måndag, juni 22, 2009

del 2.

Ja, jag insåg ju att jag inte kunde ha Knubbe hos mig.
Kattskrället kan ju inte gärna klösa sönder hela lyan för mig.
Och inte kan han jama nätterna igenom heller, räcker med klagomål från grannarna som det är.
Ja, ibland på helgen kan man ju bli lite melankolisk sådär på lyset, och dra på musiken lite för högt kanske. Ulla klagade väl på det för Bernt. Men jag förstod ´na ju. Är man till åren vill man ju ha lugn och ro. Men ja, hon försvann ju.

Nå hur som helst, jag lämpade över Knubbe på Carro. Eller ja Carolina.
Hon och jag har väl....ja..något slags relation, även om jag inte gärna pratar om det. Hon är ju yngre och så. Men hon har en unge, en pojk, så jag tänkte att Knubbe skulle må bra där, hon kan sånt där liksom. Och så stannade jag väl där och käkade, skönt med god mat. Ja det blir ju aldrig riktigt gott när man lagar själv. Kanske beror på att man äter den själv också.
Nåja, sen tyckte hon väl att jag skulle stanna, men jag vill inte riktigt när Caspian, ja pojken då, är där. Känns...fel på något sätt. Vuxenaktiviteter hör vuxna till, om ni förstår vad jag menar.
Men Carro vart sur, ställde till det och bråkade. Sa att jag bara ville....ja....äh det har väl ingen betydelse egentligen vad hon sa, men förbannad vart jag, och pojken grät och skrek så jag stormade väl ut då och for hem. Ja det är därför jag har försökt hålla mig undan från fruntimmer, blir bara en massa trubbel på något sätt. Hur du än vänder arslet så är det ändå fel.

Ja så kom jag hem då, till den tomma lägenheten.
Jag har alltid trivts själv ni vet, njutit av det. Är väl något av en ensamvarg om man får säga så.
Men ja, efter allt som hänt så kändes det bara ...olustigt. Men jag bestämde mig för att vara den karl jag är, så jag gjorde snabbt natten och kröp ner bestämd på att få sova, ostört! Den natten drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Carro var med, och pojken..de skrek. Jag minns inte varför, om det var katten som var på dem kanske för jag minns att katten var med, och han var vansinnig. Fräste och klöste omkring sig som besatt. Ett riktigt monster! Jag vaknade väl nån gång på morgonen med hjärtat dunkande som en jäkla stånghammare i bröstet och hade klöst mig själv på armarna, i sömnen. Sen hängde känslan liksom kvar under hela dagen. Gubbarna påpekade att jag verkade ur gängorna. När jag kom hem så kände jag att jag nog skulle ringa Carro, bara för att höra att de var okej. Ja, jag ville väl inte riktigt erkänna att det var därför så jag skyllde väl på att jag borde höra efter hur det gick med katten. Men hon var ju fortfarande sur och vägrade svara.

Ja, sen förflöt väl veckan som vanligt. Det är lite luddigt. På helgen så storstädade jag vet jag. Det hade änna börjat lukta lite unket. Ringde väl Carro fler gånger, men inget svar. Ja hon är ju ung, rena barnet egentligen. Blev på smällen och pappan stack såklart. Har ju aldrig förstått vad hon såg i mig. Men ja, tänkte väl att hon träffat nån bättre, nån ung förmåga ni vet.
Mardrömmarna fortsatte komma. Jag minns att jag drömde att det bodde någon sorts....muterade råttor i väggarna, och de bröt sig upp och skulle käka upp mig och jag fick slåss med dem. Ja, galet var det. Men det konstiga var att när jag vaknade så låg jag i trappuppgången. Och jag hade skadat mig, det var blod överallt! Först satt jag bara där ni vet och tittade på allt blodet. Sen tog jag mig upp och skyndade mig att hämta grejer och städa bort det. Skämdes ju, de skulle ju tro att jag ramlat ner för trapporna i fyllan och ni vet, snacket skulle gå. Ja det var tidigt så alla sov än, tack och lov. Sen så ställde jag mig i duschen då, knölade ner kläderna i en påse och drog på kranen förfullt och riktigt varmt. Frös så jag skakade, ändå in i märgen liksom. Darrade som ett jäkla asplöv. Men ni vet, jag är en människa som alltid vill ha kontroll. Sånt där händer inte mig! Sen slängde jag påsen i sopnedkastet, tog mig en rejäl whisky och kröp ner i sängen. Hämtade till och med extra filtar för att jag skakade så. Ja sen måste jag ha somnat om.

