Nyår, rakning, lathet och annat skitspännande.

Herregud, julen har lämnat mig orkerslös.
Jag har rester på skolarbeten att ta itu med.
Jag måste styra upp min lägenhet efter det, i min frånvaro, stora förfallet.
Jag har människor att besöka, viktiga samtal att ringa (och när ska jag hinna det? måste hela Sverige stänga inför varje högtid?). Och sånt där vanligt betydelselöst tjafs.

Igår upplevde jag ett sådant starkt ögonblick av total lycka att jag faktiskt började gråta. Förvånande eftersom att jag oftast inte är den första att visa stora känslor (nykter). Men det var fint. Hallelujah.

För att spä på med ointressant skit kan jag ju upplysa herrskapet om att jag är något fantastiskt ur fas med tiden.
Jag kollade nämligen precis dagens datum, och blev något förvånad då jag insåg att nyårsafton infaller imorgon. Oh my gee! Är jag förberedd? Niet. Och strax därpå blev jag upplyst om att festen jag ska attendera har evolverat till ett knytkalas. Så nu ska jag tänka ut en bra rätt, serverad i aliminiumlåda, att förära festdeltagarna med. Herrenjumala.

Jaja, jag säger som vanligt - ler man stort, och beter sig allmänt charmigt så är det ingen som tänker på att man ser ut som plöööh. (Yeah right). Men jag vet inte, jag vet att vissa bekanta har kollat hårupsättningar till nyår sen en månad tillbaka, och jag vet att en viss herre har farit till storstaden bara för att köpa sig en passande nyårsstass. och jag då, kommer jag att raka benen, sätta upp håret och rota fram ett tjusigt halsband? Inte troligen, jag är för obrydd för att orka hålla på och krångla så med något så ovärt som mitt utseende. Missuppfatta mig rätt nu, jag ser gärna bra ut - men på enklaste möjliga sätt. Man skulle kunna säga något om "slacker to the bone", eller så ser man det bara som ett tecken på att jag har en skönt befriande icke-shönhetsidealspress. (Hej, hittade jag just på ett eget ord?).

Hur som helst.
Vem fan orkar raka benen på vintern ändå?
Kanske en av världens mest menlösa sysslor.

Och ska jag vara ännu mer på tvären kan jag passa på att meddela att jag ämnar fira
in det nya året nykter. Det ni. Nyårsfylla känns om något mer menlöst.

Jaja, skälet till att jag sitter och orerar såhär är att meningen är att jag ska
skriva en observationsanalys just i denna stund. Och.Jag.Vill.INTE!
Men, att sitta och dänga sitt envisa, tjurskalliga huvud i bordet löser inte mycket.
Så, observationsanalys it is.

Gott Nytt på er!
Och kul att ni fortfarande orkar läsa mitt dravel.

Jomenvisst!

hej jag är ensam, men ganska snäll
jag kan vissla och vicka på rumpan
dansa och baka kakor
jag kan inte knäppa med fingrarna
och ibland vill jag vara liten liten liten
och andra gånger stor
och jag måste få bestämma musiken
och jag måste ha hårband
jag vill ha prickiga stövlar
och en röd t-shirt med en blå uggla på
jag har svårt för att sova själv
jag har svårt för att låta bli att balansera
jag gör baletthopp på stan
jag sjunger fåniga sånger
man skulle kunna säga att jag är knäpp
eller så kallar man det charmig
and a cherry on top.

Är...

...elakast i stan!
Men det är ju inte så egentligen.
Det ser bara så ut.

"För det är så med kärleken, den går alltid sönder..i bitar"

(C.E Häckner, Björnes Magasin)

Såäre!

Zacharias:

hahaha

du och ditt stora djävla hjärta

Jag förstår mig inte på...

Människor som ser livet som en tävling där det gäller att lägra så många som möjligt.
Oskulder ger pluspoäng.
Vem fan vill ligga med en oskuld?!
Jag menar kan man hitta en större garanti för dåligt sex?!
Sen när vet oskulder vad de ska göra i sängen liksom?
Och det här "Hurra, jag har könsafter från hundra pers på min bäddmadrass!",
det är bara så sorgligt.
Hur trasig i huvudet måste man inte vara för att på allvar tro att det är en beundransvärd sak?

Nej, människor.
Detta obegripliga släkte.
Bara tanken på att försöka förstå mig på folk
äcklar
tröttar ut
och irriterar mig.

Jag påstår inte att jag är bättre än andra.
Bara att de där aktiviteterna och synsätten helt enkelt inte är min grej.
Och jag håller mig helst långt borta från utövarna tack.

And never the twain shall meet

Frustrerat illiterärt babbel.

Saknar jag kanske dina ögon
Din hand på bordet
Min frustrerade önskan att nå fram
Men den glättiga ytan som stod i vägen
Svårmodet du dolde, försökte dölja
Men bristfälligt
Alla sprickor du spacklade över
Allt du sopade under mattan
Och jag undrar vad som skrämt dig så
Du är så rädd!
Men du låter mig inte nära
Sorgsen ser jag hur du utför din charad
Trasig, Förvirrad
Kommer du någonsin hitta hem
Om du aldrig vågar
Du är barnet, på trappan
Med handen om dörrhandtaget
Som vänder
Som alltid vänder.

Men annars är vi helt normala!

Nena: "Skinkan på mackan, och mackan på skinkan, och skinkan på mackan - hej!",
är det den bästa låt du någonsin hört?

Siri: Neeej....men jag tycker väldigt mycket om dig ändå.




Nena: Tycker du om mig?

Siri: Ja

Nena: Tycker du om bananer?

Siri: Ja!

Nena: Tycker du om när jag dansar som en banan?

Siri: Hur dansar bananer?

Nena: Tjuttiruttidoo...

Siri: Hahahahaha!




Siri: (kommer fram och skakar nenas hand)
Gratulerar, gratulerar!!!

Nena: Till vadå?

Siri: Att du har världens bästa barn!

Finaste.

a

Och jag lyssnar på Theodor Jensens Bapada om och om och om igen.

Hepp.

Vi har hamnat i ett stillestånd.
Siri har scharlakansfeber.
Jag har blivit matförgiftad av den mystiskt pizzamannen.
Här inne står tiden stilla.
Omvärlden rör sig i ett helt annat universa.
Jag funderar på folks höga tankar om mig,
och försöker hitta grunden till dem.

Det är svårt.

Hon sa nästan förlåt-
Jag säger inget annat.
Men likväl - det är bara ett ord bland andra.

Så ser du allting rusa förbi.
Men skevt, förvridet.
Det var inte här vi skulle vara.
Men du vet att du förtjänar det.
Du vet hur de glädjer sig åt din olycka.
Hur de skulle frossa i dina patetiska tårar.
Men inte ens det spelar någon roll.
Ynkligt hulkande ber du tiden att böja sig.
Förgäves.
Förgäves.
Förgäves.

Du är värmen under täcket
målar svetten mot min rygg
fastnaglad mot väggen av dina vassa ben
växer tanken
slår mig fri
i köttet växer längtan efter känslan
när det rinner över
och det flödar i evighet
en kort sekund
en känsla kanske inte värd att dö för
men att riva upp allt
offra dig för köttet
för fallet
för allting som lossnar
som släpper
för det pulserande livet
när världen skakas
rytmiskt för mina ögon
du vänjer dig
jag värjer mig
jag klöser mig fram
lämnar hål i väggen
lämnar jag

retarderad- inte känslokall.

Samma dag som jag får veta att min älskade kusins mamma har gått bort
gör jag alltså slut med den bästa pojkvännen jag någonsin haft.

Emotionellt handikappad någon?



You´re gonna find someone new
I really hope you do
Cause I love you
The sun will come on through
It will shine for you
Cause I adore you

Julknark och sömnknark, presenterat av drogmotståndaren af Liljedahl.

