intresseklubben antecknar febrilt:

när jag var liten skrev jag dikter.
jag läste och skrev dikter.

min första diktbok påbörjade jag när jag gick i trean.
en brun, randig skrivbok.

jag minns egentligen bara en av dem idag,
den hette släktträd och gick på ett ungefär:

händer och fötter
gamla trädrötter
från far och från mor
- släkten är stor.

jag hade även två poesiböcker. inte direkt några att skryta med idag.
det var den klassiska 101 dikter om kärlek och..vad det nu är..
och mannens dikt om kärlek

båda var fulla av olikfärgade gem och understrykningar
även idag sitter några passager, stycken och strofer fastgjutna i mitt minne
av dessa är de här tydligast:


När du är borta, hungrar så vilt min själ. När du är nära, längtar jag likaväl -- förtvivlad ser jag, stelnad, sluten, hur tom och fåfäng flyr minuten.


I ensamhetens tid har min tunga bränt att säga dig det vackra jag drömt och känt -- men i din närhet min tanke somnar, min port är stängd, och hjärtat domnar.

och slutligen, det gravt förkortade:


Jag såg dig - och från denna dagen
Jag endast dig i världen ser.



jag vet inte varför dom satt sig så.
men jag antar att dom någonstans, på något sätt, betydde något när jag växte upp.


mest tankesnurrade nu är ingen dikt i ordets rätta mening, men nästan.
vet att någon kommer känna igen, men det spelar mindre roll i sammanhanget
om ni vet vad det är eller inte, eller hur?

så, månadens:

"Du vet var det sitter och siktar tills du riktigt säkert vet att det hittar in
Där ingen annan kommit in. Hjärtat väljer blint
Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill. Du vet jag vill bli din
O ingen annan kommer in. Hjärtat gör mig blind"