Aj vad det gör ont i hjärtat när man inser hur lite man betyder.
Folk bara "Jahmeh om du frågar är det klart dom vill umgås med dig!"
NEJ det vill de inte, och ett nej gör mer ont än ett ingenting.
Så låt mig vara.
Och jag vet att det är mitt fel, för att jag tycker så fruktansvärt mycket om mina vänner.
När jag väl släpper in folk fäster jag mig vid dem.
Och sen horar man ut sig i ett försök att umgås, med någon.
"Ska vi ta en öl?" frågar man, och möts av kompakt, ekande tystnad.
Jahapp tänker man, folk är upptagna.
Men de är de ju inte.
För är M med är alla dörrar öppna.
Det går liksom inte att förneka det uppenbara.
Att jag är den felande länken.
Och det är klart som fan att det gör mig ledsen.
Att det gör ont.
Men å andra sidan har jag varit så ensam i mitt liv att jag borde vara van.
Varför är jag inte van?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar