Orka.

Dagens känsla är:

Jag orkar inte mer!

Jag orkar inte mer!

Jag orkar inte mer!

Men det fungerar inte så.
Man kan inte säga "Nej tack, nu räcker det för mig".
Man biter ihop och man får skiten avklarad.

Idag ska jag handla kläder etc åt pappa.
Första gången på flera månader jag ska gå på stan,
men förhoppningsvis går det bra med stödbälte och lugnt tempo.
Och imorgon åker vi, igen.

De har flyttat pappa för tredje gången på ett dygn,
så jag ringer runt, runt och runt och försöker reda ut om han ens är kvar på Sahlgrenska.
Om 30 minuter ska jag försöka få tag i en Natalie som förhoppningsvis kan berätta vad som sker.
Och så måste jag ringa och peppa lillebror som är helt knäckt.
Och så är det diskentvättenpostenräkningarochsåbordemanätamatochplaneramatsäckochpackaväskorochkollaavdelningoch.......

Jag skulle verkligen behövt min kropp nu.
Och en hel del ork.

Den här hösten är fan helt osannolikt jävlig.

Det skulle bli så bra.
Jag på min drömutbildning.
Mattias på Stockholmskontoret.
Nya lägenheten.
Elliot.

- och så blir det bara skit av allt.
Jag får hoppa av efter en vecka.
Foglossning.
Karpaltunnelsyndrom.
Svimningar.
Hotet om havandeskapsförgiftning.

Mattias som stressar sönder sig med hämtning och lämning av Siri,
skjutsa och hämta mig hos sjukgymnasten två gånger i veckan.
Barnmorskan, och däremellan pendla till Stockholm och Uppsala och försöka
klara av sitt projekt.

Och så pappa då.
Och Mattias farfar som ska opereras.
Och Siri som gråter på rasterna för att hon är så orolig över sin morfar.
Och min kropp som vägrar slappna av och blir sämre skrämmande fort.

Allting bara eskalerar och det är svårt att se ett slut på det i nuläget.
Blir det bättre?
Jag vet inte.
Jag får hela tiden påminna mig om att vi ska få en bebis.
Det försvinner liksom i eländet.

Måste orka.
Måste, måste, måste.