Så vaknade jag då av att det bultade på dörren, steg väl upp yrvaken då, med filtarna om mig, och öppnade. Och där stod Erik och Kurt då, ja poliserna på bygden. Vi spelade innebandy ihop förr, Erik och jag. Och Kurt..ja han har alltid varit polis. Tog en för att man trimmat moppen och så när man växte upp. Ja där stod de nu i alla fall, och såg liksom..besvärade ut. Ja så sa kurt något och sen är det som att alla ljud dog ut. Det blev liksom suddigt för ögonen. Och sen slocknade jag väl.
Ja så vaknade jag upp här då, och de berättade för mig då. Hur de hade hittat Bernt.
Ja han låg framför huset, och han hade varit....ja....hemskt hade det varit. Hur de först trott att det var björn eller varg eller så, men sen hade de förstått då...ja att det faktiskt var en..människa som gjort så mot honom. Så hittade de då mina skor där... och när de plingade på föll jag ju bara ihop som sagt, så de skickade mig till sjukan då. Ja och sen sökte de igenom huset då, fann mina blodiga kläder i soprummet, och moppen stod ju i hallen, med smutsvattnet kvar i hinken då. Ja det var ju Bernts blod. Jag tänkte ju aldrig på det när jag duschade....att jag inte hade några sår på kroppen. Ja, jag var ju chockad förstås...men ändå..ja. Ja och sen var det ju det värsta då...när hunden hade börjat skälla. Kurt släpar ju med det där hundskrället överallt. Känner sig väl mer som en riktig polis kanske, eller om de bara har vuxit ihop han och hunden. Ja den skällde i alla fall...mot väggen då...så de bröt väl upp den efter många om och men då...och hittade dem då.
Ja där var ju Ulla då...och Carro...och pojken då...lillpojken...till och med kattjäveln. Och alla var de då....illa tilltygade.

Ja så hamnade jag här då. De säger att jag är sjuk. Att jag gör saker, utan att veta om det.
Men ja....allt jag gjort är ju att sova! Att sova! Hur ska jag kunna undgå att sova?
De säger att jag ska flyttas til en öppen avdelning när jag mår bättre.
Jag hoppas att jag aldrig blir bättre.
Och du vet...varje natt, när de släcker ljusen...ja då hör jag dem.
De krafsar i väggarna...skriker och jämrar sig...
Det är helvetet, jag befinner mig i helvetet på jorden - varje natt!
Jag ligger där och lyssnar på dem och skakar. Skakar och ber att jag inte ska somna.
Bara jag inte somnar!

3 kommentarer:

Never Understand sa...

Jag hade kanske gillat det mer om det förblev en banal småstadshistoria istället för det som händer från mitten och till slutet. Men jag tyckte det var bra bra bra igen!

Dock tyckte jag att "muterade" var ett lite för nytt ord för herren, "vanställd" kanske hade passat bättre, eller något annat. Käka också. Fast nu är jag väl lite väl gnällig på sådana här petitesser.
Det var det lite irriterande att du ibland hade 2 eller 4 punkter, men du lade ju upp det mitt i natten så.

nenalique sa...

Tack för konstruktiv kritik!
Själv gillar jag det inte alls :P Men det behövde skrivas. Anyways, hans moderna vokabulär kommer antagligen från hans flickvän, she is after all 24 ;)

Moomin sa...

Based on a true story? :O