Jag ligger vaken om nätterna och skriver obskyra dikter och knepiga noveller i mitt huvud.

"Spenatsås över din ovilliga lekamen
Din allt för bistra blick ur docksminkat ansikte
Sensationslystet kommer jag i din mun"

eller vad sägs om en novell som behandlar ämnet:

Att desperat gräva ett hål i jord, med sina bara händer.

Nej, det går inte riktigt bra nu.
Så jag ska nog återta vänskapen med en kär gammal vän,
via herr doktor. Sen kommer jag sova som ett litet barn.
(Vilket för övrigt är en märklig liknelse, vilket vi småbarnsföräldrar mer än väl är medvetna om).

Är det åldern som gör att varje vinter känns tröttare och apatiskare än den förra?
Eller är det sommarens fröjder (läs: torka rumpor på äldreboende) som får en att förtränga hur den förgående var?

Men vi kämpar på, visst?
Vi tar oss i kragen, kammar skägget, raggsockorna på.
Ut och göra dagen (som ser ut som natt) med rimfrost i näsan,
och gatljus i blick.

Men snart är det jul, då kan vi knarka oss höga på pepparkakor, glögg, julkulor, ljusslingor, apelsiner med korinter, nu är det jul igen.., tomtens verkstad, alladin-choklad och hela jävla baletten!
Och underbart ska det bli!
Det här ska fanimej bli den juligaste julen i mannaminne, här ska bakas, pysslas, pyntas och slås in så att det står härliga till.
och sen får man helt enkelt försöka hålla kvar den känslan tills april, då det äntligen, äntligen så smått börjar våras.

Så ser planen ut.
Däremellan kommer inte fasta, utan en hemtenta, en dugga, ett par reflektioner, ett par observationer, 6 restdagars VFU och..just det...min födelsedag.

För övrigt är jag glad att jag redan haft svininfluensan, jag har nämligen inte tid att vaccinera mig, med medföljande sjukdagar.
Dagens I-landsproblem.

k

du är pojken som sköt ett hål i sin egna hand
som gick genom livet med handen i fickan
rädd för att vara, i deras ögon
rädd för att störa
talar du för högt?
alltid tystlåten
glider du undan
så stark
så säker
så rädd
så vilse
tunn fernissa över såren
lappar du hålen
håller fasaden som ett plank
här finns inget att se
men här finns allt att se
det mjukaste lilla djur
katten som kröp ihop i min famn
sökte min hand
trygghetstörstande du
bygger dig ett bo bland mina kuddar
behåller dig här.

Höst.

Genus.

I ett skyltfönster sitter en skyltdocka med benen hängande över en kant, mellan knäna har hon en pumpa som är mer rutten än pumpa.

Nena: Såg du pumpan?

K: Pumpan var inte direkt vad jag tittade på.

Nena:...du kollade alltså in skrevet på skyltdockan?

K: Ja.

Nena: Du är medveten om att det är en plastdocka? Vad tror du att du ska hitta där liksom?

K: Allt jag någonsin drömt om!

Nena: En rutten gammal pumpa?

10# fakta om mig, 6-10.

6# Jag är blyg, reserverad och anser att jag ser konstig ut.
Det är väl inte särskilt spännande fakta, men konstigt nog har folk extremt svårt för att tro på det.

7# Jag har svårt för människor, men när jag träffar någon jag tycker om så fäster jag mig hårt vid dem. Vilket kan generera en viss separationsångest när relationer (ja jag pratar även (läs: framförallt) vänskapsrelationer här) rinner ut i sanden.

8# Jag kan inte knäppa med fingrarna, och kommer med största sannolikhet aldrig någonsin lära mig att göra det.

9# Jag har både tagit ryttarmärket, samt dansat jazzbalett.

10# Jag är ambidextral, men blev som barn instruerad att endast använda vänsterhanden till att skriva et cetera. Vilket har resulterat i att jag skriver undermåligt med båda händerna, och har rejäla problem med bestickföring.

Så, det var det!

10# fakta om mig, 1-5.

Jag blev uppmanad att göra det här.
Om ni inte tror mig så har jag bevis.

Det är alltså inte så att jag tror att det landet runt sitter människor
och bara trånar och längtar efter att få veta lite, lite mer om just mig.
Nej.
Det är alltså så att jag har läst, svart på vitt, i ovan taggade blogg att någon, det vill säga Fina F´linn, vill veta mer om mig.

Och vill hon det, då får hon det!

So here goes, som anglosaxerna säger.

1# Jag blev en gång erbjuden att läsa upp mina samlade dikter på folkets hus i Trollhättan, som kvällsunderhållning för Trollhättans poesi-intresserade. Det skulle med andra ord bara vara jag som stod där, mol allena, inför publiken.
Jag vägrade. Och skälet till att jag vägrade var helt enkelt att mina dikter vid den tiden verkligen, verkligen, verkligen sög.

2# Jag verkade ett tag under pseudonymen Tiger-Bay Attich.
Detta på grund av att min kusin under gymnasiet fick i uppgift att intervjuva en poet hon såg upp till. detta vågade hon inte utföra, alltså intervjuvade hon istället mig. Dock var det allmänt känt att vi var kusiner, och hängde ihop som ler och långhalm. Därav pseudonymen. Namnet spånade vi ihop, under mycket skratt, ett par minuter innan redovisningen. Meningen var att få fram något som verkligen lät pretentiöst. Sedan hängde den kvar ett tag. Oklart varför.

3# Jag har fobi för fisk, skaldjur och fåglar.
Finns det något äckligare än kalla, hala, stirrande, gapande fiskar?
Ja! Kalla, hala, stirrande, gapande fiskar som sprattlar på land.
Styggelse! Och skaldjur, jag kommer aldrig förstå människors behov av att äta insekter som lever i havet. För det är precis vad ni gör. Knäcker skalet på gråsuggans kusin och sörplar i er saften. Kräftskivor är en enda studie i vidrighet.
Och fåglar, se Fåglarna, Hitchcock´s klassiker. Gärna efter att som barn ha blivit attackerad av ett måspar, desperat försvarande sina ägg. Kom sen och säg att det är en ologisk och fånig fobi. I dare you!

4# Jag är döpt efter en skallig undulat.
Först delade vi förnamn. Sen insåg mina föräldrar det opassande i att prata om att barmhärtighets nacka det skalliga kräket,när det kan missuppfattas gravt. Så då döpte de om undulaten - till mitt andranamn. Tack!

5# Jag har en gång fått ett munspel kastat på mig, av Ulf Lundell.
Jag har sedan dess ogillat honom.

Groteska cravings.

Högskolan i Gävle i maskopi med CSN förvägrar mig fortfarande pengar,
på grund av en virrpanna till lärare som helt enkelt glömt rapportera in min närvaro från de lektioner jag restade förra året. Tack!

Som vanligt leder fattigdom till att man hittar saker man näst intill skulle kunna sälja sin egna farmor för, dock har jag aldrig träffat min farmor så mina emotionella skrupler är inget direkt hinder, moraliskt där emot...

Hur som helst, idag är jag krasslig, så här kommer lite av de där sakerna jag halvt längtar mig fördärvad efter just nu:



Stolthet och fördom och zombier
Jane Austen & Seth Grahame-Smith.

Detta är precis vad det låter som, en nyutgåva av Jane Austens klassiker - i zombietappning! Jag måste ha den här boken! Och tänk bara hur perfekt det vore att ha den just nu, när jag är sjuk och bara ligger hemma och väntar på att feberfrossan, halsontet, hostan och hörselgångsinflammatinen ska gå över.











Trots det, för oss finskar, mycket tveksamma namnet så är jag fortfarande sjukt sugen på att testa Lush Henna Caca Rouge.
Ja jag vet, jag och mitt hår, men helt vegansk, utan konstgjorda tillsatser!
Bara röd henna , kakaosmör (theobroma cacao), färskpressad citronjuice, rosmarinpulver och eterisk olja, i like.









Jag är åh så kär i The Balm.
Jag vet att det här är ytlighetspoäng galore, men seriöst - ge mig hela serien!

Sjukt söta förpackningar, fantastiskt bra produkter, med skitroliga namn, till extremt bra priser.
Kan det bli bättre? I think not.
Jag hoppas att en hemlig gudmor ska ge mig ett stort presentkort på Inezza när jag fyller år.

nena pratar med sig själv. v 3.0

nenalique ‎(16:46):

äntligen kommer jag in!

ajsikjo suger

hestipallo

som man säger på finska

nenalique ‎(16:47):

hevonenpallot

nenalique ‎(16:48):

hittepåfinska är den nya finskan

precis som hittepåtyska är bättre än riktig tyska

oberschtorfer!

OBERSCHTORFER!

nenalique ‎(16:50):

och här sitter jag och talar båda språken till perfektion, i min ensamhet.

nenalique ‎(16:52):

allena sitter jag, ack jag, vid min skärm
frusen sitter jag, ack jag, ber elementet "värm"
där i vrån, en skorpa torr, ack torr
där i hörnet, ack hörnet, en katt ljudar sitt morr
allena satt jag, ack jag, och skrev
och skrivandet blev detta brev

Falafelpunk ‎(16:56):

OBERSCHTORFERUNGER!

Seriositet, musik och populärkultur - en diskussion.

nenalique säger (12:50):
universums bästa låt någonsin!
http://www.youtube.com/watch?v=sd0C_Us31kk
jag bara ryser, gråter, tappar andan
- dör och föds på nytt!
In i en vackrare värld
- en renare, oskuldsfullare värld.

Sen att videon är ett mästerverk i de stora filmmakarnas klass,
det är bara en fenomenal bonus.
Allt ryms där i.
Livet, döden, kärleken, hatet.
Det nyfödda barnet, den åldrande gamlingen, på tröskeln till livets slut.
Man blir gripen, tagen!
Omskakad!

I am the ElkMan säger (12:52):
hahahahahaha

nenalique säger (12:52):
Visst är den ett mästerverk utan dess like?

I am the ElkMan säger (12:53):
verkligen!

Sommaren 2009

stress stress stress och ännu mera stress.

Ja, så är det bara att acceptera att jag kommer sitta här år in och år ut och skriva skolarbete efter skolarbete utan minsta möjlighet att andas ut, förutom vid den årliga, obligatoriska överleva-jul/sommar-ekonomiskt-ångesten. Tappa kontakten med alla vänner för att man aldrig hinner umgås. Och allt för den stora förmånen att få ett mediokert jobb där man kan nöta sin rygg för att i tur få pengar att klara uppehället med. Sen hem och städa, diska, bråka om läggdags, och vad fan ska vi äta idag då?, jag är verkligen inte sugen på något och om man bara slapp äta överhuvudtaget och vi måste gå och handla kattmat och jaha vad trevligt, en till räkning! Och när, när, när ska man hinna uppleva livskvaliteten? Vad i det här ska göra att allt känns värt det? Lägenheten som faller sönder runtomkring oss? Dottern jag aldrig hinner ta till lekparken för att det är hämta, handla, laga mat, käka, bolibompa, diska, natta. Vännerna jag aldrig hinner träffa för att jag har hundraförtielva skolarbeten som skriker "skriv klart oss NU!".

Jag vill bara ha en paus! En liten paus då allt är tyst, stilla, och inget brådskar, och inga fönster behöver putsas, ingen disk behöver diskas, det finns tvättider och det som SKA vara roligt inte känns som ytterligare stressmoment och hej kom och hjälp mig!

Ska det bli lugnare snart? För annars vill jag nog inte vara med längre.

Argh!

När jag gick i grundskolan, men även på gymnasiet så fanns det en regel
för hur man skulle lyckas bra på de lektioner där man hade en manlig lärare.
- Se söt ut!
De söta tjejerna fick alltid hjälp, kom bra överens med läraren och fick bra betyg.
Detta gällde naturligtvis inte alla lärare, men skrämmande många.

Jag minns tex läraren jag hade i foto, som alltid var vänlig och hjälpsam mot min vän.
Mig däremot såg han endast på med bistra blickar och kommenterade även ofta mitt utseende.
När det blev dags för betyg sa han att mitt arbete förtjänade ett VG, men att hans skulle fundera på saken. Det blev ett G.

Varför var han så provocerad av mitt utseende då?
Jo, jag försökte inte se söt ut.
Vid den perioden vurmade jag för det trashiga. Trasiga nätkläder, slitna kängor, sneakers målade med nagellack, och smink i bästa Siouxsie-anda.
Han uppskattade det inte! "Det där är inte särskilt fagert", var den eviga kommentaren från omvärlden. Och mitt svar? "Jag har bättre saker för mig än att försöka vara fager"

Nu skulle man kunna tänka att den läraren var en riktig praktidiot, och lämna det bakom sig.
Men det stannar ju inte här, faktum är att det helt enkelt finns en växande skara män som anser att kvinnor som inte "vårdar sitt utseende" är provocerande.

Jag kommer nog aldrig glömma tjejen som proklamerade att hennes killkompis ansåg att kvinnor som gick osminkade till krogen indirekt förolämpade honom. Sen har vi kvinnan som blev sparkad från sitt jobb som nyhetsankare för att hon inte tog vara på sitt utseende tillräckligt. Och när ärendet togs upp i rätten blev hon beordrad av domaren att sköta om sig.
Ni vet, piffa upp sig lite. Kleta på lite smink, raka lite armhålor och bikinilinjer och helt enkelt vara så som en kvinna ska vara.

Men vi kan gå närmre. Kvinnor med kort hår till exempel.
Långt hår är en ganska erkänd symbol för kvinnlighet, men att påstå att kortklippta kvinnor är okvinnliga? Genom att klippa av sig håret har de alltså amputerat den delen som gjorde dem till kvinnor, och nu är de något sorts könlöst väsen. Antagligen lesbiska, för lesbiska tjejer! Där har vi minsann en källa till frustration. Oj, vad de provocerar. För naturligtvis ser samtliga lesbiska tjejer exakt likadana ut, det förklarar ju stereotyper och generaliseringar klart och tydlgt för oss.
Och de försöker ju inte ens vara snygga! Vill inte tjejer vara ihop med andra snygga tjejer?
Varför vill de vara så fula som möjligt?

Och vad är det då som är fult, om man drar slutsatsen från klagomålen?

De sminkar sig inte.
De har kortklippt hår.
De rakar sig inte.
De har okvinnliga kläder.
De försöker se ut som killar.

Men fy! De föröker stjäla killarnas identitet, och bryr sig inte om att vara vackra,
utifrån hur samhällets idealbild av vad som är vackert målats upp.

Och om vi vänder på det då. Vi tar Anders, 35 år. Vi säger att han jobbar på kontor.
Anders har haft en riktigt pissig vecka, nu vaknar han på morgonen och han är så jävla trött så han bestämmer sig för att snooza lite, och därmed skita i att duscha, fast att det skulle behövas. När han väl tragglat sig upp dröjer han vid frukosten och struntar i att raka sig. Han kammar till håret lite med händerna, borstar tänderna, tar deo och ger sig av. Hur många på kontoret tror ni kommer viska upprört i fikarummet om att Anders brist på "utseendevård" är en indirekt förolämpning mot dem?

Skulle däremot Anders känna för att verkligen piffa till sig, kanske dra lite concealer under ögonen, lite puder för att matta ner, kanske en scarf runt halsen. Lite åtsittande kläder på det och voilá! Vi har en sådan man killar skriker bög efter. Vad hände här då? Nu vart han plötsligt provocerande för att han gör sådant som kvinnor gör för att inte vara provocerande!
Herregud, man måste ju hålla sig till sin stereotypa könsroll, annars är man ju ett freak, laglös. Varsågod att börja stena, den manligaste v.s kvinnligaste får kasta första stenen.

Jag skäms för att vara kvinna.
Jag skäms för att jag faktiskt sminkar mig.
Jag skäms för att jag då och då rakar mig.
Jag skäms för mina kjolar och klänningar.
Jag skäms för att jag låter håret växa

- Om det här är vad jag indirekt bidrar till genom att göra det.

Men mest skäms jag för att vara en del av det här samhället med sina töntiga, idiotiska ideal
och sitt fötryck av människor.
Och vi köper det, visst köper vi det.
Smal, brun, långhårig, fast liten vältrimmad tonårskropp, perfekt hy, vita jämna tänder.
Alltid len och väldoftande, utan tillstymmelse till "generande" hårväxt.
Heil idealkvinna!

Däremot är jag extremt stolt över de som vågar kliva ur spåret.
Bara hoppar av hela skiten och går sin egen väg.
För det är inte lite skit de får ta för sitt mod.
Men det är ju ni som ändrar världen, bryter ner idealbilden.
Lesbiska, straighta, unga, gamla. osminkade, håriga, mulliga och vackra.

the Brian Jonestown Massacre - It girl

Lyssna

Which girl is the right one
Is the perfect one for me
If I glance in her direction
Will I know which one she'll be

She looks so good
That I wish I could
She looks so fine
That I want to make her mine

Which one is the sweetie
Is the sweetest one for me
I've been looking for forever
Do you ever think I'll see

She looks so nice
That I want to see her twice
She looks so good
That I wish I could

She looks so good
That I wish I could
She looks so fine
That I wish she were mine
She looks so nice
That I want to see her twice
But she seems so free
That I wish she was me

"Stanna hos mig", sa han:

Jag vill inte vara någon annanstans.

Jag åkte bort:

sten mot sten

Vi köpte pengar, men pengarna tog slut.
Så vi sparade tid, men upptäckte att vi inte kunde lagra den någonstans.
Nu samlar vi stenar, på hög.
Runda, platta och vi staplar dem och säger "snart har vi jättemånga",
och försöker att inte tänka på vad vi ska göra av alla stenarna.
Vad ska vi göra av alla stenarna?

"And somehow
I'll make tonight our own
I'll show you every way I've grown
Since I met you"

Lösryckta meningar v. 33:

- Hur går det?
- Jo, det går bra. Satan har anlänt.
- Aha, vad kul!


- Jag känner mig inte riktigt redo att börja...pilla på allt.

creme fraise?

Någonstans får väl ändå gränsen gå?
Jordgubbsgrädde?

Läs på förpackningen!

herregud, jag har skapat ett monster!

"Step up and take your reward, ja skulle inte va hälften av den person ja är idag om de inte vore för dig. på nå sjukt vridet vänster.
men ja tycker de är bra, ja gillar den ja blivit, Sen sa du orden "stann upp å tänk efter" till mig en gång å de har hjälpt mig enormt ska du veta"

Självförsvar

Måndag

att vara mogen 1, hur man inte ska göra:

nenalique ‎(19:47):

deadwood rockar röv!

så jäääävla bra!

så jääävla rå!

Falafelpunk ‎(19:47):

haha

Falafelpunk ‎(19:48):

du kan va

nenalique ‎(19:48):

ja

jag kan vifta på snoppen också

vifteli-vift

som en liten vimpel

U.N.P.O.C - Beautiful to me.

From time to time I think I must be going blind,
must be going blind.
Cos I was searching but I never thought to find,
never thought to find

But when I look at you,
Im falling in love.
And when I look at you,

You´re beautiful, beautiful, beautiful to me.


When I was young I never needed anyone,
needed anyone.
When I look back I smile at how far I have come,
how far I have come.

And when I look at you,
Im falling in love.
And when I look at you,

You´re beautiful, beautiful, beautiful to me.

It's easy to see,
I'm falling in love with you.
It's just you and me,
We're falling in love.

But I don't let it get me down,
cos I got my feet on the ground.

And when I look at you,
I'm falling in love.
And when I look at you, oh,

You´re Beautiful, Beautiful, Beautiful to me.
You are so Beautiful, Beautiful, Beautiful to me.

Lycka v. 0.0

Hur mycket cola kan rinna genom en kropp, hur många centimetrar lugg kan man klippa på ett år.
Hur länge har jag väntat nu?

Hur tjockt kan lagret bli, hur trött kan man vara.
Hur lycklig kan man bli?

Hur mycket förhoppningar, hur mycket trassel.
Hur mycket vill jag att hela världen ska se?

Titta, titta, är inte det här det finaste ni någonsin har sett?
Kan det vara såhär?!
Är det inte ett mirakel säg?

Är det inte fint att finnas en dag till?

hepp!

Nej, jag tänker inte ta ansvar för andras känslor längre.

Trött på att vrida mig tre varv runt min egna axel för att undvika att såra.
Det blir likt förbannat precis tvärtom ändå.

Min väg, min väg!
Ställer du dig i vägen krockar vi, simple as that.

förevigad.

Jag har hamnat på you tube.
Fruktansvärt smickrande, och jag älskar låten.



Man kan ju tänka sig att jag är allt annat än partisk med tanke på låten,
men jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Johannes Östlund kommer att bli något stort en dag!

Ni vet vart ni hörde det först.

Ge mig en ledig vecka, långt borta från alla krav och måsten, borden och skan.
En vecka med den jag längtar efter.
Himmelrike!

working hard, or hardly working

På jobbet:

Boende: Du har inte så tjocka armar.

Jag: Jaså, har jag inte?

B: Nej....du håller nog på att bli lite kraftig.

********************

Jag: Mår du bättre nu?

Boende, som just haft hjärtproblem: Jadå, det är ingen fara.

Jag: Vill du ha någonting?

Boende: Nej...eller jo, dig!

Technorati

Det här handlar min blogg om, enligt Technorati:

What this blog is about


anna ternheim av better be
bara något om inget alls
chatt, dags att gå
det är nu man skulle ha en sambo tror jag
ensamhet - för jag är fanimej moster
förhindra stagnation liksom, goda samtal med sig själv
hybris
internhumor
ja jag vet zachi jag är en nöh
kungers, känslo-koma
kärlek, kärleksråd, kärleksråd från retarderade vänner
lejon, marsvin
mellan veta och vilja går längtande vän
modell musiknörderi
ner som pannukakku
nu är nena knäpp igen, och så blev det sådär pretto igen
okej att jag är den enda flickvän jag någonsin haft
orka vänta då
retarderade, schitzofreni, size zero
skeda skedkompis
sommarvikt
vänner, vår, ätstörningar

Hej melodrama. Hej sentimentala dravel. Hej mitt-i-natten-inlägg.

Och så lyssnar jag på den där låten som jag lyssnade på när jag hade lämnat den där personen på tåget, och allt blir bitterljuvt och sentimentalt på det sättet som det bara får bli när klockan närmar sig morgon mer än natt.

Om jag kunde förstå hur jag lyckas hamna i samma nystan varje gång.
Historien upprepar sig, igen och igen.
Man tror att man rör sig framåt, när man egentligen rör sig i cirklar.
Men det finns något vackert.
Är det värt att riskera fallet för?
Jag antar att saken är att man aldrig vet förrens man har tagit steget.

Jag vill vara en bra människa.
Jag har de bästa intentioner.
Jag menar så väl.
Men jag kommer alltid i vägen för mig själv.


Låt mig inte.
Inte den här gången.

