tisdag, februari 12, 2008

trasselsudd

Det känns som att de flesta har en plan.

Som att deras liv har en tydlig startpunkt, en rak fin kurva med ett
förväntat slut vid en punkt på samma raka sträcka, med förbehåll för förändring naturligtvis, vad som helst kan ju hända. Men så ser planen ut nu, ungefär.

Jag har en startpunkt, såklart, jag är bara inte säker på vartifrån man ska börja mäta.
Vad är det egentligen som mäts? och sen börjar min kurva snurra och slingra sig som ett sånt där pyssel från barndomens tidningar, hitta rätt väg till vad det nu är man ska nå.

Det är lite som att vara en omedveten karaktär i ett tv-spel, ena stunden traskar man runt glad i hågen, så hipp som happ levlar man och bara kastas in i en ny värld.

Jag skulle säkert kunna banka ut min kurva rak om jag ville.
Men jag vill inte.

Jag gillar möjligheterna, frågetecknen. Vetskapen att precis vad som helst kan hända när som helst. Jag vill inte stanna, stelna, fastna. plötsligt en dag inse att tiden sprungit ifrån mig.

Jag vill vara ung medans jag är ung, jag vill göra misstag, jag vill uppleva, se, upptäcka. Jag vill flytta, jobba med olika saker, få nya intressen, hitta på roliga projekt.

Jag vill ligga på mage på en brygga och se krabborna leva sina liv på botten, jag vill gå på picknick en solig dag, jag vill bestiga små solvarma berg, gå i lövskog, ha film marathon, läsa fantastiska böcker, och mindre fantastiska, jag vill gå runt hand i hand och vara kär, jag vill ha en hund, jag vill laga nya maträtter, jag vill stå och baka bara för att bjuda folk på fika en regnig dag. Dricka en öl i solen.
Bada en sommarnatt. Följa en stig. Klättra i ett träd. Åka till en ny stad.

Jag vill inte bara vad som helst, sitta och vänta på vad som behagar infinna sig.
Ta det jag kan nå utan att resa mig. Tänka på allt som kunde vara och sucka.


Tiden räcker inte. Och det finns så mycket.
Och jag vill fylla min tid med det som betyder något.
Det behöver inte vara stora saker - bara dom känns.
Människor jag tycker om, saker som gör mig glad.
Fnitter och fåniga sånger.

Jag behöver inte resa jorden runt, eller hoppa fallskärm.
Det finns så mycket ändå.

Så vad säger du, ska vi leka?

6 kommentarer:

Feline Flodin sa...

Japp! :D

nenalique sa...

goodie ;)

Anonym sa...

Hallå där, long lost pal!
Jag blev lite sugen på att komma och äta dina bakverk en regning dag. Puss och Kram från Theresia.
(Jag skriver också blogg på http://theresia-marissa.se )

nenalique sa...

Hej :)

Du är högst välkommen, även om jag sett att det är du som är mästerkock av oss två ;)

Har kikat på din blogg ibland, vad stor lillpojken har blivit! och så söt :)

Moomin sa...

Exakt! Dumma begränsade människor ;-P Livet är som en labyrint att springa i. Man upptäcker saker, testar olika vägar och ibland måste man vända om och gå tillbaka. Inget konstigt med det. Lev som du gör nu!

nenalique sa...

mumin - alltid lika vis :)