Hypa

Förra sommaren hypade jag Johannes Östlund, pinsamt nog hade jag inget att lägga upp som belägg för mitt hypande förutom låten han skrivit om mig.

Nu har han, efter en del påtryckningar, äntligen skaffat en myspace.
Så lyssna, jag må väl inte se helt opartisk ut, men jag tycker, och har alltid tyckt
att det är ett mysterium att han (och Said Hussein) är osignade.

Så, nu kan ni som har tråkigt roa er med alla dolda länkar i texten ovan.

Propagera mera!

Läs mer här!

"Earth Hour förleder människor att tro att hushållens elkonsumtion har någon större betydelse för klimathotets utveckling, och att den skillnad man själv kan göra, utgörs av att man håller sina lampor släckta. Det är fel. Lyckligtvis finns ändå stora möjligheter att påverka utsläppen av växthusgaser. En rapport från FNs jordbruksorgan FAO har visat att animalisk livsmedelsproduktion globalt sett står för 18 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Det är mer än den samlade växthusgasutsläppen från världens alla transporter. De som vill hjälpa till att drastiskt minska utsläppen kan därför enkelt göra det. Man gör det genom att helt enkelt välja bort köttbiten från sin middagstallrik. "

Filmtips 3:

Det första jag gjorde när filmen var slut var att andas ut, utan att ha varit medveten om att jag hållt andan. Vilket säger något om hur tät den här filmen är.
Bright Star handlar om den sista tiden av John Keats liv, således vet man på förhand att det inte kommer att bli en glädjefest. Men Jane Campion har, med hjälp av otroligt äkta skådespeleri, lyckats skapa en film där känslorna hålls lågmälda och de suggestiva stämningarna talar mer. Glädjen uttrycks med små, men ändå i högsta grad igenkännbara, medel. Sorgen överdrivs aldrig i dramatiska gester.

Filmen handlar som sagt om de sista åren av Keats liv, och därmed hans treåriga romans med Fanny Brawne. En kärlekhistoria som tog slut i och med Keats död, 25 år gammal, utblottad och i tron att han var misslyckad som poet. Filmen är finstämd, bildspråket vackert utan att vara överdrivet. Tvärtom hålls allting avskalat och som sagt äkta. Ändå lyckas Jane Campion förmedla en massa känslor och stämningar, som mitt eminenta sällskap uttryckte det: "Det är som att få alla sina olyckliga kärlekar på en gång".
Det här är absolut inget dramatiskt, fjolligt kostymdrama för brudar där Mr. Darcy kommer spatserande i tights och kråsskjorta och kastar svåra blickar om sig.
Det här är helt enkelt en otroligt varm, vacker, sorglig och fin film. Se den!

Filmtips 2.

Wes Anderson does it again?
Faktiskt skulle jag säga att det här är en så typisk Wes film som en film kan bli,
trots att detta är något så ovanligt som en dockfilm för vuxna. Vilket för övrigt är en raritet i våra tider av animation. Att filma med dockor kan ses väldigt omständligt, med bild för bild-filmandet, otaliga huvuden för olika känsloyttringar etc, men effekten är otroligt fin. The fantastic Mr Fox är baserad på barnboken av Roald dahl, men där andra filmatiseringar (som tex Burtons Kalle och Chokladfabriken) osar herr Dahl så har Wes tagit sagan och gjort om den till, just det - en typisk Wes Anderson film, med allt vad det innebär så som knepiga, men fantastiska karaktärer. Dysfunktionella familjer (se: The Royal Tenenbaums), och svårigheter att visa känslor. Även de gula kapitelrubrikerna, som för historian framåt är typiskt Wesiskt.Dessutom måste jag, som musiknörd, ge ett pluspoäng för den fina hillbillysången av ingen annan än Jarvis Cocker. All in all är det en otroligt charmig saga. Se den!



Alice in Wonderland
Ännu ett gigantiskt projekt av herr Burton.
Åter igen fantastiska miljöer, de typiska skeva snirklarna.
Åter igen Johnny Depp.
Åter igen frugan Helena Bonham Carter. Åter igen stämningsfull musik av geniet Danny Elfman. Åter igen en känsla av...var det här allt?
För åter igen har herr Burton lagt allt krut på miljöerna, specialeffekterna och handlingen - och därigenom missat att fördjupa karaktärerna.
Vilket är precis vad som saknas för att nå upp till Edward Scissorhands-klassen.
Mindre tjaffs, mera karaktär tack! Annars är det ett fint äventyr, jakter, action, slag, vänskap, drycker att dricka, kakor att äta, flamingos att spela kricket med och allt som man kan önska, men tyvärr är det ju så att är det en Tim Burton film så förväntar man sig mer. Bättre lycka nästa gång.

