Tröst.

När jag är trött blir jag ledsen.
Väldigt ledsen.
Jag får påminna mig själv:

Du är inte ledsen, du är trött!

Och när jag fått vila orkar jag vara glad igen.

Igår natt låg jag vaken.
Pinvärkar genom benen.
Idag försöker jag döva dem med citodon.
Men värker gör det.
Och sömnen är långt borta.

Således: ledsen.

Men det är helg.
Avlastning och vila.
Nästa vecka börjar Ms ledighet.
Och jag kan äntligen börja ladda batterierna igen.

Trött.
Inte ledsen.

Orka.

Min energinivå är försvinnande låg.
Jag orkar inte engagera mig.
Försökte diskutera sexhandel och trafficking med en person som tyckte att
"det där är en överenskommelse mellan två vuxna människor som ingen annan bör lägga sig i".

Jo just det.
För det här med tonåringar som prostituerar sig är ju bara propaganda.
Hallickar finns bara på bio.
Och den lyckliga horan är allt annat än en myt.

Men nej, jag orkar inte.
Jag orkar inte mycket just nu.

Orkar inte människor, och känslor och missuppfattningar.
Folk som rynkar på näsan så fort man öppnar munnen.
Att behöva anpassa allt man säger och gör.
Orkar inte.

Vill ladda batterierna.
Bygga upp.

Is everybody in? The show is about to begin!

Människor är svåra att komma nära.
Oftast för att de gör sig föreställningar om en.
Gärna osympatiska sådana.

För ett tag sedan fick jag höra att en person trott att jag tycker att jag själv är väldigt snygg,
och därför är jag också väldigt arrogant och nonchalant.

Jag hoppas att du som läser skrattar här.
Men märkligt nog är det inte första gången jag fått höra något liknande.
Jag vet faktiskt inte hur många gånger det rör sig om nu, men återkommande är det.

Frågan är dock var dessa människor får det ifrån.
Det är faktiskt helt och hållet obegripligt.

En ändlös kedja av måsten, en ändlöst trött jag.

Häromdagen sa Helen "Hur orkar man ha en sådan där hela tiden?".
Och det var så fantastiskt skönt att höra.
För även om Z är världens snällaste så ÄR det ett hårt jobb att vara uppmärksam
på någon annans signaler dygnet runt. Att hela tiden beräkna tid.
"När åt han? När ska han äta igen? Vad hinner jag däremellan?"
För det måste hela tiden finnas flaskor redo, och blöjan måste hela tiden vara torr,
och han måste sova när han ska, och diskmaskinen måste köras i god tid, och katterna ska ha mat, vatten och rena lådor, och blommorna ska vattnas, lägenheten vädras och så måste jag plocka och plocka och plocka hela tiden eftersom att det springer folk här varje dag. Och sen ska jag ringa juristen och uppdatera och allt som händer, och jag måste skriva arga,ledsna,förtvivlade brev till fastighetsskötaren, och jag måste prata med hyresnämnden, och jag måste söka lägenheter, maila ansvariga, registrera oss, intresseanmäla, maila ännu fler, och jag måste springa och lämna Siri på skolan och beräkna tid "hinner han äta, måste byta och klä på, hinner han bli hungrig? Hinner vi i tid?", gå på föräldrarsamtal, skriva under viktiga papper, förhöra läxor, hålla koll på gympakläder, matsäck, riskakor, lekstunder, kalas, föräldrarrådet och klassförälderuppgifter. Och så ska det bokas in roliga grejer och besök där, besök här och folk fyller år och folk reser bort och vi ska på middag och vi ska på utflykt och vi ska till doktorn, och jag ska till MVC och Z ska till BVC , och vad ska vi äta till middag? Vilka veckor ska vi på semster, måste ringa och tacka för presenter till Z. Måste pratat med grannen, måste prata med andra grannen, måste skicka viktiga brev, måste räkna ut alla utgifter och inkomster, måste skicka en ny ansökan, måste söka nya kurser iom att min utbildning lagts ner, måste ha en reservplan! Måste dokumentera, måste spara kvitton, måste tvätta, tvätta, sortera tvätten. Måste hålla koll på auktioner, pengaöverförningar, föra över pengar, adresser, ny adresser och porto, Måste se till att vi kommer väg och fixar en barnstol, måste se till att katterna blir vaccinerade, måste hälsokolla Fuji, måste kastrera Misja, måste maila uppfödare. Måste träna! Måste se till att hinna träffa mina vänner, måste komma ihåg att fråga hur det gick på arbetsintervjun, hur det var på semestern, hur de mår. Vill hjälpa till, men hinner ju inte för jag måste...

...och så inser jag att jag glömt att äta igen.
Och så hinner jag inte komma ikapp med sömnen.
Och så blir jag sjuk igen.
Och så hamnar orken på noll.
Och så säger jag "Jag orkar inte!"
Men sen gör jag det ialla fall.

För jag måste!

Det pågår..

...någon slags självrannsakan.
Och det är jobbigt.

Så fantastiskt mycket skit som kommer till ytan.

Ni vet "Buhu min tragiska barndom".
Bara att min barndom inte var tragisk.
Jobbig. Men det är ju sådant där jag har rett ut.
Bearbetat, pratat om, och förlåtit.

Men av någon anledning hänger känslorna kvar.
Och är jag oförberedd klarar jag inte riktigt av att hantera det,
när samtliga kommer på en och samma gång.

Tur därför att det sker extremt sälla.
Känner til katalysatorerna, undviker dem.

Bla bla bla.
Nej, det kommer inte att bli roligare än såhär!

Sa jag inte redan, jag skriver för mig själv nu.
Minnesmärken, inget annat.

NEJ jag vill inte prata om det! TYST!

Aj vad det gör ont i hjärtat när man inser hur lite man betyder.

Folk bara "Jahmeh om du frågar är det klart dom vill umgås med dig!"

NEJ det vill de inte, och ett nej gör mer ont än ett ingenting.
Så låt mig vara.

Och jag vet att det är mitt fel, för att jag tycker så fruktansvärt mycket om mina vänner.
När jag väl släpper in folk fäster jag mig vid dem.

Och sen horar man ut sig i ett försök att umgås, med någon.
"Ska vi ta en öl?" frågar man, och möts av kompakt, ekande tystnad.

Jahapp tänker man, folk är upptagna.

Men de är de ju inte.
För är M med är alla dörrar öppna.

Det går liksom inte att förneka det uppenbara.
Att jag är den felande länken.

Och det är klart som fan att det gör mig ledsen.
Att det gör ont.

Men å andra sidan har jag varit så ensam i mitt liv att jag borde vara van.

Varför är jag inte van?

Om du undrar...

...varför jag aldrig hör av mig så är det för att jag tycker för mycket om dig.
Men det vågar jag inte säga.
Så då säger jag ingenting.

Liten.

Jag är väldigt, väldigt trött idag.
Och när jag är väldigt, väldigt trött blir jag också väldigt, väldigt ledsen.
Vill krypa in i en garderob.

Men det är okej.
För imorgon är en ny dag, en bättre dag.

Men nu är det Camera Obscuras "Eghties fan" på repeat, och fosterställning i sängen.
Sen kommer M hem och kramar mig.

Bara ledsen, inte rädd.

Nu flyttar jag alla sagor hit:

Sagor och märkligheter

Kommentera gärna!

Sole.

Det känns som att jag skriver här för mig själv nu.
Det är skönt, jag tycker om att tänka ifred.

Jag har ett stort behov av att sitta i en garderob.
Det är inte riktigt genomförbart dock.

Ja just det, jag är en sådan person som inte behöver något Narnia.
Jag vill bara ha garderoben.

Mina drömmar är av det blygsammare slaget.

Perspektiv, eller den enorma bristen på det.

Önskar ibland att jag vore något bättre, något större, något fint.
Något att vara stolt över, något att längta efter, något att tycka om.

"När du var liten trodde jag att du var den som skulle gå längst",
sa min mamma till mig en gång.
Och log lite bittert.
Det blev liksom inte bättre än såhär.
Det blev inte mer.

En pissljummen folkis till människa.
Inte så dålig, inte så bra.
Inga utmärkande drag.

Alldaglig.

Men å andra sidan kämpade jag på ett helt annat slagsfält.
På helt andra premisser.

Vad är jag stolt över? Vad jag presterat?
Nej, att jag är här.
Jag tog mig hit. Jag orkade.

Ett kanske.

Är vi bortplockade ur RSS-flöden?
Ligger vi som bortglömda länkar bland bokmärken?
Är kusten klar?

Är det dags för en saga?

Mormor berättar en historia från sin ungdom.
Något om Mekongfloden, en färja, en kinesisk man i råsiden och en svart limousin.
En flicka i guldlaméskor och manshatt. Gammelrosa.
Hon tror att hon minns, hon ser det så tydligt framför sig. Det lergrå ljuset.
Men det är inte mormor, det är Marguerite Duras.
Jag väntar på att hon ska komma till det modernt möblerade rummet.
Rodnaden som kommer, blygseln och förskräckelsen när hon inser.
I väntan därpå lyssnar jag lojt, oengagerat på hennes torra stämma och
låter blickarna vandra. Som tusen gånger förr.
Hade mina blickar lämnat tunna blyertslinjer
där de vandrat vore varje vägg, varje möbel, varje ting här inne blyertsgrått.
Men bara ur den här vinkel. Tre steg åt valfritt håll och en skarp kant skulle visa sig.

Rummet ligger i ett dis. Guldfärgat skulle kanske en mer romantiskt lagd människa beskriva det.
Beige, säger jag. Dammkornen yr i solgatorna, och plötsligt känns det tungt att andas. Torrt.
Jag lyfter glaset med röd saft. Det har lämnat en kladdig ring på bordet.
Alldeles för söt, som ett klister i gommen.
Plötsligt inser jag att det är tyst.
Mormor har somnat mitt i sina plagierade minnen.
Käken hänger, omgärdad av små, små hudveck.
Jag väntar, och strax kommer det, som att rummet höll andan ett tag, klockornas tickande.
Brusandet, hummandet, det där ljudet ett tyst rum ger ifrån sig.
Det ljud som saknas i de rum vi finner otäcka.
Pendyler svänger, guldkuggar rullar. Mormor sover.
Och dammet som oavbrutet rör sig i draget från osynliga luftströmmar.