Mayakovskij.

"Jag kommer vid fyratiden", lovade Maria. 
 Åtta. 
 Nio. 
 Tio. 
 Att hon inte kommer! 

 Kväll. 
 Decembernattens 
 lömska snegling 
 genom rutan. 

Ingen skulle känna igen mig: 
 en muskulös jätte 
 som piper som en råtta 
 när man petar på honom. 
 Vad är det vidundret 
 så lystet åtrår? 
 Ah mycket! Och utan måtta! 

Jag kryper ihop som ett frågetecken 
 vid fönstret. 
 Pannan pressar sig feberhet 
 mot rutan. 
 Skall det bli någon kärlek eller inte? 
 Hurdan - en kolossal 
 eller en liten ynklig en? 
 Hur skulle en stor kärlek kunna växa här? 
 Det blir säkert en liten och tafatt 
 som inte vågar sig ut bland bilarna på gatan 
 utan föredrar bjällrornas glada skratt. 

Åt helvete med henne! 
 Jag har fått nog. 
 Munnen förvrids till ett skrik. 
 En nerv 
 hoppar upp 
 som en orolig patient 
 från en sjukbädd 
 och tar ett par steg 
 - till en början 
 ganska trevande och rädd - 
 men takten ökar, 
 den hetsar upp sig mer och mer 
 och förenar sig med två andra 
 i en hysterisk jordbävningsdans.
 
I våningen under rasar taket ner. 
Maria! Maria! Maria!
 Släpp in mig, Maria!
 Jag kan inte gå på gatan!
 Du vill inte?
Maria,
 du ser väl
 att jag redan börjar gå krokig?