Alienerar jag mig, eller blir jag alienerad.
Ibland känns människor omöjliga att nå.
Ibland önskar jag att jag kunde sluta lyssna.
Och nästa person som hävdar att det är en bra sak att öppna sig, att släppa in någon,
får en pjäxa i huvudet.
Jag kan odla mitt utanförskap, gödsla det med bitterhet.
Eller så skakar jag av mig det här med och går vidare.
Lite bittrare, lite hårdare - men på benen.
So be it.
2 kommentarer:
mm, klyschornas afton - det som inte dödar...
jag förstår dina tankar trots att situationen är okänd.
en person sa till mig en gång att vid tjugo års ålder var man rätt ung och oförstörd vilket jag inte förstod förräns nu senare och ja... inte är man samma person efter tid då situationer ofta visar på att man endast har sig själv att lita på. Det är tråkigt och inte blir en mer perky över en sådan insikt.
tyvärr.
lite hårdare, lite bistrare men som sagt på benen :)
Utanförskap behöver inte betyda bitterhet eller obekväma känslor. Det finns ingen lag som tvingar oss att vara "innanför". For some reason känner vi oss tvungna att vara "innanför" för annars är vi konstiga.
I embrace my alienation! \o/
Skicka en kommentar