Det är jävligt ytligt och oengagerat här.
Dessa tre veckor.
Pappa föll.
En släkting visade sig ha cancer.
En annan dog.
Foglossningen eskalerar och jag vaknar ett tiotal gånger per natt av smärta och panikillamående.
Vi går på knäna just nu.
Även om det finns bra dagar, då vi skrattar som vanligt.
Men hela tiden det här tunga.
Den här känslan av "Vad kommer här näst?"
Ber att få återkomma när den här trenden vänder till något mer positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar