torsdag, juli 29, 2010

nattsvammel 107.58

Kan inte sova igen.
Lyssnar på samma låt om och om igen,
som om det ligger en gömd mening i den.
Som att jag inte kan sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Somna är problemet, sömnen är inget problem alls.
Jag skulle kunna sova mig igenom livet.
Jag drömmer för mycket.
Det är svårt att vakna då.
Men somna kan jag inte.
Som att kroppen inte vill slappna av.
Som att tankarna inte vill sluta snurra.
Hej kaoshjärna. Hej kaosflicka.
Men du är ju vuxen nu.
Stor nog.
För gammal ibland.
Pojkklippt, naken och kall.
Och jag fortsätter svimma på badrumsgolvet.
Vakna upp med djupa märken efter kakelfogar över kroppen.
Vaknar kall och huttrande, och vet inte vad som hänt. Igen.
Plötsligt avlägset brus, sedan befinner det sig plötsligt i mitt huvud.
Och sedan slocknar det.
Igår sa jag att jag klarar mig själv, när han frågade.
Men egentligen saknar jag dem båda. Vännerna.
Egentligen känner jag mig lite isolerad i min ensamhet.
Instängd.
Som att jag upphör att existera om ingen ser mig.
Men det är ju helt befängt, och så varken tycker eller tänker jag egentligen.
Det är bara på natten den där lilla rösten börjar ställa frågor.
"Finns jag?".
När en sådan sak som att jag kan ställa frågan i sig är ett bevis på att så är fallet.
Och då vill jag bara skaka om mig själv och tvinga mig att sluta vara så liten.
Men man måste få vara liten ibland, sa jag till Siri.
Alla behöver vara små ibland. Alla vill krypa in i en trygg famn när de blir rädda.
Och jag brukade älska natten. Jag brukade se den som "min" tid.
När ingen tog plats utan det fanns utrymme, tid och lugn att tänka!
För det var alltid så viktigt. Är. Jag måste få tid att tänka, för att förstå mina känslor.
Kanske är jag lite handikappad? Lite känslomässigt retarderad?
Eller så är alla likadana egentligen. Jag vet som vanligt inte mycket om det.
Människor är överhuvudtaget så svåra att nå.
Man vill så gärna nå fram, finna något slags kärna. Men alla håller sin distans.
Och man kan aldrig förklara hur mycket man verkligen tycker om dem. Och behöver dem ibland.
Det finns liksom inte utrymme för annat än plattityder. Oftast.
Hej, jag saknar dig. Jag är inte van vid det här.
Jag hänger inte med längre.
Stillestånd.
Bara väntar på att tiden ska starta igen.
Som att du kan starta och stanna tiden hur du vill.
Som att du kan göra mig kattungemjuk och spinnande bara genom att stryka handen över mitt hår.
Som att du kan göra mig svag och foglig, med handen om min strupe.
Som att du gör allting lite bättre, lite vackrare, och så otroligt mycket roligare.
Så att jag bara väntar när allt det där försvinner.
Som att jag är kär. Som att jag älskar.
Jag är fortfarande inte van.
Som att förkroppsliga sina fantomsmärtor.
Lite så.
Som att tycka väldigt mycket om dig.
Som att fastna i din blick.
Som att inte kunna sluta le.
Som att lyssna på samma låt om och om igen.
Som att inte kunna sova.
Jag.Kan.Inte.Somna.
Sömntabletten är min vän.
Hej kompis, ska vi sova nu?
Inte än, inte än, men snart.

1 kommentar:

Moomin sa...

Sömn är det bästa som finns. Och mina drömmar är så mycket bättre än verkligheten :(