Jag vill.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill!

Nu Nu Nu!

Är vi lyckliga!
Livsglädje all over the place.
Om jag kunde skulle jag hålla sommaren kvar,
aldrig låta den ta slut.

Hur överlever man vintrarna? Är det ren envishet?

Åh sommar älskade sommar, var hur varm du vill.
Regna och åska, bara du är varm.

Åh liv, fortsätt skaka mig och vända hela min värld.

Åh nena, sluta vara melodramatisk nu, innan du blir inspärrad någonstans.

So be it!

hej hej perka, hej på dig perka

Klockan

Han sänker blicken till glaset.
Det står där, fläckat av fingeravtryck, i en liten guldvattnig pöl.
Några centimeter dryck kvar.

Han tvekar.

Snart går bussen. Han skulle fortfarande hinna.
Han känner hur det rycker i fötterna.


Hon sitter där vid fönstret. Han vet exakt var, hennes favoritplats.
Kanske tittar hon ut genom fönstret? Och hoppas att…

Och om? Om han nu skulle vända sig om och springa, om han skulle hinna dit och stå där utanför fönstret, andfådd och svettig. Vad hade hänt då?

Och om han inte gör det? Om han står här och ser klockan bli hel, fem över, kvart över, halv.
Och allt är ohjälpligt för sent. Vad händer då?

Klockan som tickar tickar tickar och tankarna som skenar.
Rösten inuti som skriker ”Nu! Du måste bestämma dig nu! Förstår du inte det!?”

Hennes ansikte som var så blekt när hon gick. Den lilla munnen med sammanpressade läppar.
Så skör och så beslutsam. Men han såg hur det darrade inuti, han såg det i ögonen som någonstans bad. Men han vände bort blicken, gick ut i köket och hällde upp en öl.

Åtta på morgonen och där stod han med glaset och skummet.
Och hon bakom som lider.
Ändå står han bara där. Han står där och han hatar sig själv för det. Hatar!
Men han gör ingenting. Och hon går. Ett litet ”hej då” och dörrens försiktiga klickande.
Små steg i trappan.

Det är som att han intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att det inte är hon, inte han, inte den.
Som att hon skulle komma hem sen och allt skulle vara som vanligt.
Självklart kommer det inte vara som vanligt. Aldrig mer.

Och hon så liten och blek mot vita lakan, ensam.
Ensam med sorgen och smärtan.

Han sänker blicken till glaset.
Vänder sig långsamt om, börjar gå.
Ökar på takten, tar trappan två steg i taget.

Nu springer han, han hinner. Han måste hinna.

Ny sommar, ny hårfärg.

Well...

Känslor är banala, och allt annat än logiska.
Så alla försök att få dem att vara annorlunda är helt enkelt fåfänga.

Godnatt!

Kortis godnattis.

Jag minns hur hon satt på trottoarkanten.
Det låter banalt, men det var som att hon hade någon sorts glöd.
Det var bara något med henne som fångade en, fick en att fastna med blicken.
Hon lämnade avtryck, trots att hon var så anspråkslös.
Hon hade ett sätt att le, lätt och mjukt men ändå...allt hon gjorde fick betydelse.
Allt hon sa var som små gåtor jag kunde vrida och vända på hela nätterna jagandes efter gömda budskap.

Vi satt där i alla fall, och jo vi tittade på stjärnor.
As lovers do liksom, bara att hon inte visste vad jag kände.
Hur det var liksom...magiskt bara att få sitta där nära henne.
Känna hennes lukt, se hur hon vred på nacken leendes mot natthimlen.

Jag undrar om någon fick henne att förstå hur fantastisk hon är.
Jag undrar var hon är nu.
Jag hoppas att vi kommer att ses igen, då tänker jag vara modigare.

Gräver med fingrarna i ditt kött,
bara för att känna värmen.
Sliter i dig,
för att känna dig nära.
Biter dig,
för att höra dig.
För att känna.
Känner jag?
Ingenting.

Soundtrack till insomnia:

Typ-exempel på ond cirkel:

Ingen sömn, igen.
Oroar mig, igen.
Inser, igen, att jag inte direkt har någon att vända mig till.
För att jag håller alla ifrån mig.
Och så funderar jag på när senast jag släppte in någon.
Och jag kan inte minnas om jag någonsin har gjort det.
Och så blir jag rädd för att det ska vara något fel på mig.
Och så oroar jag mig.
Och så kan jag inte sova.

del 2.

Ja, jag insåg ju att jag inte kunde ha Knubbe hos mig.
Kattskrället kan ju inte gärna klösa sönder hela lyan för mig.
Och inte kan han jama nätterna igenom heller, räcker med klagomål från grannarna som det är.
Ja, ibland på helgen kan man ju bli lite melankolisk sådär på lyset, och dra på musiken lite för högt kanske. Ulla klagade väl på det för Bernt. Men jag förstod ´na ju. Är man till åren vill man ju ha lugn och ro. Men ja, hon försvann ju.

Nå hur som helst, jag lämpade över Knubbe på Carro. Eller ja Carolina.
Hon och jag har väl....ja..något slags relation, även om jag inte gärna pratar om det. Hon är ju yngre och så. Men hon har en unge, en pojk, så jag tänkte att Knubbe skulle må bra där, hon kan sånt där liksom. Och så stannade jag väl där och käkade, skönt med god mat. Ja det blir ju aldrig riktigt gott när man lagar själv. Kanske beror på att man äter den själv också.
Nåja, sen tyckte hon väl att jag skulle stanna, men jag vill inte riktigt när Caspian, ja pojken då, är där. Känns...fel på något sätt. Vuxenaktiviteter hör vuxna till, om ni förstår vad jag menar.
Men Carro vart sur, ställde till det och bråkade. Sa att jag bara ville....ja....äh det har väl ingen betydelse egentligen vad hon sa, men förbannad vart jag, och pojken grät och skrek så jag stormade väl ut då och for hem. Ja det är därför jag har försökt hålla mig undan från fruntimmer, blir bara en massa trubbel på något sätt. Hur du än vänder arslet så är det ändå fel.

Ja så kom jag hem då, till den tomma lägenheten.
Jag har alltid trivts själv ni vet, njutit av det. Är väl något av en ensamvarg om man får säga så.
Men ja, efter allt som hänt så kändes det bara ...olustigt. Men jag bestämde mig för att vara den karl jag är, så jag gjorde snabbt natten och kröp ner bestämd på att få sova, ostört! Den natten drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Carro var med, och pojken..de skrek. Jag minns inte varför, om det var katten som var på dem kanske för jag minns att katten var med, och han var vansinnig. Fräste och klöste omkring sig som besatt. Ett riktigt monster! Jag vaknade väl nån gång på morgonen med hjärtat dunkande som en jäkla stånghammare i bröstet och hade klöst mig själv på armarna, i sömnen. Sen hängde känslan liksom kvar under hela dagen. Gubbarna påpekade att jag verkade ur gängorna. När jag kom hem så kände jag att jag nog skulle ringa Carro, bara för att höra att de var okej. Ja, jag ville väl inte riktigt erkänna att det var därför så jag skyllde väl på att jag borde höra efter hur det gick med katten. Men hon var ju fortfarande sur och vägrade svara.

Ja, sen förflöt väl veckan som vanligt. Det är lite luddigt. På helgen så storstädade jag vet jag. Det hade änna börjat lukta lite unket. Ringde väl Carro fler gånger, men inget svar. Ja hon är ju ung, rena barnet egentligen. Blev på smällen och pappan stack såklart. Har ju aldrig förstått vad hon såg i mig. Men ja, tänkte väl att hon träffat nån bättre, nån ung förmåga ni vet.
Mardrömmarna fortsatte komma. Jag minns att jag drömde att det bodde någon sorts....muterade råttor i väggarna, och de bröt sig upp och skulle käka upp mig och jag fick slåss med dem. Ja, galet var det. Men det konstiga var att när jag vaknade så låg jag i trappuppgången. Och jag hade skadat mig, det var blod överallt! Först satt jag bara där ni vet och tittade på allt blodet. Sen tog jag mig upp och skyndade mig att hämta grejer och städa bort det. Skämdes ju, de skulle ju tro att jag ramlat ner för trapporna i fyllan och ni vet, snacket skulle gå. Ja det var tidigt så alla sov än, tack och lov. Sen så ställde jag mig i duschen då, knölade ner kläderna i en påse och drog på kranen förfullt och riktigt varmt. Frös så jag skakade, ändå in i märgen liksom. Darrade som ett jäkla asplöv. Men ni vet, jag är en människa som alltid vill ha kontroll. Sånt där händer inte mig! Sen slängde jag påsen i sopnedkastet, tog mig en rejäl whisky och kröp ner i sängen. Hämtade till och med extra filtar för att jag skakade så. Ja sen måste jag ha somnat om.

Så vaknade jag då av att det bultade på dörren, steg väl upp yrvaken då, med filtarna om mig, och öppnade. Och där stod Erik och Kurt då, ja poliserna på bygden. Vi spelade innebandy ihop förr, Erik och jag. Och Kurt..ja han har alltid varit polis. Tog en för att man trimmat moppen och så när man växte upp. Ja där stod de nu i alla fall, och såg liksom..besvärade ut. Ja så sa kurt något och sen är det som att alla ljud dog ut. Det blev liksom suddigt för ögonen. Och sen slocknade jag väl.
Ja så vaknade jag upp här då, och de berättade för mig då. Hur de hade hittat Bernt.
Ja han låg framför huset, och han hade varit....ja....hemskt hade det varit. Hur de först trott att det var björn eller varg eller så, men sen hade de förstått då...ja att det faktiskt var en..människa som gjort så mot honom. Så hittade de då mina skor där... och när de plingade på föll jag ju bara ihop som sagt, så de skickade mig till sjukan då. Ja och sen sökte de igenom huset då, fann mina blodiga kläder i soprummet, och moppen stod ju i hallen, med smutsvattnet kvar i hinken då. Ja det var ju Bernts blod. Jag tänkte ju aldrig på det när jag duschade....att jag inte hade några sår på kroppen. Ja, jag var ju chockad förstås...men ändå..ja. Ja och sen var det ju det värsta då...när hunden hade börjat skälla. Kurt släpar ju med det där hundskrället överallt. Känner sig väl mer som en riktig polis kanske, eller om de bara har vuxit ihop han och hunden. Ja den skällde i alla fall...mot väggen då...så de bröt väl upp den efter många om och men då...och hittade dem då.
Ja där var ju Ulla då...och Carro...och pojken då...lillpojken...till och med kattjäveln. Och alla var de då....illa tilltygade.

Ja så hamnade jag här då. De säger att jag är sjuk. Att jag gör saker, utan att veta om det.
Men ja....allt jag gjort är ju att sova! Att sova! Hur ska jag kunna undgå att sova?
De säger att jag ska flyttas til en öppen avdelning när jag mår bättre.
Jag hoppas att jag aldrig blir bättre.
Och du vet...varje natt, när de släcker ljusen...ja då hör jag dem.
De krafsar i väggarna...skriker och jämrar sig...
Det är helvetet, jag befinner mig i helvetet på jorden - varje natt!
Jag ligger där och lyssnar på dem och skakar. Skakar och ber att jag inte ska somna.
Bara jag inte somnar!

Just rollin´ with ma´ homie!

nena - nu också som teknisk support!

Johan S säger (14:50):
hörrö
Johan S säger (14:50):
varför får jag ingen sctp traffik på telenors mss probe i huvudsta?
supernena säger (14:51):
eh
supernena säger (14:51):
för att
supernena säger (14:51):
catchen
supernena säger (14:51):
har...
supernena säger (14:51):
hakat upp sig i
supernena säger (14:51):
routern
supernena säger (14:51):
i
supernena säger (14:51):
...rotebro
Johan S säger (14:51):
oj nu svänger du dig med termer jag inte kan
Johan S säger (14:51):
vad är en catch?
supernena säger (14:51):
hahaha
supernena säger (14:51):
eh
supernena säger (14:52):
det är..det där jättetekniska smarta
supernena säger (14:52):
ungef. som när man ska rensa cachen
supernena säger (14:52):
fast den här....
supernena säger (14:52):
stoppar sctp traffik på telenors mss probe
supernena säger (14:52):
så äre!
Johan S säger (14:52):
det låter ju bra
Johan S säger (14:52):
*tror hon förväxlat catchen med cachen*
Johan S säger (14:53):
men tack för hjälpen!
supernena säger (14:53):
haha, nej då...man rensar cachen, men catchen...den ställer till jävulskap i rotebro!
supernena säger (14:54):
jäääävla catche!

Meningen med livet:

- att leva?

C est moi!

DD säger (01:04):
ja vet mycket om dig

nena säger (01:04):
vad vet du?

DD säger (01:07):
att du gillar sådana där störd a små gubbar med skumma ögon. har varit gift. Fött barn, kommer från karelen. kan knappt Finska endå. ** **** **** *******. Gillar skum musik. Fikar med skumma personer på ett skumt fik. Vill vara cynisk å elak men är godhjärtad å snäll igentligen. Färgar håret en hel del å kan mycket om hår å produkter. Rätt smart oftast

Observera den ordagranna citeringen, samtliga stavfel och särskrivningar DD´s verk.

Tycker du inte om det här.....

...ställer jag mig skeptisk till din smak.

Känner du igen rösten gör du antagligen det från The whitest boy alive.
Underbar låt, fantastiskt fin video.
Människor som dansar efter sitt egna hjärta och huvud kan vara det bästa jag vet.

Jag känner dig,
känner jag dig tillräckligt.
Tillräckligt hårt, tillräckligt bra.
Är du nära nu?
Det är dimmigt.
Du lägger allt i fina rader,
jag river tapeter från väggarna.
Ritar alla snirklar evighetslånga,
längre och längre.
Tappade bort mig någonstans på vägen.
Hittade hem.
Föll från en höjd till en annan.
Livet är lite skitigare, lite skönare.
Vi skulle kunna säga bekvämt.
Du skulle kunna säga besvikelse.
Jag är så mycket längre fram i kön, är jag?
Varför ställde du mig här?
Fäste jag nålar i ditt sinne.
Tusen berörelsepunkter.
Svider det?
Små avtryck spreds över gatorna, där vi gick?
Jag iakttog dig, såg du mig?
Två steg bakom, alltid för långt fram.
Hinner vi ikapp?

Kärlek!

Del 1.

Det var en ganska grå morgon vill jag minnas.
En sån där hopplös en, med regn i luften.
Jag satt i mitt lilla kök och åt frukost.
Att sitta ensam i köket och äta ger mig alltid en lätt tragisk känsla.
Efter frukosten gav jag mig av till verkstaden, ja jag jobbar på stålverk.
Är inne på mitt tjugonde år för samma firma nu, men det blir ju lätt så i småstäderna.
Man börjar direkt efter skolan och sen..ja..blir man bara kvar.

I alla fall så förflöt dagen som vanligt, stämpla in, stämpla ut, cykla förbi konsum på vägen hem.
I regnet, naturligtvis.
Den vanliga falukorven och makaronerna, ideal, för att stuva.
Och så hem för att käka framför tvn, och sen knoppa in.
Samma sak varje dag.

Men den här kvällen.....ja.
Jag låg ju i bingen då, försökte slappna av.
Det var väl då jag började höra något slags skrapande, från väggen.
Det är ju inte helt ovanligt att råttor bosätter sig i mellanrummen där, tuggar isolering och så vidare, så jag lyssnade lite och funderade på om jag skulle ringa värden morgonen efter.
Men sen tystnade skrapandet, och jag somnade väl till.

Ja nästa dag förflöt väl likadant, Lennart gick i pension så det vart fika på kafferasten.
Stinas kyckling till middag, med ris och gelé. Ja det var fredag då, man måste ju fira in helgen lite. Jag satt väl uppe ett bra tag, med en whiskypinne framför tvn. Var någon film om Vietnamkriget vill jag minnas. Ja sen gick man och lade sig då.
Vanligtvis somnar jag snabbt med lite innanför västen, men det var något som störde just den här natten.
Jag kom att tänka på det där med råttorna, och att jag nu fick vänta över helgen med att ringa.
Bernt, ja värden då, blir så tjurig om man stör under helga´, så det är inte lönt.

Ja så sätter ju skrapandet igång, som på beställning.
Och nu låter det högt upp, inifrån väggen bakom mig.
Som att någon skulle stå och dra med naglarna där´mot.
Klösa i väggen liksom. Och det blir bara intensivare och intensivare.
Riktigt otäckt börjar det kännas. Så hörs det som att...som att någon kvider.
Fast lågt, kvävt liksom. Och så blir skrapningarna svagare och svagare.
Och sen blir det tyst.
Men tystnaden är liksom värre....på något sätt.
Illavarslande kan man väl kalla det.
Ja faktiskt blev jag så skärrad av det hela att jag lade mig på soffan, så karl man är!

Ja sen på måndagen var det ju det här med Ulla, på nedersta våningen.
Polisen kom och undrade om man visste något om vart hon kunde befinna sig.
Sonen hade ringt och sagt att han inte hört av ´na på nån vecka.
Och hon är ju lite till åren, men en rar kärring det är hon.
Ja så man vart ju lite orolig, hon har bott i huset längre än jag, aldrig fart nånstans så vitt jag vet.
På kvällen gick jag ut och tog en cigg. Jag röker inte vanligtvis, men jag brukar väl ha ett paket liggandes hemma just för att det kan vara gott till helgen, med ett glas starkt.
Och nu kände jag väl att jag behövde en, man var ju lite...bekymrad.
Då får jag syn på Knubbe, ja Ullas katt. Det är väl då jag förstår att det inte står rätt till.
Aldrig att Ulla skulle fara ifrån Knubbe, han är ju som ett jäkla skötbarn för henne den där katten. Tjock av grädde och färsk fisk.
Ja jag plockar in Knubbe till mig så länge, kattskrället måste ju ha mat och vatten.
Och sen får jag väl erkänna att det kändes skönt med lite sällskap, även om det nu bara var en katt. Och visst äter han, så det står härliga till, och dricker. Har väl varit utan länge då, kattstackarn. Sen somnar han på soffan och jag slumrar nästan till själv. Så jag gör natt och tar med katta in till sovrummet för att slagga. Och först lägger han sig tillrätta vid fotändan, kringlar ihop sådär som katter gör, men sen dröjer det inte länge förrens huvudet hans far opp.
Så vädrar han liksom i luften, lystrar. Sen far han som en blixt över sängen, fram till väggen och börjar klösa. Som besatt! Och han jamar samtidigt, högt och ihållande. Jamar och klöser.
Och du vet, jag har ju nytapetserat, så jag har ju inget val, jag får stänga ute katten.
Och där sitter han då och jamar ynkligt utanför medans jag sitter och kollar på väggen och ja...det känns fruktansvärt otäckt faktiskt. Kattjäveln har ju klöst utifrån precis där det har klösts inifrån. Jag vet faktiskt inte vad det betyder, men skraj blev jag. Jo visst.

Dyskalkyli

"De matematiska svårigheterna tros vara orsakade av störningar i den mer grundläggande förmågan att skapa sig abstrakta matematiska begrepp. Detta kan även ta sig uttryck i att kasta om siffror eller ha problem med att snabbt plocka fram sifferfakta ur minnet. En person med dyskalkyli kan även ha svårt att läsa av en analog klocka, hålla koll på sin egen ekonomi och skilja på höger och vänster."


"Kriterier" som stämmer klockrent in på mig

* Gör omkastningar, t.ex. 385 blir 358
* Ställer upp talen fel
* Har svårt att minnas multiplikationstabellen.
* Summerar från vänster till höger
* Har svårt med tidsbegrepp (och avstånd)
* Har problem med att växla från ett räknesätt till ett annat
* Har svårt att rita geometriska figurer
* Är ojämn, vissa dagar går det bra att räkna, andra dagar går det inte alls.
* svagt sekvensminne

Saxat från ett forum:

De fetade är de som jag har MEST problem med, men samtliga på listan är ett gissel.

Jag fick gå i "hjälpmatte" hela mellanstadiet, klarade mig knappt igenom matte A på högstadiet och så blev det hjälpmatte igen på gymnasiet.
Lyckades tillslut få ett G i matte A på komvux.

Det är värst med abstrakta formler, jag klarar inte ens av att greppa dem.
När jag var yngre blev jag agressiv eller förtvivlad när jag tvingades räkna.
Minns hur jag och min stackars mor satt halva nätterna och tragglade, medans jag grät och grät, trots att jag fick en kaka från Göteborgs kexfabrik för varje korrektuträknat tal.
Snacka om att hon var desperat. Och så tejpade hon upp multiplikationstabellen över min säng, och jag hatade den!
Fy vad jag hatade den.

meddelande 13.0

Jag är inte förvirrad, alls.

Ovant, jag har dragits med den där konstanta förvirringen i så många år,
och plötsligt - stiltje.
Men en bra sådan, långt från stagnation.
Vi är på väg uppåt, framåt.
Vi är på väg hem.

Det finns något där, och jag borde vara rädd.
Men nej, vi står stadigt nu, gör vi inte?

Det spelar ingen roll, all världens åsikter.
Vi är här nu, är vi inte?
Det är bra nu, bra och fint.

Såhär ska det vara.

So be it!

Och helt plötsligt faller alla pusselbitar på plats.
Jag har slitit som ett djur - och nu är jag här.

Och allting är bara alldeles...alldeles underbart!

Det var en fin dag.

stressmoment.

4 timmar spenderade jag med att försöka fixa min dator.
Jag borde ha skrivit klart arbeten.
Imorgon har jag två exkursioner, sen ska jag packa ihop alla mina frysvaror
för vidareforsling.
Därefter ska jag frosta av min frys, plocka ur mitt överskåp,
dammsuga bakom min ugn, plocka ner all kylskåpspoesi, moppa mina golv, memorera 30 fågelljud, memorera 60 fåglar, memorera diverse stenar, däggdjur, växter, insekter och så vidare.
Därefter ska jag skriva ett arbete om hur barn bearbetar sina känslor och tankar med hjälp av leken. Och svara på 60 frågor om teknikhistoria. Sen ska jag färga håret och bädda rent min säng.
Sen är jag faktiskt klar. Vilken lycka.

Ibland är saker så fina att man inte vet om man ska gråta eller le, men hur som helst är det lycka.
Bara att få vara så.

Rita mönstrena på min rygg evighetslånga, tack.

dysfunktionalitet.

Det är sjukt att det känns såhär jobbigt.
Sjukt.
Det ska inte behöva vara så.
Åh, ge mig ett vanligt sätt att förhålla mig.
För det här går inte.
Det kan inte bli såhär varenda gång.
Skrapa, skrapa skorpan, vad finner vi där under?
Lilla lilla barnet, som gömt sin under sängen.
Lilla lilla foten, griper, grep en hand.
Men det var inte mitt fel, för inget fel hade jag gjort.

