en till skoluppgift:

Jag minns hur jag och pappa brukade plocka plommon om sensommarkvällarna.
Jag hade med mig en ljusblå Big Pack-låda och spatserade efter pappa på smala ben
smyckade med rivsår, gräsfläckar och blåmärken i alla möjliga kulörer.
Pappa, alltid iklädd blåjeans och t-shirt, tog ett stadigt tag om stammen, log så som bara han gör, så att ögonen lyser, och sen ruskade han det sega, knotiga trädet
så att de saftiga plommonen föll till marken som en gul, dunsande hagelskur .
Jag rusade genast fram med lådan i handen och började plocka. Det gällde att se upp för de fallande plommonen och samtidigt se ut de nyfallna från de dåliga som bina redan hunnit på. Jag pilade hit och dit i sluttningen och försökte fånga plommonen innan de rullade iväg och fyllde snabbt lådan till brädden. Sedan lyft pappa upp mig, högt upp där grenarna var tunnare och ännu inte hunnit bli sega och hårda och lät mig ruska dem tills jag lyckats få något plommon att dunsa ner. Stoltheten gjorde mig flera centimeter längre.
Trots att vi hade flera fruktträd, bland annat ett med blå plommon, så var det endast det här trädet vi länsade, min pappa och jag. Alltid vi, och bara vi. Det var vår sak, och jag tog min uppgift på största allvar. Ville vara duktig, visa pappa som var så stark och kunde allt, att jag också kunde. Kanske inte så stark, men snabb som en vessla, och noggrann! Inte ett endaste ruttet plommon hamnade i lådan.

Efter att pappa hade flyttat försökte jag ibland hålla traditionen vid liv själv. Men hur jag än ruskade och drog i trädstammen så fick jag aldrig ner ett endaste plommon, istället blev jag en jävel på att klättra. Men just de där stunderna, när det bara var pappa och jag, gräset under fötterna, den smuliga barken mellan fingertopparna, trädets rasslande, plommonens dunsar, den sötsliskiga doften från fallfrukten som blandades med lukten av vått gräs och den skymminingstunga doften från doftschersminen. Smaken av solvarma plommon, saften som rann över hakan och droppade ner över de brunbrända benen, det var sommar.