om att få tänka sina tankar ifred.

Det här med att ha människor omkring sig är så fruktansvärt uttröttande.
Människor kräver så mycket. Man måste bekräfta dem och ge dem feedback konstant.
Jag vill bara gräva ut ett hål i tiden, ta med mig mina böcker, min säng och mitt badkar. En spinnande katt. Försvinna ett tag.

Människors känslor är så trassliga och svåra att följa.
Allt ska gå via så många omvägar fysiken tillåter.

Jag är bara så trött.
Jag diskar
lagar mat
bakar
pluggar
städar
fixar
- men jag orkar inte ha roligt.
Jag orkar inte umgås.

Jag vill vara ensam med mina tankar, mina känslor.
Min tid, och mitt utrymme för mig själv.

Det är inte själviskt, det är självbevarelsedrift.

Jag vet inte vem jag är när alla pratarpratarpratar hål i mitt huvud.
Jag vill förbli intakt.

Jag
Vill
Vara

Bara så.

Tack!