radon

jag är rastlös och du är rotlös och ibland är allt på glid, jag vet inte hur länge man kan stå med fötterna i jorden utan att något måste växa och när det växer bleknar det och flagnar i hörnen men vi säger ingenting utan dricker vårat thé ur finkopparna och leker att det är vardag när det är så långt därifrån man kan komma och ibland blir det mjölkvitt, foton framkallas baklänges bilden blir vit och allt annat rött rött rött och rastlösheten! glasflisor under huden som skaver vid varje rörelse och någonting måste hända någonstans! någon väntar på dig någonstans och du är alltid sen, om du bara kunde få en blink, en aning om någon kunde ta tag i dig när du är förbi och om det skulle vara då och nu och här men det är ju inte möjligt allting är för svårt det måste du ju se men sen, när vi vilar och allt är tyst och lugn, då slår hjärtat så hårt mot madrassen att sängen skakar och du andas i otakt och jag kan vända mig om och se dig och det är någonting med ögonen, är det alltid ögonen? det är så mycket enklare om ni blundar, vi förlorar oss någonstans.