Det här är ett av skälen till att herr zucky är en av mina favoriter:

z: majskorv
n: majskolv
z: smulbaj
n: smulhaj
z: strulhaj!
n: strutskaj!
z: smutspaj!
n: snuskmalaj!
z: strutsäppelpaj!
n: snuskäppelpartaj!
z: snuskärtor från Shanghai!
n: stjärtsnuskor från Paraguay!
z: skärtorsdag i Versailles!
n: särbostad i Valhall!
z sär-ko på prispall!
n: säpo och snipptall!
z: Baloo drar en trall!
n: Janu kickar pall!
z: Barbro stickar en ishall!
n: farbror klickar med musarm!
z: tandtroll ur ändtarm!
n: fransk-folk med vev-arm!

frustration

det här är skrika tyst
det här är dunka huvudet i väggen
bita ihop
mala tänderna om natten
vänta, mest av allt att vänta

tolka varenda budskap
försöka läsa in något sorts svar
det här är att veta, veta hur länge
det här är att veta, att tiden kanske
inte har någon betydelse

det här är minnesbilder
känslominnen
en hand över ryggen
ett leende
smaken

det här är tigerburen
vankandet
väntandet
timmar som kryper förbi
glas under huden


ni vet vad det här är

Månadens filmtips:

Missade du de här filmerna på bio borde du ta och göra något åt det snarast!


Where the wild things are.

Som barn älskade jag barnboken filmen är baserad på.
Därför hade jag höga förväntningar när jag väl satt i biosalongen.
Men jag måste säga att de infriades.
Miljöerna i filmen är fantastiska, monstrena ljuvligt bildlika och levande och historien vacklar skört mellan glädje och sorg. En odyssé bland allt sårbart och svårt med att vara människa (och monster). Och den finaste repliken stod K.W för, då hon i slutet säger "Don´t go, I´ll eat you up I love you so."
Det hördes högljudda snyftningar genom salongen då filmen var slut.
Se den!



Terry Gilliam does it again?
Det var mest en slump att jag ens såg denna.
Jag hade, märkligt nog, inte hört ett ord om den nämnas utöver de som handlade om att den är den sista filmen Heath Ledger spelade in. Men den visade sig vara en extremt positiv övverraskning.
Som sagt dog Heath Ledger under arbetet med filmen, därför tvingades regissören ta till en något okonventionell lösning för att kunna fullfölja. Tre av Heaths skådespelande vänner ( Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell) hoppade således in för att spela tre olika versioner av Heaths roll Tony.
Tack vare filmens format fungerar det strålande.
The Imaginarium of Doctor Parnassus är nämligen, utöver en jäkligt jobbig titel, en fantastisk fantasiresa. Det är skitigt, det är burleskt, det är sockersött, det är tankeställande abstrakt och det är jävligt bra!
Filmen lyckas med allt man önskar att Tim Burtons filmer ska vara.



Den mysigaste filmen hitills i år är Away we go.
Jag har en förkärlek för sökande off-beats, och i den här filmen får man följa gravida off-beat paret Burt och Verona på deras resa efter ett ställe att höra hemma på. Under resans gång möter de olika människor i olika sorters relationer. Den ena mer extrem än den andra. De inser även att de som ser perfekta ut på ytan kan dölja mycket om man bara skrapar lite, och att det som de har tagit för givet kan vara en stor sorg för andra. Men mest handlar filmen om kärlek, och att hemma inte behöver vara en plats, utan lika gärna kan vara en person.

Ligga vaken om nätterna och tänka
palindrom
paradox
fraktal
Ligga vaken om nätterna
och känna hur det kryper under huden
små fragment av rastlöshet
sökljus över brunblommig tapet
berg av romaner
urvattnad musik
sovande katter
rastlösa steg över rastlös parkett
fingrarna skriver
palindrom
paradox
fraktal
- jag väntar.

Dagens upptäckt:

Sanna tipsade mig om Raveonettes, och jag var lite skeptisk men gav dem en chans iom att jag gillar deras jullåt(från indie x-mas).

Jag blev dock positivt överraskad.
Raveonettes låter som man skulle ha kört Jesus & Mary Chain, Brian Jonestown Massacre och Magnetic Fields i en mixer.
Och jag råkar gilla alla tre ovanstående band.

Och har du ingen aning om hur något utav banden låter så
tänker jag vara "snäll" och slänga in smakprov på samtliga.
Min allmänbildande present till dig denna söndag.

Enjoy!

P.s för extra nördfakta så figurerar två av banden på soundtracket till Lost in translation, som för övrigt är en jäkligt fin film med en jäkligt fin skådespelare. D.s








Skulle du fortfarande vara skeptisk till min iakttagelse så jämför ovanstående med dessa två:






I rest my case!

Fallera på att interagera, sedemera regretera, introvertisera.

release, reeboot, retake.

Jag vill att något ska hända nu.
Något nytt, något fint, något roligt, eller bara något vad som helst.
Det är som vanligt för mycket stagnation och stiltje.

Och när det väl händer något är det något av mindre trevlig karaktär.
Som att man välsignas med vetskapen att halva stan har fört en smutskastningskampanj
emot en.
Ja men hurra vad trevligt.
Särskilt när de inblandade består av 1 del mina vänner och bekanta samt 1 del människor som överhuvudtaget inte känner mig.
Man kan ju undra hur de då anser att de kan gå runt och uttala sig om min, tydligen bristande, karaktär.
Men att förstå sig på människor är ungefär lika givande som att stånga pannan mot valfri betongvägg.

Jag behöver vänner, händelser, kramar, små resor, glada kvällar, bra musik, vår och kärlek.
Den här gråa gröten tynger ner mig i dyn.

Men vi tragglar på, snart vänder det.

Snart, snart, snart!