Det pågår..

...någon slags självrannsakan.
Och det är jobbigt.

Så fantastiskt mycket skit som kommer till ytan.

Ni vet "Buhu min tragiska barndom".
Bara att min barndom inte var tragisk.
Jobbig. Men det är ju sådant där jag har rett ut.
Bearbetat, pratat om, och förlåtit.

Men av någon anledning hänger känslorna kvar.
Och är jag oförberedd klarar jag inte riktigt av att hantera det,
när samtliga kommer på en och samma gång.

Tur därför att det sker extremt sälla.
Känner til katalysatorerna, undviker dem.

Bla bla bla.
Nej, det kommer inte att bli roligare än såhär!

Sa jag inte redan, jag skriver för mig själv nu.
Minnesmärken, inget annat.