Och så lyssnar jag på den där låten som jag lyssnade på när jag hade lämnat den där personen på tåget, och allt blir bitterljuvt och sentimentalt på det sättet som det bara får bli när klockan närmar sig morgon mer än natt.
Om jag kunde förstå hur jag lyckas hamna i samma nystan varje gång.
Historien upprepar sig, igen och igen.
Man tror att man rör sig framåt, när man egentligen rör sig i cirklar.
Men det finns något vackert.
Är det värt att riskera fallet för?
Jag antar att saken är att man aldrig vet förrens man har tagit steget.
Jag vill vara en bra människa.
Jag har de bästa intentioner.
Jag menar så väl.
Men jag kommer alltid i vägen för mig själv.
Låt mig inte.
Inte den här gången.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar