslande, plommonens dunsar, den sötsliskiga doften från fallfrukten som blandades med lukten av vått gräs och den skymminingstunga doften från doftschersminen. Smaken av solvarma plommon, saften som rann över hakan och droppade ner över de brunbrända benen, det var sommar.