Ett kanske.

Är vi bortplockade ur RSS-flöden?
Ligger vi som bortglömda länkar bland bokmärken?
Är kusten klar?

Är det dags för en saga?

Mormor berättar en historia från sin ungdom.
Något om Mekongfloden, en färja, en kinesisk man i råsiden och en svart limousin.
En flicka i guldlaméskor och manshatt. Gammelrosa.
Hon tror att hon minns, hon ser det så tydligt framför sig. Det lergrå ljuset.
Men det är inte mormor, det är Marguerite Duras.
Jag väntar på att hon ska komma till det modernt möblerade rummet.
Rodnaden som kommer, blygseln och förskräckelsen när hon inser.
I väntan därpå lyssnar jag lojt, oengagerat på hennes torra stämma och
låter blickarna vandra. Som tusen gånger förr.
Hade mina blickar lämnat tunna blyertslinjer
där de vandrat vore varje vägg, varje möbel, varje ting här inne blyertsgrått.
Men bara ur den här vinkel. Tre steg åt valfritt håll och en skarp kant skulle visa sig.

Rummet ligger i ett dis. Guldfärgat skulle kanske en mer romantiskt lagd människa beskriva det.
Beige, säger jag. Dammkornen yr i solgatorna, och plötsligt känns det tungt att andas. Torrt.
Jag lyfter glaset med röd saft. Det har lämnat en kladdig ring på bordet.
Alldeles för söt, som ett klister i gommen.
Plötsligt inser jag att det är tyst.
Mormor har somnat mitt i sina plagierade minnen.
Käken hänger, omgärdad av små, små hudveck.
Jag väntar, och strax kommer det, som att rummet höll andan ett tag, klockornas tickande.
Brusandet, hummandet, det där ljudet ett tyst rum ger ifrån sig.
Det ljud som saknas i de rum vi finner otäcka.
Pendyler svänger, guldkuggar rullar. Mormor sover.
Och dammet som oavbrutet rör sig i draget från osynliga luftströmmar.