Men det är försent.

psykologisk krigsföring a´la nena

Daterat: 2007-10-23 17:24:00

Det pågår ett tyst krig i vår trappuppgång.
Det ligger en telefonkatalog i entrén.

Ingen vill ta katalogen.

Ingen vill slänga katalogen.

Ingen vill ta ansvaret.

Så den ligger där.
Ibland ramlar den ner, ibland flyttar någon på den.
Men alltid ligger den där, och nu har den legat där länge.

Alla väntar ut varandra, som vanligt i vår trappuppgång.
När grannar möter grannar hejas det,
och sen kommer den obligatoriska sneglingen på katalogen.
Blicken som säger ”Är det din katalog så ta den förhelvete!”

Men icke.
Katalogen ligger kvar.
Det tysta kriget fortsätter.

Jag är rätt säker på att det är min katalog.

En enda lång nostalgitripp:

Maria ber Bill Gates om pengar, för att sponsra min resa till Trollhättan:

”Dear Mr Gatesy,

I miss my friend who was taken away from me by a
knight in dark clothes and make-up. She too wishes to come back,
but society refuse to give her money. So we turn to you, Billy.
We need you to give us the crowns so she can return
for a few precious moments and write the folding-fairytales,
and drink the wine, and fika on the Café Crumble.

Looking forward too recieve an answer.
Preferly in an envelope that clink or razzles.

Bye for so long. ”

En gammal saga tillskriven undertecknad:

Mannen med balkonglådan.

Det var en gång en liten man.

Han bodde i en liten lägenhet i en bortglömd del av staden.
Varje morgon när han vaknade tog han på sig ett par blå strumpor,
vars resår alltid var sönder, en tunnsliten skjorta
och en noppig kostym.
Han var alltid noga med att dra åt bältet hårt.
Därefter gick han på toa, bajsade och rakade sig.
Sedan satte han på kaffebryggaren och ställde sig på balkongen.

På balkongen hade han en blomlåda.
Den var tom.
Det hade den alltid varit.

Han såg aldrig någon gå förbi på gatan.
Bara bilar.
Staden såg alldeles tom ut.

Sedan gick han in och slog på tvn.
Mycket reklam.
Alla var så vackra i reklamen.
Och unga.
Unga och vackra.

Mannen hatade reklamen,
för reklamen fick honom att känna sig gammal & ful.

Det var tack vare reklamen som mannen fått idén att nätdejta.
Han köpte en dator och ett bredbandspaket från Telia.
Men han förstod aldrig hur man satte ihop det,
och han vågade inte ringa supporten.
Dom skulle säkert bara skratta åt honom.
Det vågade inte gubben riskera.
Så datorn stod oanvänd i sin kartong.

Kanske han skulle skaffa sig en hund?,
att gå på långa promenader med.
Eller en katt, som skulle spinna på hans knä
i soffan framför kvällstelevisionen.

Fast tänk om katten skulle hata honom?
Fräsa så fort den såg honom?
Då vore han tvungen att spendera resten av livet 
med någon som avskydde honom!
Och inte kunde han ju lämna tillbaka katten, 
då skulle alla förstå att katten avskydde honom.
Och dom skulle skratta, åt honom.

Nej, bäst att inte riskera något, tänkte mannen,
och strök sin gästhanduk.

Lustans Pastejer

”Minns du,älskling minns du tiden som var,
när pojkar var pojkar, flickor var flickor med löftet om en annan dag.
Nu är det bara ensamhet som river, ensamhet som driver,
oss ut i opiumfärgad natt.
Men det var vacker när vi dansade, det var vackert när vi föll,
vi såg en man med portfölj, nu är det bara minnen kvar!”

Lustans lakejer....I do it so much better.

sailor-nena

Mer gammalt skräp:

Rubrik: Cogito ergo doleo

Daterat: 2003-01-03 21:17:00

Jag lurade mig själv!

Men nu är jag klar igen
Möjligtvis lite svedd,
men klarare än någonsin.

- jag vet var jag hör hemma

Gammalt skrot som får en att vara tacksam för att man växte upp:

Daterat: 2002-12-22 18:51:00 
Livet är så sjukt, ibland förstår jag nog inte mycket alls. 
Jag försöker bara hålla mig flytande, musik, sprit & pepparkaksdeg.
Jag önskar att jag kunde säga att jag saknar ville,
men det gör jag inte.
Är jag för självständig?
Vill bara stänga in mig,
 med datorn, min musik & kära Fjodor Dostojevskij. 
Blir bara irriterad när dom stör mig.  
Vill vara ifred,  bara fylla allt tomrum med musik  

Senaste 4 låtarna på min winamp: 
1 Buzzcocks - Boredom
2 Heavenly - atta girl
3 Dead Kennedys - Holiday in Cambodia
4 Hyacinthuset - en ros för min grav

Orkar inte vara seriös, då blir jag bara deppig

Min familj har gett upp hoppet om mig & pratar knappt med mig.

Jag vill nästan ingenting

Jag önskar nästan ingenting

Jag saknar nästan ingenting

Jag längtar nästan inte alls

Jag behöver nästan ingenting

Allt ska bli annorlunda

Det ska!

sweet jesus

Biten av en huggorm?
Gårdagen var märklig, men idag mår jag som vore jag pånyttfödd.
Idag är den där dagen då man ska packa sina väskor och städa sin lägenhet.
Och leta i timmar efter det där man plötsligt får för sig att man måste ha med sig.

Det blir en tripp igen.
Trollhätte-tripp, eventuellt en tatuering som souvernir.
Och det vore fint.

Den här sommaren har en markant skillnad, mot förgående sommrar.
Oftast spenderar jag större delen av maj i ett tillstånd av råpanik.
Börjar sälja av allt jag kan avvara, kollar posten hundra gånger om dagen i jakt på besked om sommarjobb, och sitter och funderar på hur hesmkt det där med prostitution är, eller om det går att bo på gatan med en Siri och två katter.

- Sen kommer ju det där brevet, med schemat.
Och så blir det jobb, och en fantastiskt utblottad junimånad, och en fin lön i augusti.

Så brukar det se ut.

Den här sommaren visste jag att jag skulle få jobbet, helt enkelt för att jag jobbat där i 4 år nu, utan minsta kontrovers = jag är ovärderlig.
Och jag sökte sommarkurser, som back-up.
Och när csn gav mig retroaktiva "vi-hade-fel, du-hade-rätt" penningar så lade jag dem i en låst "överleva-juli"buffert.

Så hej, jag kommer att fixa sommaren med glans!

Sen har jag fått ett fantastiskt fint schema dessutom, så jag klagar icke!

Jajaja, nog om detta.

akvaritankar

ibland vill man bara glutta in i ditt hufvud

- jaså?

ja, jag tänker mig det som ett akvarium med en kraftig virvelvind, och allt bara susar omkring men ändå i en fantastiskt ordnad oröra

- haha, ungefär så!

så kan det gå

Här om dagen insåg jag att Häxan Surtant har snyggare kropp än jag.
Definitivt dags att ta itu med träningen.

Men sen är det så skönt att driva med, låta dagarna breda ut sig framför en allt eftersom.
Som gårdagen. Oh ja, den gillade jag.

Sommaren är snart här, och jag är full av förhoppningar.

"sen sa jag hej, till nena"

Det är inte klokt hur mycket man kan tycka om människor man aldrig mött.

Eufori! Verkligen!

so much for that

klockan är 4 på morgonen ,och jag blir snyftig av ett frieri i en cheesy komedi. sen kör de friday im in love till eftertexterna, och så var det igång igen.

fördömt! vad ska man ta till när inte ens ytlig underhållning hjälper?


dags att ventilera kanske?

you just haven´t earned it yet baby

Hej, hjärndöd underhållning håller mig på en armlängds avstånd från allt som egentligen betyder någonting.

Det är tryggare så.