åh jag trodde att jag kunde fånga nånting här
att det kunde bli något att klistar in i album
att visa och säga se! det här har hänt!
men det var bara periferi-passion
och nån fånig längtan
ingenting som känns igen
och ingenting som sitter kvar i dagsljus
dygnen går så långsamt när man väntar
när man är sömnlös
när klockan tickar i takt med tankarna
och allting ligger för nära under huden
för ytligt
när du vill ha det spetsat, insnärjt
hårt hårt runt allt som betyder något
som de där nätterna
när man stod vid fönstet och längtade så infernaliskt
men visste inte efter vad
och alla dofter så starka
och musiken som brände och sved
och böckerna som man älskade av hela sitt hjärta.
bytte vi allt mot grådaskig hösthimmel?
kan vi ha varit så enfaldiga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar